Livet är ett äventyr

Vissa dagar vaknar man där i sängen och känner i hela kroppen att det kommer att bli en dålig dag. Idag är en sån dag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det känns fan inte bra. Det kliar av ångest och det finns absolut ingenting som jag kan göra åt saken. Började med att ringa och gratta världens bästa vän idag. Det suger så fruktansvärt hårt att inte kunna hälsa på när som helst, som förut. Jag sörjer verkligen att jag inte har samma kontakt med mina tre bästa vänner längre. Det är hälften mitt fel, men man kan å andra sidan inte sitta o uggla hemma hela livet. Jag unnar dom deras framgång, men ändå..
Frukosten som jag så länge har längtat efter smakade inte alls lika gott som jag hade tänkt mig. Håret var ett helvete att få ordning på och rummet är ett mindre bombnedslag. Jag pallar inte gå ut med hunden och känner inte alls för att ringa någon att prata med. Mamma är lite för överengagerad i julstöket och jag dras liksom inte med. Jag orkar inte starta en film för jag vet inte vad jag vill se. Inte ens McDonald's dämpade ångesten idag.
Under dom veckorna jag ligger inne hela tiden finns det annat att tänka på än allt jag inte har. Jag har raderat dåliga kontakter från mobilen, tagit bort från msn och facebook, skaffat en hel del nya och försökt börja om. Men helt plötsligt plingar det i fickan och allt rasar igen. Och det tar lika lång tid att ta sig tillbaka till verkligheten som innan. Varför måste det vara så? Varför verkar det som att det bara är jag som inte kan gå vidare? Eller är det bara närheten jag saknar? Något är jävligt fel i alla fall. Jag VET ju att det inte finns något kvar, det har egentligen aldrig funnits något heller.. kanske bara inte kan släppa besvikelsen att jag faktiskt trodde att det var på riktigt. ÅÅÅH jag är så NAIV!

Vet inte hur jag ska få grepp om dagen idag. Vill inte slösa timmar på ångest, har redan slösat år. Måste måste måste rycka upp mig idag....