Livet är ett äventyr

Det jobbiga är att jag så väl vet att ingen skulle ställa upp på den här skiten mer än jag. Ingen skulle erbjuda sig att betala, skjutsa, hämta, ta ledigt från jobb, offra familjen, offra pojkvännen. Offra allt det där som jag till vardags älskar mer än allt annat på jorden. Och ja, jag är bitter ibland. Jag är bitter dom gångerna när ingen annan gör samma sak. Men samtidigt kan jag sluta när jag vill, eller kan jag det? Jag kan sluta slicka röv och låta folk komma och gå som dom vill men samtidigt är jag nog nånstans rädd att ingen kommer att ringa då. Men jag vill vara den snälla, men jag vill att det ska vara uppenbart. Jag är bara så jävla trött på mig själv och mitt gnäll, mitt eget ältande och mina besvikelser.

Det blir promenad, ansiktsmask och morötter ikväll!

Sitter och har ont i halsen för hundrade dagen irad nu, vill bara bli frisk! Hela hjärnan och sinnet säger åt mig att aktivera mig men kroppen säger nej. Och det gör mig galen. Vill bara ta tag i saker. Vill packa upp och göra fint i rummet, behöver tagga inför jobbet, behöver träna som ett litet as! Men nejrå, magsjuka och halsont sätter stopp för alla mina planer.

Och hade det inte varit för mitt förbannade virus så hade Los Angeles varit meeer än perfekt! Orkar inte inte skriva om allt vi gjorde, men känns som vi inte gjorde annat än åkte runt o kollade på grejjer, shoppade, solade och badade. Jag är såå nöjd! Hade en lite intressant flygresa på vägen dit. På onsdagkvällen gick jag aldrig och la mig utan dygnade till torsdagen eftersom min buss gick klockan 03:00 från Karlskoga. Och inte gick det att sova på bussen heller!  Det var proppfullt med svettiga, dreglande människor men lyckades komma fram utan utbrott. Köpte mig en vitamin vell och en påse maltesers och gick på planet till Oslo. Tog en klunk av min dricka och stoppade tillbaka den i handbagaget. I tullen tog dom min nästan oöppnade dricka, fyyy säger jag. Men fann mig och började gå mot min Newarkflight. Fick syn på gatetavlan och naturligtvis "Cancelled" eller hur fan det stavas. Och ingen jävla info fanns det. Så krånglade mig ut och gick en lååång väg bort till ankomst där det förbannade Continental hade sitt lilla infocenter. "ööh jaha äre inställt då får du väl hämta ut ditt bagage då". Men inget bagage kom. "Hoppsan, det stod visst kvar ute vid planet." ?! Och just där och då insåg jag att min malteserspåse inte var återförsluten och alla hade ramlat ut i väskan. Jag ville sätta mig ner och dö. Nästa problem var att jag inte förstod norskan i tullen när hon pladdrade på på norska om mitt bagage. Men när jag hade sagt "va" fyra gånger bad jag henne prata engelska, men hon vägra. Jävla norrbaggar alltså..Väl framme i New York var det ytterligare 5 timmars väntetid. Hurra.. anlände drygt 5 timmar försent, 30 timmars resetid.

Men hemresan var om möjligt ännu värre. Vaknade klockan 3 lokal tid med ett sjuukt illamående. Brukar sällan spy, men då var det i alla fall dags. Ursäkta min frispråkighet, men hur är det möjligt att må illa utan ett jota i magen? Spydde galla, sen trodde jag det skulle vara över. Men innan min airportshuttle kom stoppade Sabina två plastpåsar i fickan på mig. Efter tio min i minibussen var det dags att krampa igen. Krampade tills tårarna sprutade men fanns inget mer som ville upp. Väl framme på flygplatsen fanns jag naturligtvis inte längre med så blev ombokad. Mellan alla incheckningsbord sprang jag på toa, svettades, svimmade nästan och krampade. La mig och sov på en bänk i 4 timmar, sket fullständigt i att jag såg ut som en luffare. När jag vaknade käkade jag lite frukt och drack vatten, knaprade painkillers och bad till Gud att illamåendet var över för  alltid. Satte mig på planet och stensomnade. Bytte i London till München, där flygvärdinnan inför alla passagerare på planet sa åt mig att jag nog var tvungen att gå av för att dom inte hittade mig i datorn. Satt som på nålar när dom helt utan vidare sa i högtalare "Boarding completed". Tack o lov! Samma förbannade sak hände i München. Inkompetenta jävla as.

Och fatta om jag ska kräva ersättning för mina 8 timmars försening.. och  sjuk är jag fortfarande.
hejhej

Haha dagens fan:

Vaknade tidigt, åt min frukost på altanen i solen med mamma och vi tog en tur till stan efter långpromenaden med Freddie. Väl hemma var jag så svettig och solsugen att jag tog cykeln med min rosa bikini till Tower Beach för att sola. La mig med vattenflaskan och mp3n på min handduk och stekte, huuur gött som helst. Och standen var helt tom på folk. Knäppte upp biknin när jag solade ryggen, blir ju snyggare bränna då. När jag skulle vända på steken upptäckte jag ett gäng småkillar som spelade folboll i sanden. Meckade mig runt ändå och lyckades lägga mig tillrätta med bikiniöverdelen vilandes på tuttarna, haha! Tyckte att dom hela tiden härjade lite väl nära mig så tog ur mp3n till slut för att höra vafan de va frågan om. Först då upptäckte jag deras desperata försök till busvisslingar och som skrattade och fnittrade med sina pojkröster utan bas. Skrattade lite för mig själv och satte i mp3n igen. Men när jag utan mening råkade öppna ögonen såg jag att dom skrattade åt nånting. Smög ur mina hörlurar igen och hörde: "Vilka små bröst du har!"

Haha visste inte hur jag skulle reagera, var nära att gapa tillbaka men kände mig liite för gammal för det. Men lilla gubben, man ska inte kasta sten i glashus ;)

Var lite kluven över syftet med allt. Först busvissla, försöka få kontakt och styla runt som fan. Sen helt ogenerat skrika att jag har små bröst? Vart ville han komma?? hahah

Och jag är stolt över mina bröst! haha

Det är måndag. Tre dagar kvar till torsdag och fyra dagar kvar tills jag äntligen är i USA. Fast då har tiden gått bakåt så det är bara tre dagar. Jag kände mig euforisk imorse. Mamma var nykter och jag packade och städade, sen gick dagen utför men jag klandrar inte någon. Det är så ibland. Jag borde hållit mig för mig själv idag men det är inte alltid så enkelt. Det är mycket i mitt huvud idag. Jag är 19 fyllda och bor hemma. Jag känner mig som världens mest misslyckade människa som inte ens har råd att betala för mig. Jag städar inte, lagar inte mat, går knappt ut med hunden, jag tvättar sällan mina egna kläder, jag kör bilarna utan att tanka, jag låter mamma betala när pengarna är slut. Och på torsdag åker jag på min födelsedagsresa som jag inte ens har gjort mig förtjänt av. Jag måste plugga och komma vidare, jag bara måste det. Jag vill stå på egna ben eller åtminstone kunna stänga dörrn om mig och få vara ifred, men det är inget jag kan begära när jag bor hemma och beter mig som jag gör. Men just nu känner jag mig hopplöst fast i situationen.

Jag är även fast i mina egna tankebanor, dåliga rutiner eller inga alls och gör om samma misstag gång på gång. Jag vill vara fri från kärlekskänslor och börja leva på nytt. Jag vill vara lycklig och trygg i mig själv, men jag känner fortfarande det där starka begäret efter två livsnödvändiga saker; antingen choklad eller en kram. Jag har inte kramats nåt vidare idag, men jag åt en marabou till frukost. Jag vill klara mig utan dom två sakerna, men samtidigt är det naivt av mig att tro att jag klarar mig ensam. Eller är det det?


Hur som helst, jag är glad att det är sommar och att jag får komma iväg och leva lite. Om jag inte är lika depp imorrn så blire upp tidigt och köra löpturen på gymmet och köra lite ben och mage, kanske en kvart i solariet också innan stranden. Känns lite tårta på tårta, men vafan. Ska man till L.A så ska man :)