Lite speciella dagar
Efter två sjukt givande veckor är jag hemma på 48timmarspermis. Känns inte riktigt som jag är mig själv längre, mest positivt men lite annorlunda. Såg mig själv i spegeln på nära håll för första gången sen ja åkte in, förut. Det var något som var jävligt förändrat. Första veckan gick okej, kämpade på och det gav med sig till slut. Var bara att pallra sig upp och efter några dagar trivdes jag faktiskt med morgonrutinerna. Måndag vecka två vaknade jag med feber och lite småont i halsen, drog mig lite fram o tillbaka för att "sjukanmäla" mig.. ville ju vara med på allt. Plöjde igenom halva veckan, men i torsdags sa kroppen ifrån rätt rejält vilket resulterade i att jag satt o frossade igenom dagarna och snorade igenom nätterna. Var riktigt grinig i torsdagskväll, så permisen satt fruktansvärt fint igår! Känns inte helt okej att åka tillbaka redan imorgon med tanke på att det inte direkt blivit bättre med vare sig feber eller hals, men ska nog kunna härda ut tills det går över. Har laddat upp med diverse mediciner o sånt! :)
Omprioriterade packningen direkt när jag kom hem, blev Örebro idag och handla lite träningskläder, en klocka och massa annat. Kände mig rätt korkad när jag packade upp sminket, haha! Såå nu jävlar e ja me i matchen igen! Blev en mysig mat- och filmkväll ikväll, skönt att få träffa alla igen, även om jag trivs bra med alla i Uppsala..
sjukt otaggad på att prata lumpen, vet inte hur många gånger jag har suttit i telefon eller vid olika middagsbord eller fikor sen jag kom hem och berättat samma saker om och om igen. NOG.
Insåg just något tråkigare. Datumet slog just över till 15 augusti. För nästan exakt tre år sen fick jag den sista kramattacken av älskade Axel. Han hade legat i sängen med huvudvärk hela dagen men fick en liten pigg stund på kvällen och kom ut i köket när jag skulle gå o lägga mig. Fyfan vad det hugger i magen att tänka på.. han var lite för stark utan att han visste om det så när han skulle krama mig gjorde det alltid lite ont. Jag gnällde alltid. Han skrattade bara. Morgonen därpå åt vi frukost framför Disneychannel tillsammans. Jag var 16 och han var 17 och det var ett av få barnsliga intressen vi faktiskt delade. Vid lunch gick han och la sig. 5 timmar senare var han hjärndöd. Kan fortfarande inte fatta, jag kan verkligen inte det! Ena stunden sitter vi där, andra är han död. Har ältat det här tre miljoner gånger redan men jag kan inte acceptera att det bara är såhär. När jag ser honom i drömmarna förvånas jag inte över att han lever, allt känns bara som förr. Kommer jag aldrig att inse?
Imorgon ska jag försöka pallra mig iväg till graven. Det finns egentligen ingenting där som jag associerar med Axel, men det finns heller ingen annan plats som är så symbolisk för just honom som just där. Efter att vi rensade ur hans rum vid flytten har jag bara några få saker som jag förvarar endast till minne av honom. Det är nog bra, han kommer alltid att finnas inom mig ändå.
Jag saknar dig, brorsan!
Omprioriterade packningen direkt när jag kom hem, blev Örebro idag och handla lite träningskläder, en klocka och massa annat. Kände mig rätt korkad när jag packade upp sminket, haha! Såå nu jävlar e ja me i matchen igen! Blev en mysig mat- och filmkväll ikväll, skönt att få träffa alla igen, även om jag trivs bra med alla i Uppsala..
sjukt otaggad på att prata lumpen, vet inte hur många gånger jag har suttit i telefon eller vid olika middagsbord eller fikor sen jag kom hem och berättat samma saker om och om igen. NOG.
Insåg just något tråkigare. Datumet slog just över till 15 augusti. För nästan exakt tre år sen fick jag den sista kramattacken av älskade Axel. Han hade legat i sängen med huvudvärk hela dagen men fick en liten pigg stund på kvällen och kom ut i köket när jag skulle gå o lägga mig. Fyfan vad det hugger i magen att tänka på.. han var lite för stark utan att han visste om det så när han skulle krama mig gjorde det alltid lite ont. Jag gnällde alltid. Han skrattade bara. Morgonen därpå åt vi frukost framför Disneychannel tillsammans. Jag var 16 och han var 17 och det var ett av få barnsliga intressen vi faktiskt delade. Vid lunch gick han och la sig. 5 timmar senare var han hjärndöd. Kan fortfarande inte fatta, jag kan verkligen inte det! Ena stunden sitter vi där, andra är han död. Har ältat det här tre miljoner gånger redan men jag kan inte acceptera att det bara är såhär. När jag ser honom i drömmarna förvånas jag inte över att han lever, allt känns bara som förr. Kommer jag aldrig att inse?
Imorgon ska jag försöka pallra mig iväg till graven. Det finns egentligen ingenting där som jag associerar med Axel, men det finns heller ingen annan plats som är så symbolisk för just honom som just där. Efter att vi rensade ur hans rum vid flytten har jag bara några få saker som jag förvarar endast till minne av honom. Det är nog bra, han kommer alltid att finnas inom mig ändå.
Jag saknar dig, brorsan!
Kommentarer
Trackback
