Livet är ett äventyr

   Det är nog gammalt förflutet som spökar som vanligt. Det är mycket av min tillvaro som jag inte rett ut ännu, kan det vara så?
   Numera, mina trogna läsare.... kommer ni inte att få höra särskilt mycket mer om Michael. Han har helt enkelt bett om att bli lämnad utanför denna otroligt heta blogg. (BlondinBellas läsarsiffror....nåja ett par hundratusen till bara) Jag respekterar detta. Men eftersom att han är en del av min vardag kommer jag ju tappa en hel del tankar där, så ni får helt enkelt nöja er med mina egena berättelser och versioner. Förstod inte riktigt exakt vad det var av mina texter som utelämnade just Michaels privatliv så mycket, men det är klart.. när jag skriver så skriver jag bara. Direkt från hjärtat. Då kan det hända att tankarna blir lite för nakna.
   Usch, det är svårt nu. Sitter och har jättemycket tankar och känslor som ska ner på "pappret" nu.. samtidigt försöker jag vara trevlig på msn mot dem som skriver. Jag undrar hur många som har tagit bort mig på grund av min asocialitet. Jag satsar helt enkelt mera energi på mitt riktiga liv numera.

   Jag skulle uppskatta om ni som känner er alltför träffade av mina texter, ni som känner er kränkta eller som på annat sätt inte vill synas, skriv ett mail så ordnar jag det. Ni som däremot har gjort er förtjänta av en liten avhyvling behöver inte lägga ner energi på något mail. Ni kvarstår.

   Nog om er, nu till mig! ;) Låg och läste, har genetikprov i morgon i biologin. Känns inte helt hopplöst trots att jag inte ens har läst allting, men det blir lätt så när man är intresserad och hänger med på lektionerna. På tal om skolan.... idag fick jag höra talas om att någon i OP hade sagt att NV var som ett andra IV. Först blev jag arg, sen visste jag bättre. Stackars gamlingarna i framtiden säger jag bara.

   Efter skolan ösregnade det. Tog mig ner till stan och köpte lite smågrejjer på Bokia, köpte tights på HM och sallad innan jag åkte hem. Är lagom nervös inför helgen då det blir föreställning med dansen på valsverket i Degerfors. I morgon blir sista gången med jazzdansen innan föreställningen också. Jag ska gå förbi körskolan och börja boka lite lektioner innan. Hela hjärnan är fylld till bredden med planering känner jag. Min kalender är dock tom. Jag har insett att alla ändringar som sker i planeringen, alla läxor som ges, alla prov, alla födelsedagar, träningar, jobbtider, Mickehelger och möten får inte plats i en liten bok. De får inte heller plats i mitt tidsutrymme vilket gör att mer än hälften av alla utsatta deadlines ruckas lite på hit eller dit. Jag är väl flexibel, om man får uttrycka det  positivt.

   Och när jag sitter såhär och tänker på kalendrar och fullspeckade scheman, får prestationsångest och allmän lågstämdhet, så tänker jag på Jonna. Jonna är modersgestalten och den ideala människan i mina ögon. Det är en tjej jag verkligen ser upp till. Jag tror att det var Anna och jag som pratade om henne herromdagen. När man sitter där i sina djupaste grubblerier, man finner inget svar eller lösning på sina frågor eller problem så kan man ta upp ämnet med Jonna, och man får en helt självklar lösning eller åtminstone en klarare syn på saken. Hon är verkligen en lugnande människa men samtidigt en roande vän. Du ska ha ett stort tack Jonna, och jag uppskattar verkligen dig de få stunderna vi hör av varandra. Hoppas vi ses snart! :)

   Och för övrigt mina gamla vänninor är det välkommet att slå en signal för en svinbillig fika. Jag finns tillgänglig måndagar onsdagar och fre-sön. Även torsdag mellan 15-17 typ ;) hihi

   Det blir många ämnen idag känner jag, men höll helt på att glömma den stora nyheten! Ni vet, min kära moder.... Anki som alltid har varit så hundrädd, har fått en totalomvändning. Människan har önskat sig en valp i julklapp. Så nu är hela familjen (dock inte broder Axel som alltid kommer att tillhöra vår familj, och kissen som helst av allt nog skulle slippa en jycke) i full färd med att leta efter lämplig labradortik. Förslag uppmuntras!

   Seså, nu har jag lättat mitt hjärta lite. För att illustrera dagen får jag lov att presentera Jonna. Dagens ros går alltså till JB. ;) Hej så länge!

Jag är allt kvar i min lilla bloggvärld. Det är dom här ensamma stunderna som blivit allt färre bara tack vare att min starka sköld mot smärta har vuxit sig tjockare, och för det ska jag säga tack! Istället för att sätta mig här och blogga sönder mina känslor ringer jag kanske ett samtal, fördjupar mig i någon bättre tanke eller helt enkelt gråter en skvätt.
  Mamma och pappa har åkt på gårmiddag. De klädde upp sig och tog sig en var sin nubbe, pussade varandra på kinden och gick till bussen. Jag fotade dem en snabbis innan de stack. Jag blir glad av att se dem sams, det ger mig liksom hopp inför min egen framtid.
  De senaste veckorna har (tydligen) präglats av journalister från olika tidningar efter att rapporten från socialstyrelsen kom om Axels utredning. På onsdag kväll kommer en fotograf hit som ska fota mig också. Egentligen har jag ingen lust att utmärka mig för en sådan här sak men å andra sidan stödjer jag mammas kamp fullt ut med att göra sin röst hörd. Mest av allt vill jag bara krossa alla människor som lät både Mayvår, Axel och mamma sippra igenom systemet utan att vända sig om, men jag vet också att de allra flesta ville väl men att det fanns andra förtjänster för dem att ta del av.. för jag kan inte tro att alla iblandade gjorde det av ren elakhet. Men JUST DÄRFÖR vill jag också bli läkare så att jag kan göra allt det där som jag trodde att läkare gjorde. Min naiva syn innebar att jag trodde att de godhjärtat tänkte på människor som individer och ville hjälpa dem personligen i viss mån, eller åtminstone bidra till utvecklingen. Men nu mera vet jag att de flesta är ute efter sin förbannade lön. Visst, jag skulle inte vilja arbeta som läkare om jag inte fick betalt, men man väljer för fan inte yrket utan särskilda, helst personliga, syften.. enligt mig i alla fall.
  Och på fredag fyller Axel nitton år. Jag biter ihop när jag skriver detta.. Dra åt helvete med alla som tycker att minnet av en person som är död ska präglas av lycka och glädje. Okej, när jag pratar om Axel i vardagen nämner jag honom utan att blinka i situationer som jag skulle ha gjort om han levde, och jag kan bli glad av minnet. Men Axel är numera en nyckelretning till ilska och sorg. Det är klart som fan det innebär sorg!! Han dog ingen vanlig, naturlig död. Hade vi bott i USA hade han levat idag, då hade man gjort röntgen långt innan man ens kom på ordet i Sverige.. så varför i helvete bodde vi inte i USA? Och Gud.... vem fan tror på Gud i sådana här lägen. Ni får skratta nu om ni vill.. men den dagen han åkte in så kom Amanda hit en stund på kvällen när jag var som mest chockad. Mamma och pappa hade precis åkt till Göteborg och Björn hade åkt hem. Då kom Amanda och satte sig hos mig en stund. Innan det gick jag in i Axels rum och tog reda på hans spyor som han fick ur sig i och med hjärnblödningen. Efteråt tittade jag ut genom hans fönster.... varje natt när jag var i åldern 11-14 år ungefär bad jag en bön på kvällen. Egentligen trodde jag inte på Gud, men när jag gjorde det så inbilliade jag mig att allt gick lättare, att jag blev förskonad från allt som gjorde ont. Jag bad även till Gud innan Mayvår dog, något år innan. Då stod jag säkert en halvtimma på knä och grät och bad, JAG BAD, att vi skulle få behålla Mayvår. Jag gjorde det en gång, sedan fick vi reda på att hon var på bättringsvägen. När jag minst anade det, jag tror det var den 28:e december 2006, ringde mamma när jag var i Branäs och berättade att hon var död. Jag bannade mig själv för att jag inte hade bett ännu mer, men det är ingen idé att älta det längre. Hur som helst, den här kvällen.. stod jag i Axels rum och tittade ut. Han har en sådan där docka av trä i fönstret som man kan vrida aramar och ben på. Precis innan Amanda kom, fick jag ett infall att be till Gud. Jag ställde mig i fönstret och formade dockans armar som att den bad, sedan vände jag den mot månen.. det var nästan fullmåne. Det ironiska är att den står kvar så än idag. Ingen har rört den. Är det någon som vill se ett välstädat museum? Välkommen hem till Axel. Han städade det själv, rensade ut gammalt skräp helgen innan han dog. Det kanske var för väl, annars hade vi nog aldrig slängt det.

   Jag kommer nog aldrig riktigt bli kvitt min sorg. Vad fan betyder bearbeta? För mig är det ett påhittat ord som ingen förstår innebörden av men som alla använder flitigt för att få en känsla av att något hopplöst går att lösa. En nära väns död, en bror, syster, pojkvän, flickvän, mamma eller pappa eller för all del någon annan nära.... går inte att bearbeta. Man bär omkring på en tung jävla vikt resten av sitt liv. Jag ser inget positivt i min brors död. Ingenting! Jag hade hellre död en plågsam död än att vara med om det här. Men lätt att säga nu, det hade väl vem som helst gjort. Jag tänker ofta det.... vem man skulle offra framför vem. Av principskäl skulle jag aldrig offra någon familjemedlem framför en vän. Efter en stunds grubblerier kommer man på sig.... det kommer aldrig att hända, varför tänka på det?

   Huuuh. Andas. Och i stunder som när någon fjantig tjej lägger beslag på ens pojkvän, varför ödsla energi? Eller när skolan går dåligt, eller när man känner sig fet och har ångest. Jävla skitproblem!! Det finns värre saker, jag om någon borde för fan veta.

Ikväll blir det tv, läxor och massa glädje. Ska nämligen ringa en för er mycket välbekant kille. Fortsätt kommentera och skicka mail, det uppskattas. [email protected]
Hej så länge!

I veckan ringde Michael till mig och frågade med sin lenaste röst om han inte kunde få komma in och besöka mig i Göteborg, "ta en fika", som han uttryckte sig. Efter att han fått ett svar som nog mer än vanligt visar hur gärna jag ville träffa honom gled han över på ett tåg framåt fem på eftermiddagen. Jag och Rebecca hade haft en lagomt jobbigt dag, huvudvärk och hemlängtan, såg fram emot var sin eftermiddag, jag med Michael och hon med Matilda. Eftermiddagen började med att Micke skämde bort mig med ett par mystofflor från Monkey. Jag blir liksom extra glad när jag får sådant som jag själv aldrig skulle unna mig. (Springer ner och hämtar dom nu när jag kom och tänka på dom:) ) Tack, hjärtat!
   Som jag kanske tidigare berättade så hade vi försökt hitta en mysig restaurang veckan innan men lyckades aldrig bestämma oss innan hungern blev så påtaglig att vi slog oss ner på McDonalds. Men denna vecka var det Micke som envisades med att strosa längs avenyn efter något mysigt som passade oss båda. Jag tjatade lite smått om att jag redan hade sett ut en lite diskret och extremt mysig vid saluhallarna men han var tydligen väldigt sugen på en dyr restaurang så jag hängde med bort till avenyn. Vi småpratade lite och skämtade lite om alla snobbiga ställen som fanns innan han ställde sig utanför Hard Rock Café och vände sig om och smålog lite. Sen öppnade han dörren men jag tvekade lite och sa att man förmodligen behövde boka bord innan. "Det har jag redan gjort." sa han och släppte in mig. Behöver jag säga vad jag kände? <3



 

För drygt en vecka sedan övningskörde jag ner med mamma och pappa ner till Trollhättan, de åkte vidare till Ellös.. Jag spenderade en helg med Michael. Vi åkte till överby och kollade runt med Jessica och tog det allmänt lugnt i övrigt. På söndagen åkte jag till Onsala med Becca. Vi fick offra vårat höstlov till vårt projektarbete vilket inte ens kommer att räcka. Ska tillbaka dit lite senare.. Vi har haft en grymt jobbig med rolig vecka. Jag säger bara ungar.. :P Och man har lärt sig en hel del. Måste här även nämna att Becca är en riktig liten pärla! Att hon står ut med mina stressutbrott och mitt allmänt knepiga beteende. Tack! 

  Den här helgen har bara varit väldigt skum! Kom hit i fredags och vi började direkt att städa i köket. Micke hade redan gjort kylskåpet. Vi hade planerat att göra pannkakor men Börje ringde och undrade om vi ville hänga med och hämta en hund. Jag duschade, slängde på mig Mickes mjukiskläder, grabbade en kudde och datorn sen bar det av..... till donkan! :) Insåg rätt snabbt att det var för sent för att åka någonstans, så vi åkte hem och sov. Lördagen började bra. Vi städade köket nogrannare än det förmodligen någonsin har gjorts. Sen åkte vi iväg och handlade.... Åkte till ÖB och willys, handlade mat och jag var på grymt bra humör hemma vid dörren. Fyfan, jag får ångest bara av att tänka på det! Det stod hur mycket skor som helst i hallen.. vi trodde det var sofia och jessica som hade tagit hem en massa kompisar men snart misstänkte micke att det var någon annan som var på besök. Jag skakade och svettades av ilska och ångest när HON sitter där och flinar!! Vafan gjorde du där?! Va?! Om ett år hade jag kunnat hantera situationen, men nu ska man fan inte leka med döden. Till på köpet sitter ett helt gäng andra töntar på mina kläder och grejjer och flyttar sig inte en millimeter! Ut ur mitt revir!! Ur mitt liv!! Jag lovade mig själv att hon skulle ut ur mitt liv. Skulle det innebära att Micke skulle hänga med skulle det ju vara synd. Men det rör mig knappt i ryggen. Det är ett lätt val. Det var som tur var ett lätt val för Micke också. Innan jag hann göra något alltför omoget var hon och hennes efterhängsna polare ute ur huset. Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att hon inte var värd en av mina bra dagar, men det tog tid. Säg mig ärligt, kommentera, är jag iskall? Är det fel att reagera såhär? Jag vill veta. Jag känner mig som en stor häxa utan hjärta, men mitt förnuft säger mig att detta var helt rätt. Vad tycker ni?

   Igår gav Mickes mamma mig massage. Har inte känt mig så känslomässigt upprörd på länge. Hon berättade att hon frigjorde en massa känslor som låg lagrade i min rygg. Att man liksom samlar på sig allt skit där.. och det tror jag på. Jag behöver verkligen inte fler idioter i mitt liv. Så håll er undan om ni inte har något vettigt att komma med, tack.

   Och nu ligger Michael och sover här bredvid mig. Vi var vakna till två inatt så han förtjänar lite mer sömn idag. Pratade med Becca förut och kände bara en härlig trygghet att få något annat att tänka på. Michael är förlåten, men det är fortfarande här jag blir som mest påmind om allt som har hänt, särskilt efter helgens besök, även om det har minskat väsentligt! 

   Nu måste vi skynda oss! Ska försöka få med honom till stan på något möte eller va det var. Glöm inte att kommentera eller maila åsikter. Jag behöver det!

Hej så länge!