Livet är ett äventyr

Härmed ska jag direktkopiera en låttext från lettsingit.com på världens bästa och konstigaste låt just nu.
"Imogen Heap - Hide and seek"

Ikväll är en sån där kvällen då hoppet om livet inte är på topp. Tvivlar på allt. Jag börjar så smått inse att jag inte kan påverka något omkring mig. Mamma får återfall och jag är svartsjuk som ett helvete. Och till råga på allt har jag fått ett sjukt infekterat sår i näsan som blöder jämt jämt jämt. Och för helvetes jävla munsår som jag har fått för mig är som ett narigt hugg pga torra läppar och inte nåt herpesskit. Det är ju inga blåsor?
Kan mitt hemska humör och hjärtskärande ångest bero på allt drickande det senaste? Jag tar åt mig så in i helvete av vad folk säger hela tiden. Jag bryr mig så mycket jämt.

Kan en dusch och en stunds bölande hjälpa tro? Vill bort

Jag var i kyrkan idag. Det har känts så himla konstigt så länge nu, och jag minns kyrkan som ett ställe där jag verkligen kunde slappna av. Men det gick inte idag. Hade inte hunnit ringa Micke innan så kände mig stressad, behövde prata. Det bjöds på nattbvard och jag tänkte på mamma. Det var ju vin med alkohol, så jag struntade i det ifall om mamma hade tänkt att göra det. Hon tog i alla fall. Jag kom att tänka på det här med behov, varför man blir beroende osv. Jag har ett beroende, det är Micke. Jag fungerar fan inte utan honom. Det har nog inte gått en dag sen den där dagen i april 2005 då vi först började prata som vi inte har haft kontakt. Och jag tänkte på mamma, med ciggaretter och alkohol. Ibland har jag så svårt att förstå hur det kan vara så svårt att sluta, men nu vet jag  varför. Ett beroende är något man utvecklar. Det är en vana som kommer för ofta. Så ofta att det snart är lika viktigt som ett primärt behov, såsom mat, sömn osv. Det är väldigt svårt att skippa att käka när man har gått hungrig en hel dag, precis så svårt som det är att hålla sig vaken hur länge som helst. Snart ger kroppen efter. Men vad händer när det där behovet inte kan tillfredställas? När en alkoholist låses in eller när jag inte få prata med Micke? Jag kan bara beskriva ur eget perspektiv.
Det är så hemsk att säga men man saknar sällan kon förr än båset är tomt. Jag saknar Micke varje dag, men inte så mycket som när jag inte ens får prata med honom. Men den största rädslan jag har är att han ska försvinna ifrån mig. Jag vet att det är så lätt hänt, det är bara att han stänger av telefonerna så händer det inte. Nu tänkte ni kanske att det är lika lätt för mig, men jag har varken tålamod eller hjärta till det. HUR ILLA det än är, så stänger jag inte av telefonen. Ett av mina väldigt få mänskliga behov är Michael. Och jag kommer alltid att behöva kämpa för att få det tillfredställt. Det finns alltid någon ivägen, alltid något besvär, alltid någon annan än jag? Eller så är det mina egna huvudspöken som pratar.. jag vet inte vad som är värst. Jag vill kunna älska dig villkorslöst! Men jag vill ha dig för mig själv, det är mitt villkor.
Men däremot kan det gå en hel dag utan att jag själv ringer om jag hela tiden vet att jag kan ringa. Och det dåliga samvetet gnager, men jag måste kunna leva ensam också. För en dag, idag?, kan vara den sista.

Och vad gör jag resten av mitt liv?

Jag tänker ofta numera, att när jag blir gammal så vill jag kunna tänka tillbaka på min ungdom och vara nöjd. Jag vill kunna titta på bilder och tänka hur fin och frisk jag var. Jag vill se framgång för varje nytt foto och se lust och livsglädje i mina ögon. För det har jag, oftast! Men när jag sitter här i Stockholm är jag inte lycklig. Jag känner mig alldeles för ung och ensam för att flytta hemifrån. Självkänslan försvann någongång i våras i och med att jag gjorde slut med Micke och det skrämmer mig! Inte för att jag behöver fundera över något liv utan honom just nu, men jag vill ändå känna mig trygg i mig själv. För gör man inte det, så blir egentligen ingenting bra. Därför flyttar jag hem på måndag. Jag flyttar hem till tryggheten, människorna, lugnet, vännerna. Jag är inte riktigt redo att styra mitt liv helt och hållet ensam än. Så, det ska bli så skönt!

Och för att nämna något lite mer lättsamt, komiskt men också ganska förargande:

Igår började jag dagen med att ta en lång sovmorgon. Åt min frukost i godan ro och tog en sväng ner till tvättstugan vid ettiden för att tvätta upp det sista inför flytten. I mitt förråd i samma hus och våningsplan hade jag placerat en rätt så stor resväska bland annat, som jag tänkte hämta samtidigt för att packa ner dom nytvättade kläderna. På min nyckelknippa hade jag en av de tre nycklarna som finns till förrådet och på denna satt ingen bricka med nummer på. Eftersom jag inte mindes vilket nummer jag hade fick jag prova mig fram men nyckeln passade ingenstans! Jag läste på nyckeln, kollade alla skåp med samma märke på hänglåset men den passade ingenstans! Jag kliade mig i huvet, svor lite tyst för mig själv och började sedan klättra upp på förråden för att kika in i dem och på så sätt lista ut vilket som var mitt, men mina saker fanns ingenstans! Jag började tro att jag hade drömt att jag hade fått ett förråd men hittade sedan brickan i en låda i lägenheten, med texten "1-förråd 440" på. Så jag gick ner igen, letade reda på förråd 440 men nyckeln passade inte! Jag klättrade upp och mina saker fanns inte heller där. Då börjar det gå upp för mig att någon kanske har kapat det....så jag letar reda på numret till styrelsen, som för övrigt är ett mystiskt mobilnummer, och en sömndrucken "Ahmed" svarar efter några försök. Han förstår gissningsvis ungefär hälften av vad jag säger men jag hänvisas till "George" som skulle ha hand om förrådsverksamheten, och som för övrigt visade mig mitt förråd och gav mig nyckarna när jag flyttade in. George är en snäll kille, ung och lättsam men låter trött och förkyld när jag ringer. Jag ringer, förklarar snällt min situation och frågar vad jag ska göra. Han frågar mig vilket förråd som är mitt och jag svarar då att det är samma som han visat mig från början, nummer 440. Han talar då kaxigt om för mig att det minsann inte är mitt förråd! Vid det här laget har jag tröttnat på allt skitsnack, och undrar då vilket förråd som i så fall är mitt och var mina saker borde finnas. Han muttrar och svär för sig själv men jag får inget svar. Då ställer jag frågan om han vet något om något byte eller om någon kommit och hävdat att det är deras förråd varpå han klämmer fram att det faktiskt är så att styrelsen själv har klippt upp låset och gett förrådet till någon annan. Jag, som för övrigt fortfarande behåller lugnet men blir alltmer sträng på rösten, frågar då snällt var mina saker är. Det kan han inte svara på. Då undrar jag lite mer irriterad om han har namnet på dem som tog över mitt förråd men efter många om och men kan han inte tala om det. Då kommer droppen! Han frågar mig vad jag hade i förrådet!? Jag svarar då med att det hoppas jag verkligen för deras skull att de har skrivit upp eftersom att det är dom personligen som kommer bli ersättningsskyldiga. Annars kan jag ju med all rätt hävda att jag hade min splitter nya Bang & Olufsen TV med tillhörande surroundsound anläggning och lite annat smått och gått. (Vilket jag förstås inte hade) Han muttrar ännu mer, svär lite till och hänvisar mig sedan till "Pierre" som är fastighetsskötare på företaget "Flodafors AB" och som enligt honom hade hand om detta "bytet", egentlig brottsrubricering "Inbrott". George är för "sjuk" för att själv ringa, vilket jag är tacksam för.. vill helt ta ett snacka med ansvarig själv, så han ger mig numret till Pierre. Jag tackar så mycket för hjälpen och vi lägger på. Jag ringer till "Pierre" som med sin telefonsvarare presenterar sig som "Marko". Då fick jag nog. Det blir polisanmälan. :)

Det blev Björns med Jackie igår för att fira den sista utekvällen i Stockholm tills vidare. Där drack vi oss runda om fötterna för 15/ölen och drog oss sen in till Club Nype Östermalmstorg och dansade kanske lite fööör mycket (?) Två av gänget blev utslängda av okänd anledning. Vakten påstod att de var för lättklädda, men när jag frågade så betedde de sig som "dagisbarn". "Du kan va ett dagisbarn", tänkte jag och återgick till mina bedrövliga dansaktiviteter. Kunde verkligen liknas vid en säl, haha! Sen blev det ett mindre drama, jag blev full, det blev MAX-käk, somnade på nattbussen men lyckades pricka Sollentuna station. Av promenaden hem minns jag smärta i fötter, höften och ben. På vägen från ytterdörr till säng ligger mina kläder i tur och ordning i en stig när jag vaknar. I övrigt ser rummet ut som ett bombnedslag, och jag städade igår? Var bakis fram till klockan 15 då det blev en dusch, frukost och Sollentuna centrum. Julklappar till Alexander och Sabina. Kommer sakna storstadsengagemanget, i Sollentuna i form av den underbara utebion som de visade på turebergstog lagom till att de stora snöflingorna föll. Det var maaagiskt när vinterängeln sjöng med enyainspirerande toner sina julsånger, barnen som lekte i med snöflingorna och näsorna var röda på varenda kotte som stod där, bortsett från fjortisarna med för mycket foundation på sig. ;) Och det var inte slut där! Nästan hemma börjar ett stort fyrverkeri på malmvägen som håller på i några minuter. Jag blev på något bättre humör, gick in och värmde mig min pizza och käkade framför TV:n.

Imorgon blir det ännu mera julstämning med Anna-Carin. Jag hoppas på julmarknad i Gamla Stan men man vet aldrig vad hon får för sig. Jag ska låta mig styras med hennes järnhand så blir det säkert något kul i alla fall. Hon är en kvinna med koll kan man lugnt säga. Har mycket att tacka henne för!


Nattinatt

Med risk för att låta "klyshig" idag....
Det här måste nog vara säsångens tema i mitt huvud. Allting känns så fruktansvärt falskt imellanåt. Och när jag en gång kom att tänka på det har jag sett det i nästan alla jag mött. Vissa gör det i små mängder medvetet, vilket enligt min åsikt är okej, medan andra bara öser ut bra reklam om sig själv när ingen i själva verket bryr sig ett skit. Varför är det så viktigt att kontrollera vad andra tycker? Och varför bryr man sig över huvud taget?
   Vi kan ju börja med det faktum att folk ger sig själva smeknamn eller låter sig associeras med coola saker eller personer för att få upp tankarna om sig själv hos andra. En gång i tiden fick jag smeknamnet "Nyfikon" av en väldigt gammal msnkontakt från Nora av den enkla anledningen att jag följde efterlyst utan undantag! Sedan dess har jag använt detta smeknamn på varenda community och adress jag kan komma på. Till mitt försvar kan jag kanske säga att att vara nyfiken inte alltid är något bra, det råkar bara stämma väldigt bra överens på mig. Dessutom är smeknamnet ledigt nästan överallt vilket gör det enklare för mig..men att kalla sig själv för "partypinglan", "sexybitch" osv. kan kännas lite VÄÄÄL krystat. Det är så uppenbart att man vill vara det här man kallar sig, mer än vad man egentligen är.. hur ska jag förklara.. Fattig klär sig rikt och tvärtom!
  Och för att fortsätta på det spåret, kläder och grejjer.. jag kan med handen på hjärtat säga att jag ibland önskar att jag hade alla dom där pengarna så att jag kunde köpa det dyraste, finaste, lyxigaste.. att bara kunna frossa i dyra material och känna sig nöjd och tillfredsställd. Men efter en dag på stan, då hela lönen/bidraget gått åt på några få men fina grejjer kommer dom där blandade känslorna krypande. Klart att jag är värd det bästa, något annat tror jag inte om mig själv, men jag hade kanske kunnat unna mig något lite mer värdigt än ännu ett klädesplagg.. som en resa, flygcert eller lägenhet. (På sikt då förstås).
   Jag läste "Så dumt" av Mia Törnblom eller vad hon heter. Hon pratar mycket om skillnaden på självförtroende och självkänsla. Jag tror att mitt självförtroende förvandlades till självkänsla någonstans där på vägen när allting var som jobbigast. Och ju mer självupptagna människor jag träffar, desto mer älskar jag mig själv. Det är dock vääldigt stor skillnad på att älska sig själv och vara självupptagen. En självupptagen person har enligt min uppfattning så pass låg självkänsla att man hela tiden måste marknadsföra sig själv för att känna sig bättre. Det spelar alltså vääldigt stor roll vad andra tycker. När man älskar sig själv har man nått den nivån av självkänsla som är idealiskt för att bli en omtänksam och förstående människa. Man står på en så stadig grund av sig själv att man har råd att bry sig mer och mer om andra. 
   Förr när min självkänska var sämre, hjälpte jag andra så mycket på min egen bekostnad att jag till slut rent konkret förlorade på det. Från början blev det nog ett beroende av bekräftelse, men så småningom tar folk det för givet att jag gör deras läxor, tvättar deras tvätt, stället upp med pengar eller alltid avbryter mig för att komma till undsättning. Det var då det var dags att tänka om. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt känner jag inte att jag behöver se resultat av det jag åstadkommer. Jag väljer vem jag hjälper, och jag gör det för att de förtjänar det, inte för att jag själv behöver få bekräftelse.

Och fyfan för att bygga livet på en falsk image, jag hoppas att jag aldrig hamnar där igen!