Livet är ett äventyr -

Would you hold my hand..

if I saw you in heaven?

Det är något jag tänker på ofta. Tänk om du inte känner igen mig sen Axel? Tänk om jag lever tills jag blir så gammal och skrynklig att det inte längre blir samma sak? Jag har ju alltid varit yngre.. men nu är jag lika gammal som du var när du dog, nästan iaf. Det är så jävla orättvist att jag får leva men inte du!! Du är värd livet mycket bättre än jag, jag vet det!

Har du just förlorat en nära vän eller släkting? Sitter du där och tänker att det kommer aldrig gå över, att livet är meningslöst? Såhär 11 månader senare vill jag fortfarande bara begrava mig levande för att få träffa Axel. Det går aldrig över. Aldrig.

Så varför gråter jag fortfarande över en sån struntsak som att bli lämnad av Micke? Herregud vakna! Han lever ju iaf, det finns värre saker!! We both know I'm not what you need. Så det ända jag vill göra är att önska dig ett hyggligt liv och gå. Men jag kan inte bara vända dig ryggen efter allt. Men det sista jag vill är att bli vänd ryggen, därför måste jag göra det själv.

Efter den här sommren är det nog med känslor i mina bloggar. Fortsätter det såhär så söker jag hjälp någon annanstans. Jag ska skriva som jag gjorde innan allt hände. Innan Gud började misshandla mig. Fyfan...

Idag ska jag och bada med Eva och Jonna i kalkstensbrottet, ska sola o så också :) Sen blir det jobb från 16-00. Det är ju pengar iaf... Hej så länge!

2008-07-26 @ 10:39:43 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

ÅÅÅÅH! Jag gjorde det IGEN!

Jag tänker inte börja skriva romaner om mitt självhat igen av den enkla anledning att det inte är rättvist mot mig själv! Fyfan säger jag. Om det är någon här som följer min blogg (vilket jag tvivlar på med tanke på mitt allt mer uteblivande skrivande den senaste tiden) så vet Du att jag sällan eller aldrig skyller mitt miserabla tillstånd på någon annan. På den punkten är inte jag som de flesta andra. Men jag nedvärderar inte mig själv, tvärt om! Nu till något mer konkret exempel så Ni kanske förstår vad jag menar.

Alla Ni som läser vet att Micke har varit min fasta punkt i livet. Absolut inget illa menat mot alla mina vänner, jag kommer till er strax, hur som helst! Det är Micke jag har ringt mitt i nätterna och gråtit ut när jag har behövt. Det är han som har gjort mig stark alla gånger jag låg och kravlade på botten. Precis som han har gjort med så många andra tjejer! Jag har vetat om det, härdat, accepterat..jag ÄR inte den ända tjejen i hans liv. Där finns så många andra som trängs om att få vara nummer ett. Till vilken nytta? Poängen är att jag har vetat om allting men ändå inte sett, och nu såhär "i efterhand" vet jag innebörden av att kärleken gör en blind. Men jag var inte bara blind. Jag va döv och stum också. Jag säger inte att han har varit otrogen men ärligt talat så spelar det ingen roll längre. Jag har låtit mig sjunka till botten ännu en gång och lagt mitt öde i en ostadig persons händer. ALDRIG MER!

Hur vårat så kallade förhållande än fortsätter, OM det fortsätter, så lever jag på egen hand nu. För jag kan orden nu. Det finns ingen innebörd i "Jag kommer alltid finnas för dig.". För Du finns inte där när jag behöver dig som mest.

Sååå, ANDAS ANNA! Du är stark. Några månader till sen är du fit for fight igen. Livet går vidare, andas.

2008-07-18 @ 19:23:25 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag har upptäckt..

att de allra flesta av mina låtar på mp3n är kärlekslåtar .. eller såna här "fan-ta-dig-för-att-du-dumpa-mig-låtar" :P Somnade faktiskt igårkväll. Hade pratat med Micke lite, han öppnade ögonen ytterligare på mig. Han analyserar förbannat bra.... Av någon anledning kände jag att samtalet tröstade mig. Så dels av det samtalet och dels av 3 dygns ständig ångest somnade jag ganska fort, typ vid 3-4 eller vad det var. Första gången jag blev väckt var av en underbar dröm. Jag drömde att den senaste tiden bara hade varit en dröm. Så jag vaknade liksom i drömmen av en obeskrivlig lycka.. Axel var tillbaka. Micke älskade mig. Mamma var som vanligt. Det var förra sommaren. Ville hänga mig när jag vaknade.
Andra gången jag vaknade var av Jonnas sms. Sen ringde Anette och frågade om jag ville jobba. Gav upp sängen och la mig vid TVn och väntade och FÖRSÖKTE ha tålamod. Gav upp vid 12tiden och ringde iaf. Inget svar.
Duschade och åkte till McDonald's för att träffa Amanda när hon slutade.. Men hon hade redan slutat så jag gick upp till stan för att kolla bussen.. som skulle komma två timmar senare. Så jag gick hem..
Jonna kom hit först, vi pratade o kollade på halva Heartbreak Hotel. Sen åkte jag Amanda Erik o Jonna o hyrde "Förtrollad". Köpte yoghurt vilket är det ända jag har levt på i veckan. Tvingade i mig själv lite pasta hemma, mår illa som ett as. :) Och nu är det kväll igen....jag vill bara somna ifrån alla tankar, men det går inte. Försöker övertala mig själv att jag är stark, men det är jag inte. Jag kommer inte upp på egen han om jag väl har fallit.

2008-07-13 @ 00:22:08 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Livet är ett äventyr

som är alldeles för brutalt för mig. Vill inte stanna, vill bara börja om. Starta om. Jag orkar inte mer.

If I should stay I would only be in your way
So I'll go, but I know I'll think of you each step of the way
And I will always love you I will always love you.

Bittersweet memories that's all I am taking with me
Goodbye, please don't cry we both know that I'm not what you need
But I will always love you, I will always love you.

I hope life will treat you kind
And I hope that you have all that you ever dreamed of
And I wish you joy and happiness but above all of this I wish you love
And I will always love you, I will always love you.

I will always love you...

2008-07-09 @ 21:53:51 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

I know now..

You're my only hope..

Kärlek är svårt..det gör ont.

2008-07-09 @ 01:10:09 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()