Ups n' downs..
Och en av alla helger är här, som jag har längtat! Men när den väl är här tappar jag lusten till allt.. känns nästan som när jag gick i skolan och bara ville bort, ville ha mitt eget liv i någon annan stad och byta ut det mesta. Men det är ju den här tristessen och hemmet jag så väldigt längtar efter när jag är där uppe i Uppsala. Eller är det något annat jag saknar? Varför kan jag inte bara vara nöjd?
Varför är det så svårt att släppa någon man älskat? Och varför verkar det som om alla andra har så lätt för att göra det? Är det bara jag som fortfarande, efter en evighet som singel, saknar allt som stavas Michael. Förlåt att jag hänger ut det såhär, men känns som det är ganska uppenbart. O ena sidan är jag så lättad över att det är över, vet inte om det fanns så mycket mer att hämta, men å andra sidan kan jag inte riktigt intala mig själv att det är över. Det har det aldrig varit innan, det har alltid blivit vi igen, men det är alltid jag som har kämpat. Varför ens ge det en till chans? Varför ens ge det energi att tänka på?! Det är ju bara helt sinnesjukt att älta! Svaret är lika enkelt som det är komplicerat. Det stavas kärlek.
Och samtidigt upplever jag samma sak som så många andra, och jag stöter ihop med situationen från alla möjliga håll. Jag lider med alla "skadade gods", men samtidigt unnar jag alla egna beslut och nya chanser. Det gör bara extremt ont att inse. JAG vill inte inse, jag vill tillbaka till min älskade trygghet och mitt liv där allt löstes med ett telefonsamtal. All ångest släppte och livet kunde gå vidare. Det kan det inte nu. Men det är NU jag måste ta tag i det. Det är NU jag måste älta för mig själv för att sen gå vidare. Singelterapin var nog mest bara ett skydd för mig själv för att slippa tänka på det just då, tränga undan.. orkade kanske inte riktigt inse just då. Men nu gör jag det.. jag är nog lite mer ledsen än jag är arg och det är mitt stora problem just nu. Men jag har begåvats med förmågan att släppa det privata och koncentrera mig på uppgifterna på vardagarna. Det är jag väldigt lycklig över!
I övrigt är det nog ett av alla mina "downs" just nu. Känns lite sådär när det gäller det mesta, men det går över. Jag ångrar inte en sekund att jag valde att göra lumpen, trots att en tiodagars fältvistelse samt dagelevsjobbet väntar på måndag. Tror det kommer bli en rolig vecka, hoppas på inte alltför regnigt och kallt väder så ska det nog bli hur bra som helst! Men hur kul nu en fältvecka än må vara, så finns det inget som slår min längtan efter att få komma hem, duscha av sig alla kamoflagefärg, grejja i ordning utrustningen och få stensomna i den lilla men ack så älskade underslafen till säng. Det måste vara livets mening eller något!
Jag vet fortfarande inte vad som händer ikväll.. med tanke på SLs extrema försening igår fick man punga ut med nästan 700 spänn på taxi (som dom ska få betala tillbaka) för att hinna till tåget... Och lönen från försvarsmakten har återigen hamnat hos Nordea så några såna pengar lär jag inte se röken av på att tag.. Med andra ord är det ganska tomt på kontot.. vilket borde betyda en lugn kväll.
Varför är det så svårt att släppa någon man älskat? Och varför verkar det som om alla andra har så lätt för att göra det? Är det bara jag som fortfarande, efter en evighet som singel, saknar allt som stavas Michael. Förlåt att jag hänger ut det såhär, men känns som det är ganska uppenbart. O ena sidan är jag så lättad över att det är över, vet inte om det fanns så mycket mer att hämta, men å andra sidan kan jag inte riktigt intala mig själv att det är över. Det har det aldrig varit innan, det har alltid blivit vi igen, men det är alltid jag som har kämpat. Varför ens ge det en till chans? Varför ens ge det energi att tänka på?! Det är ju bara helt sinnesjukt att älta! Svaret är lika enkelt som det är komplicerat. Det stavas kärlek.
Och samtidigt upplever jag samma sak som så många andra, och jag stöter ihop med situationen från alla möjliga håll. Jag lider med alla "skadade gods", men samtidigt unnar jag alla egna beslut och nya chanser. Det gör bara extremt ont att inse. JAG vill inte inse, jag vill tillbaka till min älskade trygghet och mitt liv där allt löstes med ett telefonsamtal. All ångest släppte och livet kunde gå vidare. Det kan det inte nu. Men det är NU jag måste ta tag i det. Det är NU jag måste älta för mig själv för att sen gå vidare. Singelterapin var nog mest bara ett skydd för mig själv för att slippa tänka på det just då, tränga undan.. orkade kanske inte riktigt inse just då. Men nu gör jag det.. jag är nog lite mer ledsen än jag är arg och det är mitt stora problem just nu. Men jag har begåvats med förmågan att släppa det privata och koncentrera mig på uppgifterna på vardagarna. Det är jag väldigt lycklig över!
I övrigt är det nog ett av alla mina "downs" just nu. Känns lite sådär när det gäller det mesta, men det går över. Jag ångrar inte en sekund att jag valde att göra lumpen, trots att en tiodagars fältvistelse samt dagelevsjobbet väntar på måndag. Tror det kommer bli en rolig vecka, hoppas på inte alltför regnigt och kallt väder så ska det nog bli hur bra som helst! Men hur kul nu en fältvecka än må vara, så finns det inget som slår min längtan efter att få komma hem, duscha av sig alla kamoflagefärg, grejja i ordning utrustningen och få stensomna i den lilla men ack så älskade underslafen till säng. Det måste vara livets mening eller något!
Jag vet fortfarande inte vad som händer ikväll.. med tanke på SLs extrema försening igår fick man punga ut med nästan 700 spänn på taxi (som dom ska få betala tillbaka) för att hinna till tåget... Och lönen från försvarsmakten har återigen hamnat hos Nordea så några såna pengar lär jag inte se röken av på att tag.. Med andra ord är det ganska tomt på kontot.. vilket borde betyda en lugn kväll.
Har i alla fall världens bästa sällskap vid datorn och tvn ^^
Kommentarer
Trackback
