Livet är ett äventyr

Egentligen skulle jag kunna börja skriva ut namn här, det är så uppebart vad jag menar ändå. Men skitsamma..

Är det okej att önska någon smärta? Ibland blir jag så jävla hatisk att jag vill se personen lida, riktigt gråta av ångest. Det är så sjukt men jag är så trött på att inte bli tagen på allvar. Det skulle va så skönt att äntligen se att det jag säger eller gör betyder nåt. Och hur kan det bli mer tydligt än att se någon lida? Jag kanske borde söka hjälp. :) haha

Övrigt då.. nä fan. Det var nog den ända tanken jag orkar formulera idag. Burn in hell, typ.

Dom senaste veckorna har genomsyrats av temat "taskigt självförtroende". Vågar mindre o mindre.. jag har till och med så taskig självkänsla just nu att jag inte kan avgöra om det är för att jag inte vågar eller för att jag inte vill som jag inte gör en massa saker som jag har tänkt. Lagom luddigt, ha?

Grupperna är antagligen satta i plutonen nu. Ett riktigt bakslag att behöva höra vad folk faktiskt tycker och tänker. Jag börjar undra vad jag är för en ragata när folk inte ens vågar ta upp diskussioner med mig. Jag är trots allt rätt inbjudande till sånt.

Strax innan jul gjorde jag ett stort misstag och tonade håret. Det ser förjävligt ut, och jag har egentligen ingenting emot min riktiga hårfärg. Såå då vet jag det, ska aldrig färga iaf. Däremot så hoppas jag att jag får tillbaka alla mina naturliga nyanser, annars måste jag slinga.. inte det minsta sugen på det. Men varför bryr jag mig ens? Jag har aldrig brytt mig.

Och jag är så långt ner att jag inte ens orkar lyssna o glädja mig åt andras kärlek o lycka. Nånstans så stör jag mig nästan lite, tänker att det är en jävla fantasivärld man bygger upp. Vänta bara tills den rasar. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli avundsjuk på att det faktiskt håller för vissa. Det kanske finns bra människor..

Samtidigt sitter jag ofta ensam nu, mer eller mindre självförvållat. Jag skulle kunna lyfta luren, de e såå enkelt att bara få lite närhet. Men jag tror inte jag vill, eller så vågar jag inte. För en gångs skull trivs jag i mitt eget sällskap, även om jag blir lite rastlös ibland.

Det här är en riktigt svår dag, kanske borde jag tänka mindre..

Please tell me why can't I
breathe when you're near me,
breathe when you're close to me?

I know, you know I'm lost
in loving you deeply,
loving you secretly.
Secretly..

But I crash in my mind
whenever you are near.
Getting deaf, dumb and blind
just drowning in despair.
I am lost in your flame.
It's burning like a sun
and I call out your name
whenever you are gone.

Tomorrow.
 I'll tell it all tomorrow.





Jag läste just en väldigt oväntad blogg. Satte hela livet ur balans.. 
Ibland är det bara svårt.
När ingen förstår,
när ingen håller det de lovar,
när ingen är dem man tror
eller när man inser att man är helt maktlös.

Jag vill ju bestämma.
What does "I love you" mean anyway?

På nåt sätt är det lite mysigt här på slottet.. för oavsett tid på dygnet är det alltid många vakna. Och det känns tryggt på något sätt.. i vanliga fall brukar jag ju ändå sitta såhär hemma när jag är ledig, sent på kvällarna och göra ingenting framför datorn. Ända skillnaden är att jag bär m87 och har lite smågrejjer att fixa med ibland.. Kommer sitta här till 00 nu sen får jag en god natts sömn till. Det är bra med sovtid för oss kalfaktorer nu. Inte för att jag kunde sova så bra igår, men ändå.. låg och feberyrade lite smått, pratade lite med Nilsson.. Typiskt att bli sjuk just när.. eller förresten, det är rätt okej att va sjuk här. Har ju inte så krävande uppgifter ^^

Sitter och lyssnar på Metro Station. Påminner om en stor tomhet i magen på alla hjärtans dag när jag hade gjort slut med Micke och för första gången kände att jag hade gjort rätt. Kände någon slags lättnad.. vill känna samma nu. Funderar på vad jag ska göra av all min ledighet. Har testat lyckan hos alla chefer, försöker ragga lite jobb i brist på annat. Kommer säkerligen komma på nåt att göra men samvetet säger att jag måste dra in lite pengar innan jag gör av med några. Så fort jag kommer hem på onsdag, eller när det nu blir.. måste jag ta tag i ansökningen till officer, prio ETT kom ihåg. Prio två är att slänga ut halva mitt liv på tradera, måste bli av med sånt jag inte har någon användning för, samtidigt som jag behöver bygga upp min buffert igen...

Nääe.. ska sysselsätta mig med att leta resor, planera lite och dricka te eller nåt.. livet är inte för hårt ikväll alltså ^^

Hej!

Vafan sysslar jag med?

Har precis läst ut "14 år till salu".. hade lite svårt att plöja igenom den av någon anledning. Det var en rätt hemsk historia om en ung tjej som började sälja sig helt utan anledning. Till slut tog hon inte ens betalt. Inte för att jag på någon konkret punkt kan känna igen mig i henne, men det fanns något i hennes tankesätt som var läskigt likt mitt. Det är beroendet, bekräftelsen. Diciplinen. Jag kan helt beroende på humör bestämma mig för en sak ena dagen för att nästa göra precis tvärt om som det var tänkt. Jag vet att jag har kommit en bra bit på vägen när det gäller mig själv och min egen självkänsla, mycket längre än jag hade trott. Men fan för alla återfall.

När det finns någon där, någon som man av någon anledning hyser större respekt för.. någon som aldrig pressar eller frågar, utan bara finns där som en trygghet.. då kanske man inte ens behöver prata. Det räcker med att veta att man har någon. Jag var inte denna någon. Mig pratade han inte med.. jag pratade med honom men han pratade inte med mig. Och när allt rasade ville jag inte vara den som pratade. Så jag slutade. Stålsatte mig. Finns liksom inget att prata om längre. Jag vill inte prata med någon. Det finns ingen någon i mitt liv just nu. Det gör att jag i riktigt ensamma situationer får "återfall", skickar ett extremt onödigt konstigt sms, ringer utan anledning. Jag vet egentligen inte vad jag är ute efter, jag är väl fan inte masochist? Min förra någon finns inte längre, så vafan sysslar jag med?

Det känns bara så jävla bittert ibland. Satt i bilen på väg hem från Karlstad någon gång förra veckan när jag fick en retande tanke; Jag har verkligen jobbat för honom. Köpt grejjer, ordnat resor, offrat vänskap med mina föräldrar, pratat, lagt ner energi, skitit i min egen skola, pushat osv.. det är precis som när man har stått vid en enarmad bandit.. man har stoppat i huuur mycket pengar som helst, sen är pengarna slut.. och någon annan knuffar sig fram och tar över. OCH VINNER?! Det värsta är att det faktiskt var jag som tryckte på det här med ungdomsledare.. fyfan vad jag ångrar det. Inte för att det spelar någon större roll nu, jag vill ändå inte tillbaka. Men så fruktansvärt klantigt av mig. Jag är väl inte dum i huvet?


Men NOG.. för helvete NOG om allt det där. Den här bloggen startades någon gång i samband med att jag och Micke faktiskt blev tillsammans och den innehåller NOG så mycket skit om allt det där..

Nyårslöfte 2011: SLUTA ÄLTA INNAN DU DÖR MÄNNISKA.

....

Sitter på slottet nu igen. Har en rätt lång högvakt och är tröttare än vanligt. Har någon tanke i huvet som skriker åt mig att dricka vatten, och jag dricker tills jag nästan kissar på mig men hjälper inget vidare..åtminstone inte mot tröttheten :) Får lite ledigt i mitten på veckan, har inte bestämt mig riktigt än hur jag ska utnyttja det.. men funderar starkt på att köpa en bra bok och lägga mig i logementet en heel dag. Eventuellt dra o träna en stund.. skulle kännas perfekt. Efter den här perioden blir det antagligen nya grupper också, vet inte riktigt hur jag känner inför det.. men finns få i plutonen som jag har något emot så ska nog gå bra. Betygssamtal igår också.. ja 5 5, dom sa att jag skulle vara nöjd för att det var ett bra betyg. Vet inte riktigt om jag kan vara nöjd. Inte för att det på något sätt är slutbetyget, men ändå. I och för sig har jag typ dubbelt så mycket att ge, åtminstone rent fysiskt. Ska lägga ner lite extra kärlek på allt nu så ska det nog gå bättre. Rensar hjärnan under ledigheten, ska bara träffa en massa bra människor, ner till kusten och allmänt snurra runt i Västra götaland ^^ Hoppas att Anna kan hänga på också! Mina nyårslöften innehåller även punkter om nyttigheter och ekonomin. Det är dags att bli lite vuxen nu, Anna. Känner starkt för att göra en tatuering på höger fot också, en stooor färgglad tiger med blommor ^^ men det låter jag inte vara något nyårslöfte, för jag vet inte hur bra jag kan hålla det. Appropå förändringar; är fortfarande skitnöjd med hårfärgen.. skulle kanske kunna tänka mig helsvart också.. men vi får se!

Nu ska lunchen serveras, hejdåå

Innan jag ens börjar skriva av mig kanske jag ska nämna att även jag har glada dagar. Det råkar bara vara så att dom jobbiga tankarna är mer benägna att komma ut.. finns säkert nån smart psykoterapeut som kan svara på varför.

Jag tror det är när jag är mindre sysselsatt som jag är mer benägen att göra destruktiva saker, och nu snackar jag inte om att skära sig eller försöka ta livet av sig eller såna saker... utan mer att jag utsätter mig för rent psykiskt jobbiga saker, tar på mig lite för mycket eller helt enkelt sätter mig och bearbetar gammalt skit. Men jag kommer ingen vart.. det hjälper liksom inte att tänka längre. Så istället tyngs allting ner av minsta lilla. Jag kan ha bestämt mig för att göra något, baka.. städa eller se en film, och så kommer en pust av alkohol från hallen och det slår slint i huvet på mig. Jag bara måste måste måste kolla vad som händer, exakt hur mycket alkohol som finns och hur full hon är. Även fast jag vet att det inte spelar någon roll längre. Jag kan inte påverka ett skit, men känner ändå det största ansvaret ifall någonting händer. Och eftersom att jag inte kan göra något så blir jag arg och ledsen för ingenting. Exempel: Lyckades åstadkomma en hyfsad toning herromdagen, vill verkligen försöka hålla den så fräsh som möjligt nu över jul så skulle bara tvätta det lite lätt och använda efterbehandlingen som följde med. Och den är borta, precis som mina nagelstenar, örhängen osv. Så flippar ur på mamma, vad är det att bli arg för? Jag skiter väl i hur mina naglar ser ut egentligen, kan använda vanligt balsam och örhängena var inte ens äkta. Innerst inne bryr jag mig inte ett skit, men bara för att det kanske kan ha varit på grund av alkoholen som dom slängdes blir jag desperat att lägga skulden på någon, se till att det tas upp till ytan så att alla alla alla kan se att det är ÄNNU en nackdel med att hon dricker. Jag vill inte vara arg längre.. det är jobbigt som fan.

Och imorgon är det julafton. Ikväll kommer Amanda och Anna och vi ska ha glöggmys, käka och fira Amandas 20årsdag. Jag planerade att jag skulle göra jättefint, flytta runt lite i rummet så att alla får plats.. men helt plötsligt blir jag apatisk, får huvudvärk och har ingen lust till nåt alls längre. Och känner jag mig rätt så tar det en stund att komma på fötter igen. Kanske borde dricka ett stort glas vatten, äta en frukt, sova någon timma och börja om.

Imorgon ska bli en bra dag...

Vissa dagar vaknar man där i sängen och känner i hela kroppen att det kommer att bli en dålig dag. Idag är en sån dag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det känns fan inte bra. Det kliar av ångest och det finns absolut ingenting som jag kan göra åt saken. Började med att ringa och gratta världens bästa vän idag. Det suger så fruktansvärt hårt att inte kunna hälsa på när som helst, som förut. Jag sörjer verkligen att jag inte har samma kontakt med mina tre bästa vänner längre. Det är hälften mitt fel, men man kan å andra sidan inte sitta o uggla hemma hela livet. Jag unnar dom deras framgång, men ändå..
Frukosten som jag så länge har längtat efter smakade inte alls lika gott som jag hade tänkt mig. Håret var ett helvete att få ordning på och rummet är ett mindre bombnedslag. Jag pallar inte gå ut med hunden och känner inte alls för att ringa någon att prata med. Mamma är lite för överengagerad i julstöket och jag dras liksom inte med. Jag orkar inte starta en film för jag vet inte vad jag vill se. Inte ens McDonald's dämpade ångesten idag.
Under dom veckorna jag ligger inne hela tiden finns det annat att tänka på än allt jag inte har. Jag har raderat dåliga kontakter från mobilen, tagit bort från msn och facebook, skaffat en hel del nya och försökt börja om. Men helt plötsligt plingar det i fickan och allt rasar igen. Och det tar lika lång tid att ta sig tillbaka till verkligheten som innan. Varför måste det vara så? Varför verkar det som att det bara är jag som inte kan gå vidare? Eller är det bara närheten jag saknar? Något är jävligt fel i alla fall. Jag VET ju att det inte finns något kvar, det har egentligen aldrig funnits något heller.. kanske bara inte kan släppa besvikelsen att jag faktiskt trodde att det var på riktigt. ÅÅÅH jag är så NAIV!

Vet inte hur jag ska få grepp om dagen idag. Vill inte slösa timmar på ångest, har redan slösat år. Måste måste måste rycka upp mig idag....

Big nono.
Anledningar:

1. Ni är inte samma människor för varandra längre.
2. Förr eller senare kommer han skaffa en ny, känslan stavas svartsjuka.
3. Förr eller senare kommer du att skaffa en ny, och vem fan vill sabba nåt nytt och fräsht pga av en gammal klysha som ändå inte funkar.
4. Det gör ont.

Just nu vill jag bara kasta ut precis allting som han har vidrört. Inte kanske egentligen bara för att jag är arg och besviken över att någon lovade mig ett helt liv, lovade att han aldrig skulle lämna mig men som sen vänder på klacken fortare än något annat. Nej det är inte bara därför. Utan mest för att det känns gammalt, instängt, sönderältat. Försent helt enkelt.. det är pinsamt på något konstigt sätt.

Sitter på expeditionen och har läst hans förbannade msnnamn för sista gången. Radera och gå vidare, det är nog den ända lösningen. Och jag har märkt hur enkelt det är att tränga undan numera. Jag är ju inte dummare än att jag fattar hur fel allting var. Hur illa det var.. bara så svårt att göra sig av med ett beroende. Diciplin heter lösningen. Och det har jag lyckats med. Inte bara med att hålla mig långt borta ifrån sånt som lockar men gör ont, utan även med att ta mig närmare mina mål. Sparaden, planering, träning.. blev en hyfsat lång löprunda igår med en, enligt mig, extremt vältränad GSSare. Tror det kanske kändes lite som gångtempo för honom, men gick sjukt lätt emot vad det har gjort förut. Det är skönt att verkligen få känna att dom här månaderna har gett resultat. Ger mig mer motivation att fortsätta! Drar nog med mig löpdojjorna till Varberg om det nu är så att Amanda kanske inte har tid för mig 24/7.

Appropå det.. är helt nostalgisk inför min lilla resa! Har kollat en massa gamla bilder som jag skulle bränna och ge till Amanda. Är lite nyfiken på vad hon ska med dom till, ska bli spännande!

Nu blire käk :D

Tog en promenad med Freddie hem till Emil och "lämnade" Annapanna för en stund sedan. Behövde tvätta och packa och så, så gick hem och påbörjade detta. Kändes som hela världen var på min sida, mådde bra som fan.. kände för att träna, boka biljetter och grejja med sådant som man alltid annars lägger åt sidan. Men väl hemma möts jag av pust till fylleandedräkt, och helt plötsligt rasar världen samman. Jag har lärt mig att svälja mycket genom åren, bara ta ett djupt andetag och gå vidare. Men missbruk är något jag aldrig kommer över. Det finns där hela tiden, man vet aldrig när det kommer nästa gång. Varje dag hoppas man, och varje dag samma besvikelse. Därför är jag arg nu. Jag är ledsen och sådär barnsligt irriterad, grinig, nedstämd.. allt på samma gång. Och det finns absolut ingenting som kan trösta. Just nu vill jag stänga in mig, äta glass och titta på film.. men jag måste bita ihop idag. Jag kan inte fortsätta såhär. Inte EN DAG TILL som jag slänger bort på depp på grund av någon annans missbruk. Jag vill inte mer!

Sabina var här igår. Vi drack drinkar och pratade och det var allmänt trevligt. Synd bara att det inte finns någonstans att gå ut på en vardag. Jag kom att tänka på sällskap. Egentligen spelar det ingen roll om man är kär, det räcker med lite sällskap. Men det måste också vara någon som pratar samma språk, och på just den punkten har jag det ganska svårt. Det känns inte som att det finns någon som förstår. Känner mig tom och lurad på 5 av mina "bästa år" när det gäller den typen av sällskap. Jag trodde vi pratade samma språk, men det ända jag hade var en nickedocka som låtsades och spelade sig igenom 5 års "vänskap".. för vadå? Jag kommer nog alltid undra det. Vad var det bra för? Vem vann något på det hela? Fick höra på lite avsides vägar herromdagen en kommentar som jag även själv har kommit att tänka på. "Du blev väl för gammal för honom." Kan inte låta bli att vända det hela till att det nog var så att jag liksom "kom på" det som man kommer på när man kommer till en viss mognadsfas som kvinna. (Det är mycket ordbajs nu, jag vet.. men ändå.) Man liksom inser att bakom allt skitsnack om "för evigt" så finns det: absolut ingenting. Det är en stor jävla fejk till människa som kör samma smörspel på dom han vet att han kan övervinna: den godtrogna och naiva 14åringen. Historien upprepar sig för vissa, för mig går den vidare. Och jag är stolt över mig själv.

Har tappat fotfästet för dagen, ska försöka komma på benen igen men måste få koppla bort först. Det är ingen större brådska men känner att jag borde, måste.. Kanske borde åka och köpa SATCfilmen på coop? Vi får se..

Jag är en sån där som för det mesta strävar efter snabb framgång. Jag vill att saker och till ska hända nu. Men just den här morgonen har jag funderat mycket över det där. Just nu befinner jag mig i ett väldigt tillfredsställt tillstånd. Jag känner inte direkt att jag behöver någonting alls. Jag har allt jag behöver. Därför är det nu dags att satsa på ett billigt liv. Det är ju inte så illa som det låter. Jag bor hemma, jag får alla resor betalda, all mat betald. Det ända jag behöver bry mig om är min egen telefonräkning. Därför tänker jag låta mitt VISA svalna och satsa på träningen och sluta hetsäta. Jag vet att det ändå inte tröstar som jag vill att det ska. Träningen däremot, hur illa jag än tycker om den innan jag sätter igång, får mig att känna mig friskare och gladare. Tänker slänga ner joggingdojjorna och ipoden i väskan o ta med mig hem. Följer upp senare hur det har gått.. men jag är taggad!

Nu ska här bakas Oscar || tårta till avgångsfikat. Håller tummarna!

Fick gå och lägga mig redan vid 17 förut.. men jag kunde inte sova först. Låg och tänkte på att det faktiskt är över.. Jag är helt och hållet singel nu, och jag är inte helt säker på att det känns bra. Men någonstans när jag låg där och tänkte så kände jag lättnad, samtidigt som det kröp lite rastlöshet över mig. Vad ska jag göra nu då? Man (eller jag) planerar eller drömmer eller åtminstone ibland tänker sig hela sin framtid, allt man ska göra, som om man vore två. Det är alltid problem att följa min vilja när jag måste övertyga någon annan.. för känner jag mig själv rätt så kommer jag inte ge mig när det gäller mina drömmar. För kolla på mig nu? Hur många tjejer i unga dagar sa inte att de skulle göra lumpen, hur de skulle resa, plugga osv.. och hur många gjorde det egentligen? Jag måste ägna några rader åt att bara nämna hur nöjd jag nog egentligen är, trots att jag aldrig riktigt hinner stanna upp och njuta. Jag är 19 år och har en sjukt lång meritlista, heja mig! :) Men jag tror att det är mycket tack vare att jag aldrig är nöjd som jag sitter här idag.

Om det nu blir så att jag fortsätter inom militären behöver jag ju inte oroa mig mera. Det finns jättebra utbildningar och jobb även om det inte är särskilt överbetalt.. men någonting jag bara måste göra är att få bo i New York i något år. Jag vet nästan ingenting om New York mer än det jag har sett på film, men det kanske är det som lockar. Och handen på hjärtat har jag nog tittat lite för mycket på sex and the city..

Appropå ingenting alls måste jag nämna att jag äntligen har fått tag i min D.brandjacka! Tittade igenom min blogg lite igår och insåg att jag faktiskt uppnår många av de mål jag sätter upp. Jag hade bestämt att jag behövde ett par nya skor och en ny jacka, och "vips" så hade jag det.

Tittade på en dokumentär om kvinnors hemliga liv-gängmedlemmar, förut.. kom att tänka på hur bra jag egentligen har haft det. Mina föräldrar har serverat mitt liv på ett silverfat, har aldrig behövt sakna någonting. Och jag tror jag har börjat inse det först nu när det är dags att klara sig själv. Någonstans vill jag ändå inte gå vidare ensam riktigt än även fast jag kanske borde. På just den punkten är jag nog lite misslyckad. Jag kan inte riktigt stå på egna ben, eller vill inte. Men nog utvärderat! Ska fortsätta natten med att spela lite spel, dricka lite te, titta på film eller läsa något. :)

Hej så länge!

Diskmaskinen är igång, det är undanplockat från förmiddagen, flaggorna är hissade och det är snart dags för lunch. Kan inte låta bli att tycka att det är lite mysigt här.. klart att det är en hel del att göra men det är mycket mystid också. Känner att det här verkligen var vad jag behövde efter allt fältliv.. så skönt att få sitta ner inomhus och pyssla med sitt eget. Skulle absolut kunna tänka mig att jobba såhär ett tag, en sommar eller så.. Det blir en tidig kväll, får sova direkt efter flaggorna har halats för att sen sitta och pyssla, dricka te, titta på film och koka kaffe.

Har precis slängt in bullarna och sconesen i ugnen.. har inga vidare förväntningar på bullarna då jästen svek mig. Sconesen däremot ser faktiskt riktigt hyfsade ut. "Det luktar gott, Bengtsson." haha dom e roliga dom där....

Hur svårt kan det vara att helt och hållet radera en person ut ur ens liv? Vi hade inte särskilt många gemensamma vänner, vi bodde inte i samma stad och vi delade få intressen. Men ett av mina intressen var tydligen att ta och spara hundratals bilder på oss tillsammans när vi ser lyckliga ut. Minneslapp till mig: håll dig lugn med kameran, Anna!  Sitter och grejjar med datorn och försöker ta tag i det värsta, men på internet finns det ju hur mycket som helst.. jag började nyss med dom få facebookbilderna som jag faktiskt har lagt ut. Det var plågsamt, men ytterst nödvändigt. Jag har till och med separationsångest från mina egna bilder! På bloggen kommer dom däremot få ligga kvar, den är något väldigt personligt där jag samlar minnen. Någon dag ska jag skriva ut det jag skrivit. Den innehåller nämligen den värsta delen av mitt liv hittills. Och ska förhoppningsvis även komma att innehålla den lyckliga biten också. Förtydligande: den lyckliga och ensamma biten. Just det, ensamma. För mig betyder lycka numera ensamhet. Det finns ingen som kan göra mig lycklig, det måste jag göra själv! Och jag har tagit ett stort steg i rätt riktning; jag har lyckats börja trivas i mitt eget sällskap. Jag minns hur mamma brukade prata om det när jag var yngre. När jag hela tiden stressade för att hinna springa ut till kompisar som väntade. Hon sa att jag skulle stressa mindre, att jag måste lära mig att sätta mig ner med mig själv och göra inget särskilt för att kunna vara med andra. Det är först nu som jag förstår vad hon menar. Förr blev jag ledsen när ingen ville vara med mig, nu vet jag bättre. Det är inte det att jag inte tycker om att umgås med andra människor, och även jag kan bli besviken ibland om jag inte fått träffa någon jag älskar på länge, men jag har fått lite perspektiv på livet. Jag känner att det finns viktigare saker i livet än att stressa sig igenom vardagen för att hinna göra precis allting. Jag har heller inga skyhöga ambitioner längre. Jag har kommit på att det är okej att följa sina egna drömmar och det är okej att nöja sig och begränsa sig till mindre än vad man ville ha från början. (Nu blir det här lagom luddigt men.... )

Hur som helst..

Sitter på X2000 på väg till Stockholm nu. Imorgon är det uppställning 10:00 för exercis som jag antagligen inte ens ska vara med på. Hoppas och tror att jag någon gång kommer att få rycka in istället för någon annan men har egentligen inget större behov av det. Även om jag har lite prestationsångest där i receptionen så vet jag att jag är på rätt plats i högvaktsflygeln. Jag trivs och det jag får pyssla med är ren avslappning och terapi! haha
Det jobbiga kommer på nätterna.. när man känner sig som mest ensam. Det har jag löst genom att ta med dator och böcker, men kommer förmodligen få sova lite mer.

Tillbaka till ämnet.. skulle behöva anställa en person som totalt raderar honom från alla bilder, alla nätverk, nummer, namn, vänner.. alla presenter, alla minnen, alla känslor. Även om känslorna mest har övergått till förakt så finns minnena av den känslan jag hade förut kvar. Kärlek är verkligen en drog.

Nu ska jag sätta på lite greve holm och slappna av resterande timma till Stockholm. hejhej

Bara för att illustrera rubrik, framtidsplaner och min stora tröst.. lagom fjolligt va ^^

Och en av alla helger är här, som jag har längtat! Men när den väl är här tappar jag lusten till allt.. känns nästan som när jag gick i skolan och bara ville bort, ville ha mitt eget liv i någon annan stad och byta ut det mesta. Men det är ju den här tristessen och hemmet jag så väldigt längtar efter när jag är där uppe i Uppsala. Eller är det något annat jag saknar? Varför kan jag inte bara vara nöjd?

Varför är det så svårt att släppa någon man älskat? Och varför verkar det som om alla andra har så lätt för att göra det? Är det bara jag som fortfarande, efter en evighet som singel, saknar allt som stavas Michael. Förlåt att jag hänger ut det såhär, men känns som det är ganska uppenbart. O ena sidan är jag så lättad över att det är över, vet inte om det fanns så mycket mer att hämta, men å andra sidan kan jag inte riktigt intala mig själv att det är över. Det har det aldrig varit innan, det har alltid blivit vi igen, men det är alltid jag som har kämpat. Varför ens ge det en till chans? Varför ens ge det energi att tänka på?! Det är ju bara helt sinnesjukt att älta! Svaret är lika enkelt som det är komplicerat. Det stavas kärlek.

Och samtidigt upplever jag samma sak som så många andra, och jag stöter ihop med situationen från alla möjliga håll. Jag lider med alla "skadade gods", men samtidigt unnar jag alla egna beslut och nya chanser. Det gör bara extremt ont att inse. JAG vill inte inse, jag vill tillbaka till min älskade trygghet och mitt liv där allt löstes med ett telefonsamtal. All ångest släppte och livet kunde gå vidare. Det kan det inte nu. Men det är NU jag måste ta tag i det. Det är NU jag måste älta för mig själv för att sen gå vidare. Singelterapin var nog mest bara ett skydd för mig själv för att slippa tänka på det just då, tränga undan.. orkade kanske inte riktigt inse just då. Men nu gör jag det.. jag är nog lite mer ledsen än jag är arg och det är mitt stora problem just nu. Men jag har begåvats med förmågan att släppa det privata och koncentrera mig på uppgifterna på vardagarna. Det är jag väldigt lycklig över!

I övrigt är det nog ett av alla mina "downs" just nu. Känns lite sådär när det gäller det mesta, men det går över. Jag ångrar inte en sekund att jag valde att göra lumpen, trots att en tiodagars fältvistelse samt dagelevsjobbet väntar på måndag. Tror det kommer bli en rolig vecka, hoppas på inte alltför regnigt och kallt väder så ska det nog bli hur bra som helst! Men hur kul nu en fältvecka än må vara, så finns det inget som slår min längtan efter att få komma hem, duscha av sig alla kamoflagefärg, grejja i ordning utrustningen och få stensomna i den lilla men ack så älskade underslafen till säng. Det måste vara livets mening eller något!

Jag vet fortfarande inte vad som händer ikväll.. med tanke på SLs extrema försening igår fick man punga ut med nästan 700 spänn på taxi (som dom ska få betala tillbaka) för att hinna till tåget... Och lönen från försvarsmakten har återigen hamnat hos Nordea så några såna pengar lär jag inte se röken av på att tag.. Med andra ord är det ganska tomt på kontot.. vilket borde betyda en lugn kväll.

Har i alla fall världens bästa sällskap vid datorn och tvn ^^

Fick långpermis den här helgen. Något som de flesta i plutonen behövde med tanke på alla förkylningar, skavsår o sånt.. hade utbildningen "kallt väder" och CBRN i veckan. Igår morse när jag vaknade, eller ja.. hade ju varit vaken av hostan i princip hela natten redan, var jag stensäker på att jag skulle sjukmönstra. Skulle testa gasmasken i tårgas och var rätt orolig att den skulle läcka och att jag skulle dö av lunginflammation eller något. Hörde mig för lite och lugnades med att man faktiskt inte dog av tårgas! :) Så höll käft när dom frågade om sjukmönstring, och det är inget jag ångrar. Ställde mig först i kön in till gaskammaren, nervös som ett litet djur, men ville bara få det överstökat. Gick in, körde "huvud, axlar, knä och tå" en gång, och gick ut. Kände ingenting förutom lite stick på halsen! Efter saneringen ställde sergenten och en korpral upp på att gå in utan gasmask. Dom trodde att dom i bästa fall skulle klara 3-4 sekunder. Det tog max en sekund innan korpralen sparkade upp dörren och flög ut med en sprutspya i en stråle framför sig. Fyfan.. sergenten var inte långt efter men såg förhållandevis stadig ut. När dom kom närmare såg man riktigt hur dom led.. fan va ja led med dom. Äre nån som är hård så äre sergenten, och känns lite som när han väl lider.. då äre illa. Men på något sätt vill man ändå veta hur det känns, men kan också tänka mig o stå över! :)

På vägen hem från Uppsala igår tog jag en sväng förbi Sthlm. Letade efter min efterlängtade D.brandbutik.. när jag äntligen hittade den var det stängt. Det blev några hundralappar och timmar i onödan, men tänker åka tidigare någon annan dag. Måste köpa vinterjackan där.. tänker även va så pass löjlig att jag lägger ut en bild på den här. Är starkt emot det här med "dagens outfit" och sånt men tänker göra ett litet undantag idag (A). Passar även på att visa mina nya converse och dom stövlarna jag trånar mest efter just nu! Fan, när man ligger inne med killar 24/dygn 5 dar i veckan äre extra kul att få va tjej när man har chansen! ^^

O suddigt blev det! :) Nu blire annat en stund, sova kanske.. hej!

Det var vad mamma sa till mig första gången det hände, och som vanligt.. hon har alltid rätt. Det här var sista jävla gången jag såg dig med en annan. Jag sa till dig, att om det finns någon jävla vänskap kvar så låt mig inte uppleva den skiten en gång till. Ändå får jag reda på ditt förbannade prasslande genom internet där du avslöjar dig själv med sjukt otroligt barnsliga kodord som "du vet vem". Dom förändras aldrig. En gång ett svin, alltid ett svin. Och varför sa du att du älskade mig, att du aldrig ville leva med någon annan och att du saknade mig för bara några veckor sedan? Totalt likgiltig idag, varför gjorde jag sådär mot mig själv? ALDRIG mer.

....

Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker intala mig själv att jag älskar min mamma, varje gång jag ser henne onykter växer klumpen i magen och jag blir arg. Jag försöker att inte visa det men det är fan inte lätt när hon sitter o frågar saker ena kvällen och jag berättar.. fan jag berättar allt tills jag inte orkar prata mer. Nästa kväll minns hon ingenting.. När jag över huvud taget visar att jag är besviken är det min tur att välja om jag vill träffa henne full eller om jag aldrig mer ska komma hem. Då kommer jag aldrig mer hem. Jag vill inte dras ner av andras skit, jag pallar inte ta hand om andra längre. Det är inte värt den lilla uppskattning som i princip aldrig visar sig. Jag säger inte det här för att få medlidande, jag behöver hjälp att hitta ett eget liv. Eller behöver man hjälp till det? Är inte det något man måste ta tag i själv? Okej, jag har en lägenhet.. som är mammas o pappas till 95% än så länge. Okej, jag har jobb. Jag har till och med flera. Men lönen räcker inte ens till något eget. Äntligen har jag kommit från stan lite, hittat ett eget intresse och bygger upp mig själv till en självständig människa. Men PANG så kommer alla smällar på samma gång. Jag blir sjuk, mamma super, den jag trodde var mitt livs kärlek träffar en ny och helt plötsligt har jag ingenstans att bo på permissionerna. Ibland suger det här livet så jävla hårt.

Fyfan, dags att rycka upp sig! Tänker göra något jag inte gjort på över en månad, sminka mig och dricka nåt i alkoholväg. Får se var, när och hur det blir. Sjukt värdelös sysselsättning men fan va skönt det är att bara glida runt ibland.. Lyssnar på U got me good med Sheri och ger kvällen en till chans, hare fint!

Efter två sjukt givande veckor är jag hemma på 48timmarspermis. Känns inte riktigt som jag är mig själv längre, mest positivt men lite annorlunda. Såg mig själv i spegeln på nära håll för första gången sen ja åkte in, förut. Det var något som var jävligt förändrat. Första veckan gick okej, kämpade på och det gav med sig till slut. Var bara att pallra sig upp och efter några dagar trivdes jag faktiskt med morgonrutinerna. Måndag vecka två vaknade jag med feber och lite småont i halsen, drog mig lite fram o tillbaka för att "sjukanmäla" mig.. ville ju vara med på allt. Plöjde igenom halva veckan, men i torsdags sa kroppen ifrån rätt rejält vilket resulterade i att jag satt o frossade igenom dagarna och snorade igenom nätterna. Var riktigt grinig i torsdagskväll, så permisen satt fruktansvärt fint igår! Känns inte helt okej att åka tillbaka redan imorgon med tanke på att det inte direkt blivit bättre med vare sig feber eller hals, men ska nog kunna härda ut tills det går över. Har laddat upp med diverse mediciner o sånt! :)

Omprioriterade packningen direkt när jag kom hem, blev Örebro idag och handla lite träningskläder, en klocka och massa annat. Kände mig rätt korkad när jag packade upp sminket, haha! Såå nu jävlar e ja me i matchen igen! Blev en mysig mat- och filmkväll ikväll, skönt att få träffa alla igen, även om jag trivs bra med alla i Uppsala..

sjukt otaggad på att prata lumpen, vet inte hur många gånger jag har suttit i telefon eller vid olika middagsbord eller fikor sen jag kom hem och berättat samma saker om och om igen. NOG.

Insåg just något tråkigare. Datumet slog just över till 15 augusti. För nästan exakt tre år sen fick jag den sista kramattacken av älskade Axel. Han hade legat i sängen med huvudvärk hela dagen men fick en liten pigg stund på kvällen och kom ut i köket när jag skulle gå o lägga mig. Fyfan vad det hugger i magen att tänka på.. han var lite för stark utan att han visste om det så när han skulle krama mig gjorde det alltid lite ont. Jag gnällde alltid. Han skrattade bara. Morgonen därpå åt vi frukost framför Disneychannel tillsammans. Jag var 16 och han var 17 och det var ett av få barnsliga intressen vi faktiskt delade. Vid lunch gick han och la sig. 5 timmar senare var han hjärndöd. Kan fortfarande inte fatta, jag kan verkligen inte det! Ena stunden sitter vi där, andra är han död. Har ältat det här tre miljoner gånger redan men jag kan inte acceptera att det bara är såhär. När jag ser honom i drömmarna förvånas jag inte över att han lever, allt känns bara som förr. Kommer jag aldrig att inse?

Imorgon ska jag försöka pallra mig iväg till graven. Det finns egentligen ingenting där som jag associerar med Axel, men det finns heller ingen annan plats som är så symbolisk för just honom som just där. Efter att vi rensade ur hans rum vid flytten har jag bara några få saker som jag förvarar endast till minne av honom. Det är nog bra, han kommer alltid att finnas inom mig ändå.

Jag saknar dig, brorsan!

Ta det här för vad det är, döm inte.. det hjälper inte nånstans.

Vi "skadade gods" som Emil säger har en tendens att leva ut det vi "missade" i det fasta, mysiga, säkra men även instängda och tråkiga förhållande som vi en gång gjorde slut på, för vi ska komma ihåg att även om det känns förjävligt och ensamt efter ett uppbrott så fanns det starka anledningar till att vi faktiskt gjorde slut. Vem skulle ge upp ett lyckligt föralltid om det verkligen inte var värt friheten?

Och tro det eller ej men det är jobbigt för oss också, men istället för att stänga in sig, grubbla, käka lyckopiller och gråta till gamla kärlekslåtar kan man utnyttja friheten till att göra saker som man verkligen vill. Jag ville bara leva lite på gränsen, skapa lite ungdomsminnen och skratta åt mina misstag.. det som ni äldre killar redan har gjort i åratal. Och det har blivit mycket, det har det. Men vi är vettiga brudar som hjälper varandra åt rätt håll. Så när vi blir "upplysta" om att dom är oroliga, att alla är oroliga, att vi inte kan ta hand om oss själva och att det håller på att "gå utför" så förstörs allt det roliga med friheten i det liv vi just nu lever. Jaja, ni menar väl, ni vet bättre för ni är äldre.. men vi kommer dit vi också, den dagen vi vet bättre när vi är äldre. Men inte fan blir vi klokare av att få höra hur misslyckade vi är, hur vi har gått upp i vikt osv. För tro mig, vi såg dom där kilona låångt innan ni gjorde det.

Och våga bara smutskasta! Det kommer slå tillbaka!

.....

imorrn blire inryck, sitter i ett rum fullt med tvättade kläder, opackade prylar och diverse prylar till projekt som ska göras klart någon gång under dagen. Känner en stark lust att lägga mig framför satc med något gott att tugga på, men ska packa lite först och organisera morgondagen. Det här ska bli riktigt spännande!

Jag vet inte vad som är mitt problem, men nånting är det!

Jag vet inte hur länge jag har "lidit i det tysta" med småsaker som blir så stora bara för att man inte pratar om dom. Jag trodde att jag var den där starka tjejen som aldrig skulle låta mig trampas på, men fyfan va skit man har tagit genom åren! Det är så himla lätt att sitta o prata om hur man skulle göra i olika situationer men så himla svårt att följa när man väl hamnar där. Jag är den sån där som gör allt för lite sällskap. Det måste vara mitt största handikapp i livet, att jag är så förbannat sällskapssjuk. Och jävligt rädd att misslyckas, men varför skulle just jag misslyckas med allt? Varför skulle jag vara sämre än nån annan?

Jag tänker mycket på hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade haft vänner, för en gång satt jag ju faktiskt där. Man tänker sig dum i huvet när man inte får ventilera sig, och det kan man därimot inte göra med vem som helst. Jag har fått höra mycket åsikter om mig själv, och jag suger åt mig varenda detalj och begrundar lite för länge. Jag har bland annat fått höra att jag inte kan hålla ett förhållande privat, men hur hade jag kunnat göra det? Om jag inte fick prata om all skit som hände hade jag antingen legat på psyk eller på bårhus för länge sen. Som sagt, jag trodde att jag var stark, smart och rationell men i helvete heller. Efter tusende sveket frågade jag fortfarande mig själv vad jag gjorde för fel. Men när jag förklarade för någon av mina vänner fick jag den reaktion som jag själv så länge velat uttrycka. Det är skönt att veta att man har en sund reaktion, att jag faktiskt inte är paranoid, kontrollerande eller allmänt dum i huvet. Förtroende är inget man får, det är något man förtjänar.

I övrigt har jag kommit in i en sån där liten svacka igen. Jag känner mig misslyckad och tror inte på mig själv, men jag vet att det går över. Det är alltid lite extra svårt när separationsångesten tar över men jag har köpt en jättebra bok att distrahera sömnlösheten med. Det är så jävla skönt att inte gå i skolan när man känner såhär, det hade förstärkts tusen gånger om på grund av alla krav därifrån också.

Tänker ära mina kära vänner några rader också, det är tack vare dom som jag inte grubblar så mycket längre. Är så tacksam för all tid jag får spendera i Lämås med Anna o Daniel, det känns som ett andra hem numera <3 Har även haft några guld värda stunder med Anna och Emelie. Trots lite väl mycket alkohol imellanåt så har vi haft riktigt kul! Orust var nästan precis lika befriande som alltid, liiiite lite bättre bara ! Det är få gånger vi träffas så många på samma gång, men det är alltid lika roligt ! Riktigt trevligt att ha fått upp kontakten med Madde & co också. Spelar liksom ingen roll hur många år som har gått, vi är preciiis likadana! <3

Nånting helt annat som jag har tänkt sjukt mycket på dom senaste dagarna är en dröm jag drömde för några veckor sen. Jag och Björn var ute i skogen och han skulle lära mig att fälla träd. Han spände upp en lina mellan två träd som man skulle hoppa på tills dom bröts av. Jag hade en livlina som satt fast på något vis med Björn som mottyngd, och när jag hoppade på linan så gick allt som det skulle. Men när Björn skulle hoppa stod min tyngd inte emot och han ramlade ner i marken, liksom ner i jorden och jag sprang efter. När jag tittade ner i hålet var det en trappa som på något sätt till slut började gå uppåt. Helt plötsligt var det trappan upp till våran övervåning i Bråten och Björn satt där vid datorn med ryggen till. Jag pratade med honom men han svarade inte så jag gick närmare. Jag trodde att han hade slagit sig i fallet så jag frågade hur det hade gått, men han svarade fortfarande inte. När jag var precis bakom honom vände han sig om, och då var det Axel. Jag minns att jag blev lite förvånad, men jag tänkte inte på att han var död. Det var precis som om det aldrig hade hänt. Han bara satt där och log och tittade mig i ögonen med huvudet lite på sned. Jag får lite rysningar när jag tänker på det, jag vet inte om jag tycker att det är läskigt eller om jag är glad att se honom. Han säger aldrig nånting i mina drömmar, och det stör mig! Han kan väl säga något! Axel, säg nånting! Jag saknar dig så himla mycket!

Gonatt :)

Det jobbiga är att jag så väl vet att ingen skulle ställa upp på den här skiten mer än jag. Ingen skulle erbjuda sig att betala, skjutsa, hämta, ta ledigt från jobb, offra familjen, offra pojkvännen. Offra allt det där som jag till vardags älskar mer än allt annat på jorden. Och ja, jag är bitter ibland. Jag är bitter dom gångerna när ingen annan gör samma sak. Men samtidigt kan jag sluta när jag vill, eller kan jag det? Jag kan sluta slicka röv och låta folk komma och gå som dom vill men samtidigt är jag nog nånstans rädd att ingen kommer att ringa då. Men jag vill vara den snälla, men jag vill att det ska vara uppenbart. Jag är bara så jävla trött på mig själv och mitt gnäll, mitt eget ältande och mina besvikelser.

Det blir promenad, ansiktsmask och morötter ikväll!