Vart tog alla vänner vägen?
Det var liksom priset man fick betala för att vara vrång och flytta till Sthlm. Har inte direkt känt att det funnits varken tid eller engagemang att leta vänner heller.. jag har ju kompisar i skolan, och ibland räcker det.. men på helgerna då? Jag har varit så fruktansvärt rädd att bli lämnad ensam en helg. Det har hänt en gång, och aldrig mer! Jag ruttnade nästan bort i lägenheten, väggarna krympte och jag längtade hem! Om jag bara hade någon....Och jag är inte särskilt intresserad av krogen, pallar inte vara bakis och mitt studiemedel räcker inte hela vägen till krogen numera. Det där med extrajobb la jag ner efter att mamma hade tjatat hål i huvet på mig om just det. Tappade liksom motivationen, om jag nu hade fixat extrajobb hade det bara känts som om det var hennes förtjänst, av nån knepig anledning.
Och när jag nu ska ta mig tid, jag skulle åka till den personen som ligger mig vääldigt varmt om hjärtat sedan väldigt länge, Amanda Boman, då har pengarna sinat på kontot så det bara dammar där. Shit, har gjort av med alla mina sparpengar och resten med för den delen. Det blir ingen fet säck tomten kommer med till alla mina nära och kära i år kan jag förvarna om. Hur som helst, Amanda har bott i Varberg i snart ett halvår och jag har inte fått tummen ur än! Å andra sidan har jag inte rest så mycket mer än mellan Stockholm och Karlskoga det senaste halvåret, finns liksom inte så mycket pengar över sen. Och jag som trodde att mamma o pappa skulle hjälpa mig att finansiera resorna men icke, ingen har erbjudit sig och jag vägrar be om det. Kan iofs hända att jag blir tvungen till jul. Herregud vad pinsamt....
Men inte konstigt att man får hemlängtan. Hittills den här terminen har det bara varit kallt och jävligt, en massa folk överallt.. dom där få trevliga stunderna jag fick har slutat passera och snart är terminen slut, därmed även bekantskapen med dom flesta i klassen.. känns skittrist faktiskt. Och appropå hemlängtan, numera finns det ju även en liten byracka i huset samt en mycket trevligare mamma och pappa. Det är ju bara katten som verkar missnöjd numera, men jag hoppas att hon är lycklig. Men det finaste utav allt i Värmland, är i alla fall min kära brorson. Han är så söt så det finns inte!
Jag hoppas stämningen är densamma på donken när jag kommer tillbaka, hoppas att jag nu kommer tillbaka. Ser schemat ut i fortsättningen som det gör nu i december, får jag nog tyvärr se mig om efter något annat. Ingen får köra över mig längre!
Som avslutning på det här inlägget vill jag rikta min uppmärksamhet till min älskade pojkvän som har "skött" sig exeptionellt det senaste halvåret. Aldrig har vi haft det så bra någonsin tror jag! Äntligen känns det riktigt stabilt och underbart, då det har varit mycket fram och tillbaka 2009. Tre år tillsammans till nyår, hur man nu räknar.. jag räknade inte dagar, månader osv.. egentligen inte år heller, men det känns bara skönt att känna att du har stått där genom allt och så länge! Finns ingen som har hört mig gråta eller skratta som du har gjort, ingen jag öppnat mig för som för dig, ingen som har hört mina innersta tankar och hemligheter, ingen som har sett mig som du. Tänk hur en msnkontakt kan utvecklas, hjärtat! ;D haha
Och när jag nu ska ta mig tid, jag skulle åka till den personen som ligger mig vääldigt varmt om hjärtat sedan väldigt länge, Amanda Boman, då har pengarna sinat på kontot så det bara dammar där. Shit, har gjort av med alla mina sparpengar och resten med för den delen. Det blir ingen fet säck tomten kommer med till alla mina nära och kära i år kan jag förvarna om. Hur som helst, Amanda har bott i Varberg i snart ett halvår och jag har inte fått tummen ur än! Å andra sidan har jag inte rest så mycket mer än mellan Stockholm och Karlskoga det senaste halvåret, finns liksom inte så mycket pengar över sen. Och jag som trodde att mamma o pappa skulle hjälpa mig att finansiera resorna men icke, ingen har erbjudit sig och jag vägrar be om det. Kan iofs hända att jag blir tvungen till jul. Herregud vad pinsamt....
Men inte konstigt att man får hemlängtan. Hittills den här terminen har det bara varit kallt och jävligt, en massa folk överallt.. dom där få trevliga stunderna jag fick har slutat passera och snart är terminen slut, därmed även bekantskapen med dom flesta i klassen.. känns skittrist faktiskt. Och appropå hemlängtan, numera finns det ju även en liten byracka i huset samt en mycket trevligare mamma och pappa. Det är ju bara katten som verkar missnöjd numera, men jag hoppas att hon är lycklig. Men det finaste utav allt i Värmland, är i alla fall min kära brorson. Han är så söt så det finns inte!
Jag hoppas stämningen är densamma på donken när jag kommer tillbaka, hoppas att jag nu kommer tillbaka. Ser schemat ut i fortsättningen som det gör nu i december, får jag nog tyvärr se mig om efter något annat. Ingen får köra över mig längre!
Som avslutning på det här inlägget vill jag rikta min uppmärksamhet till min älskade pojkvän som har "skött" sig exeptionellt det senaste halvåret. Aldrig har vi haft det så bra någonsin tror jag! Äntligen känns det riktigt stabilt och underbart, då det har varit mycket fram och tillbaka 2009. Tre år tillsammans till nyår, hur man nu räknar.. jag räknade inte dagar, månader osv.. egentligen inte år heller, men det känns bara skönt att känna att du har stått där genom allt och så länge! Finns ingen som har hört mig gråta eller skratta som du har gjort, ingen jag öppnat mig för som för dig, ingen som har hört mina innersta tankar och hemligheter, ingen som har sett mig som du. Tänk hur en msnkontakt kan utvecklas, hjärtat! ;D haha
Hur det utvecklar sig..
Och Stockholm var inget för mig. Eller det var nog mer ensamheten jag inte pallade.. Har varit hemma i Karlskoga varenda helg sen jag flyttade i princip. Pallar inte tystnaden.. eller ja, tystnad och tystnad. Grannarna stavas inte direkt tystnad.. men det värsta är ensamheten. Det är inte som att det kryper på mig och ger mig ångest eller panik, utan det känns mer som att något fattas i mitt undermedvetna hela tiden. Såå om det nu blir något mer Stockholm för min del, så blir det definitivt korridor med delat kök. Jag kommer vara så tacksam kan jag lova! Alternativet är förstås att dela lägenhet med Micke, men det får ta den tid det behöver. Än så länge går alltid prima i skolan. Är där totalt kanske 70-80% av lektionerna, såsom jag alltid har jobbat.. klarar mig förvånansvärt bra ändå..vilket ger upphov till en blandad men positiv reaktion hos mina lärare. Någonstans så vill dom mig väl, känns som dom är "nöjda" med mitt presterande.. men alla ser "potentialen". Om jag bara skulle lägga ner så mycket tid som alla andra så kommer jag hur långt som helst. Men jag kan inte plugga regelbundet, träna regelbundet, äta regelbundet, sova regelbundet.... jag vet helt enkelt inte hur man gör. Det får helt enkelt ta o lösa sig..
Det absolut bästa i mitt liv just nu är Alexander, Björns & Petras son! Det är inte ens mitt barn men han har gett mig så mycket lugn och lycka att allt annat känns litet i jämförelse. På något sätt är det så, att så fort ett barn finns i rummet så blir alla så himla snälla och glada. Alexander kunde inte kommit ha kommit mer lägligt än nu i höstmörkret. Allt känns bara så bra i bakhuvudet nu när han finns. Har bara varit där några timmar, men drog knappt blicken från det lilla livet. Alla problem bara löstes när han kom. Mamma och pappa är gladare, Björn & Petra är gladare, minst sagt, och mormor och morfar har äntligen fått se ett av sina barnbarns barn. DET gör mig lycklig!
I det halvår som kommer ska jag satsa på att inte stressa, jag ska bygga upp mig själv igen både fysiskt och psykiskt. Inte låta mig trampas på, hålla uppe mina relationer och stå på mig. Äntligen får jag komma tillbaka till McDonalds också. Stället man kommer till, gör så gott man kan, och sen går hem och släpper dom tankarna. Jag vill börja leva nu....
Det absolut bästa i mitt liv just nu är Alexander, Björns & Petras son! Det är inte ens mitt barn men han har gett mig så mycket lugn och lycka att allt annat känns litet i jämförelse. På något sätt är det så, att så fort ett barn finns i rummet så blir alla så himla snälla och glada. Alexander kunde inte kommit ha kommit mer lägligt än nu i höstmörkret. Allt känns bara så bra i bakhuvudet nu när han finns. Har bara varit där några timmar, men drog knappt blicken från det lilla livet. Alla problem bara löstes när han kom. Mamma och pappa är gladare, Björn & Petra är gladare, minst sagt, och mormor och morfar har äntligen fått se ett av sina barnbarns barn. DET gör mig lycklig!
I det halvår som kommer ska jag satsa på att inte stressa, jag ska bygga upp mig själv igen både fysiskt och psykiskt. Inte låta mig trampas på, hålla uppe mina relationer och stå på mig. Äntligen får jag komma tillbaka till McDonalds också. Stället man kommer till, gör så gott man kan, och sen går hem och släpper dom tankarna. Jag vill börja leva nu....
