Ensamhet
Ibland undrar jag vad det är som är så fel på mig. Varför kan jag inte vara ensam? Varför ballar jag alltid ur när jag inte får min vilja igenom?
Om jag hade sett på mig själv utifrån så hade jag inte tyckt att det var något speciellt konstigt med mig. Jag tror egentligen att alla, särskilt tjejer, upplever det här någon gång. Speciellt om man är van att ha folk omkring sig hela tiden. Sex and the city sätter faktiskt vissa av mina relationsproblem i perspektiv och jag kan känna mig lite bättre.
Men ni vet när det bara brister. Jag kan vara på väg hem från affären utan att ha pratat med någon på länge. Och jag orkar nästan inte ända fram. In genom dörren. Släppa allt och bryta ihop. Jag kan gråta och sitta i fosterställning och vånda mig i hur dålig jag är, att ingen vill ha mig och att jag aldrig kommer att bli någon, bli älskad eller få barn.
Men så vänder det. Jag reser mig upp, torkar tårarna och tittar mig själv i spegeln. Undrar vad det var som just hände och tycker att jag egentligen är rätt söt, smart och självständig.
Det här händer, i större eller mindre omfattning, med större eller mindre mellanrum. Det hände nyss. Hela dagen har jag gått och smidit planer för kvällen. Flera stycken. En efter en har dom ställts in och droppen var när jag fick nobben av stackars Peter som inte hade lust att ta sig ur soffan för att äta med mig i stan. Jag var på väg ut när vi började prata, fick vända för att gå hem och bryta ihop. Och jag är så förbannat hungrig. Men efter mitt sammanbrott skulle jag skrämma folk om jag gick ut. Det är för mörkt ute för att det ska vara okej att ha solglasögon.
Just nu vill jag bara ligga i en stor säng och äta godis med Amanda, Anna, Sabina och Madde och prata oväsentligheter. Det är fan förjävligt att vara vuxen ibland. Särskilt när man har bytt vänner, trygghet och familj mot en pytteliten etta i förorten, karriär och stadsliv. Men jag SKA lyckas. SKA bli lycklig. Och lyckad. :)
