Livet är ett äventyr

Dom senaste veckorna har genomsyrats av temat "taskigt självförtroende". Vågar mindre o mindre.. jag har till och med så taskig självkänsla just nu att jag inte kan avgöra om det är för att jag inte vågar eller för att jag inte vill som jag inte gör en massa saker som jag har tänkt. Lagom luddigt, ha?

Grupperna är antagligen satta i plutonen nu. Ett riktigt bakslag att behöva höra vad folk faktiskt tycker och tänker. Jag börjar undra vad jag är för en ragata när folk inte ens vågar ta upp diskussioner med mig. Jag är trots allt rätt inbjudande till sånt.

Strax innan jul gjorde jag ett stort misstag och tonade håret. Det ser förjävligt ut, och jag har egentligen ingenting emot min riktiga hårfärg. Såå då vet jag det, ska aldrig färga iaf. Däremot så hoppas jag att jag får tillbaka alla mina naturliga nyanser, annars måste jag slinga.. inte det minsta sugen på det. Men varför bryr jag mig ens? Jag har aldrig brytt mig.

Och jag är så långt ner att jag inte ens orkar lyssna o glädja mig åt andras kärlek o lycka. Nånstans så stör jag mig nästan lite, tänker att det är en jävla fantasivärld man bygger upp. Vänta bara tills den rasar. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli avundsjuk på att det faktiskt håller för vissa. Det kanske finns bra människor..

Samtidigt sitter jag ofta ensam nu, mer eller mindre självförvållat. Jag skulle kunna lyfta luren, de e såå enkelt att bara få lite närhet. Men jag tror inte jag vill, eller så vågar jag inte. För en gångs skull trivs jag i mitt eget sällskap, även om jag blir lite rastlös ibland.

Det här är en riktigt svår dag, kanske borde jag tänka mindre..