Jag vill inte mer
Käftsmällarna från himmelen har blivit mer som stenhårda sparkar, knivhugg och pannskott. Ett liv av rent helvete, vad kommer hända här näst?
Jag har tänkt, att när allt är som värst så blir man extra stark. Man SKA övervinna plågorna bara för att uppskatta sig själv. Men jag varken orkar eller vill bevisa för någon längre hur "duktig" och "stark" jag är. Helt ärligt, vad betyder någonting alls längre?
Så länge jag orkar minnas:
Gud, varför tog du Mayvår ifrån oss? Hon gjorde livet bättre, till skillnad från så många andra. Varför?
Några djupa andetag o så kommer man tillbaka till livet igen. Men smärtan försvinner aldrig, man hade ju drömmar kvar.
Största drömmen, att bli pilot. O vad händer? Totalmisslyckas. Som en kraftig käftsmäll direkt ifrån molnen. Den har svidit ända till nu.
Men det som jag trodde skulle bli en av dom mest roligaste dagarna i mitt liv, (födelsedagar brukar ju va något att vara glad för) kom att bli en av (EN AV) dom värsta dagarna i mitt liv. Den smärtan höll i sig längre..
Men för att se något gott i dagens läge så inser jag hur lite saker och ting egentligen betyder. Och nu menar jag saker, inte människor. För det är just dom som betyder någonting.
Hur mycket jag än försöker förneka det för mig själv så är det min familj som jag älskar högst. Dom har inte alltid ställt upp på allting som jag bett om, inte alltid gladerligen pungat ut med pengar eller gett mig skjuts. Men vem fan bryr sig? Som 12-13 åring klagade man (eller jag i alla fall) över småsaker. Jag kände mig inte trygg hemma, men det var verkligen självförvållat, sån snorunge som jag var. Dom älskade mig hela tiden, försökte prata mig tillrätta så att jag inte skulle råka illa ut osv, och någonstans på vägen insåg jag väl att det fanns mer i livet. Där började jag med mina planer och drömmar på riktigt.
Och när man kämpar och har den hetaste glöden, börjar straffen från himmelen. Och att man hela tiden ska behöva ångra saker som man har sagt och gjort bara för att alla andra står stadigare på jorden!! Varför kan inte jag få tycka? Varför kan inte jag ha rätt?
Axel, jag saknar dig så fruktansvärt mycket .. livet blir aldrig lyckligt utan dig. Vi ses <3
Jag har tänkt, att när allt är som värst så blir man extra stark. Man SKA övervinna plågorna bara för att uppskatta sig själv. Men jag varken orkar eller vill bevisa för någon längre hur "duktig" och "stark" jag är. Helt ärligt, vad betyder någonting alls längre?
Så länge jag orkar minnas:
Gud, varför tog du Mayvår ifrån oss? Hon gjorde livet bättre, till skillnad från så många andra. Varför?
Några djupa andetag o så kommer man tillbaka till livet igen. Men smärtan försvinner aldrig, man hade ju drömmar kvar.
Största drömmen, att bli pilot. O vad händer? Totalmisslyckas. Som en kraftig käftsmäll direkt ifrån molnen. Den har svidit ända till nu.
Men det som jag trodde skulle bli en av dom mest roligaste dagarna i mitt liv, (födelsedagar brukar ju va något att vara glad för) kom att bli en av (EN AV) dom värsta dagarna i mitt liv. Den smärtan höll i sig längre..
Men för att se något gott i dagens läge så inser jag hur lite saker och ting egentligen betyder. Och nu menar jag saker, inte människor. För det är just dom som betyder någonting.
Hur mycket jag än försöker förneka det för mig själv så är det min familj som jag älskar högst. Dom har inte alltid ställt upp på allting som jag bett om, inte alltid gladerligen pungat ut med pengar eller gett mig skjuts. Men vem fan bryr sig? Som 12-13 åring klagade man (eller jag i alla fall) över småsaker. Jag kände mig inte trygg hemma, men det var verkligen självförvållat, sån snorunge som jag var. Dom älskade mig hela tiden, försökte prata mig tillrätta så att jag inte skulle råka illa ut osv, och någonstans på vägen insåg jag väl att det fanns mer i livet. Där började jag med mina planer och drömmar på riktigt.
Och när man kämpar och har den hetaste glöden, börjar straffen från himmelen. Och att man hela tiden ska behöva ångra saker som man har sagt och gjort bara för att alla andra står stadigare på jorden!! Varför kan inte jag få tycka? Varför kan inte jag ha rätt?
Axel, jag saknar dig så fruktansvärt mycket .. livet blir aldrig lyckligt utan dig. Vi ses <3
