Livet är ett äventyr

Kom just att tänka på vilket ståtligt fint namn Du har. Kan Du se det här, Axel? Kan Du höra mig? Kan Du läsa mina tankar eller känna vad jag känner? Kan Du ge mig något slags tecken på att Du finns kvar, någonstans där ute? Eller här inne? Sitter Du här med mig nu? Jag försöker tro det, men det är svårt när jag inte kan se eller höra Dig, Axel.
Vet Du att jag älskar Dig, att jag aldrig kommer sluta med det? Hela bordet där nere är proppfullt med fina blommor till Dig! Ibland kan jag skratta till för mig själv och tänka att "nu passar det", när Du är borta. Eller borta? När man inte kan se Dig längre. Men mamma säger att dom är  till oss, som är kvar. Men Du är väl också kvar? Det är den ända tanken jag måste stenhårt hålla fast i, att Du finns kvar. Att Du har det bra.
  Axel, såg du hur jag blev någon annan? Eller blev jag mig själv? Plötsligt, när dom sa att du var hjärndöd, så fanns det ingenting som betydde något längre. Ingenting. Är det okej om vi flyttar om lite här uppe där vi bor? Mamma tycker att jag ska ta in datorn på mitt rum, men den är ju mest Din. Så egentligen vill jag inte .. Sen sa hon att jag kunde ta Din mobil, men det ska jag inte Axel. Det är Din mobil. Precis som halva övervåningen är Din. Jag vill inte ha! Det måste Du förstå Axel. Jag vet att Du bara fnyser åt mig nu för jag vet vad Du tänker. "När jag syntes kunde du minnsan ta och låna av mina saker." Men Axel, det är annorlunda nu. Nu kan jag inte längre be om ursäkt när jag går för långt. Nu kan jag inte fråga Dig om jag kan få låna Dina byxor.
Kan jag få prata med Dig, en gång till? Ring mig, Axel? Jag blir galen utan Dig så snälla lämna mig inte här.
Jag älskar Dig, Axel, Älskade bror. Det gör vi alla..