ENOUGH
Vafan sysslar jag med?
Har precis läst ut "14 år till salu".. hade lite svårt att plöja igenom den av någon anledning. Det var en rätt hemsk historia om en ung tjej som började sälja sig helt utan anledning. Till slut tog hon inte ens betalt. Inte för att jag på någon konkret punkt kan känna igen mig i henne, men det fanns något i hennes tankesätt som var läskigt likt mitt. Det är beroendet, bekräftelsen. Diciplinen. Jag kan helt beroende på humör bestämma mig för en sak ena dagen för att nästa göra precis tvärt om som det var tänkt. Jag vet att jag har kommit en bra bit på vägen när det gäller mig själv och min egen självkänsla, mycket längre än jag hade trott. Men fan för alla återfall.
När det finns någon där, någon som man av någon anledning hyser större respekt för.. någon som aldrig pressar eller frågar, utan bara finns där som en trygghet.. då kanske man inte ens behöver prata. Det räcker med att veta att man har någon. Jag var inte denna någon. Mig pratade han inte med.. jag pratade med honom men han pratade inte med mig. Och när allt rasade ville jag inte vara den som pratade. Så jag slutade. Stålsatte mig. Finns liksom inget att prata om längre. Jag vill inte prata med någon. Det finns ingen någon i mitt liv just nu. Det gör att jag i riktigt ensamma situationer får "återfall", skickar ett extremt onödigt konstigt sms, ringer utan anledning. Jag vet egentligen inte vad jag är ute efter, jag är väl fan inte masochist? Min förra någon finns inte längre, så vafan sysslar jag med?
Det känns bara så jävla bittert ibland. Satt i bilen på väg hem från Karlstad någon gång förra veckan när jag fick en retande tanke; Jag har verkligen jobbat för honom. Köpt grejjer, ordnat resor, offrat vänskap med mina föräldrar, pratat, lagt ner energi, skitit i min egen skola, pushat osv.. det är precis som när man har stått vid en enarmad bandit.. man har stoppat i huuur mycket pengar som helst, sen är pengarna slut.. och någon annan knuffar sig fram och tar över. OCH VINNER?! Det värsta är att det faktiskt var jag som tryckte på det här med ungdomsledare.. fyfan vad jag ångrar det. Inte för att det spelar någon större roll nu, jag vill ändå inte tillbaka. Men så fruktansvärt klantigt av mig. Jag är väl inte dum i huvet?
Men NOG.. för helvete NOG om allt det där. Den här bloggen startades någon gång i samband med att jag och Micke faktiskt blev tillsammans och den innehåller NOG så mycket skit om allt det där..
Nyårslöfte 2011: SLUTA ÄLTA INNAN DU DÖR MÄNNISKA.
....
Sitter på slottet nu igen. Har en rätt lång högvakt och är tröttare än vanligt. Har någon tanke i huvet som skriker åt mig att dricka vatten, och jag dricker tills jag nästan kissar på mig men hjälper inget vidare..åtminstone inte mot tröttheten :) Får lite ledigt i mitten på veckan, har inte bestämt mig riktigt än hur jag ska utnyttja det.. men funderar starkt på att köpa en bra bok och lägga mig i logementet en heel dag. Eventuellt dra o träna en stund.. skulle kännas perfekt. Efter den här perioden blir det antagligen nya grupper också, vet inte riktigt hur jag känner inför det.. men finns få i plutonen som jag har något emot så ska nog gå bra. Betygssamtal igår också.. ja 5 5, dom sa att jag skulle vara nöjd för att det var ett bra betyg. Vet inte riktigt om jag kan vara nöjd. Inte för att det på något sätt är slutbetyget, men ändå. I och för sig har jag typ dubbelt så mycket att ge, åtminstone rent fysiskt. Ska lägga ner lite extra kärlek på allt nu så ska det nog gå bättre. Rensar hjärnan under ledigheten, ska bara träffa en massa bra människor, ner till kusten och allmänt snurra runt i Västra götaland ^^ Hoppas att Anna kan hänga på också! Mina nyårslöften innehåller även punkter om nyttigheter och ekonomin. Det är dags att bli lite vuxen nu, Anna. Känner starkt för att göra en tatuering på höger fot också, en stooor färgglad tiger med blommor ^^ men det låter jag inte vara något nyårslöfte, för jag vet inte hur bra jag kan hålla det. Appropå förändringar; är fortfarande skitnöjd med hårfärgen.. skulle kanske kunna tänka mig helsvart också.. men vi får se!
Nu ska lunchen serveras, hejdåå
Har precis läst ut "14 år till salu".. hade lite svårt att plöja igenom den av någon anledning. Det var en rätt hemsk historia om en ung tjej som började sälja sig helt utan anledning. Till slut tog hon inte ens betalt. Inte för att jag på någon konkret punkt kan känna igen mig i henne, men det fanns något i hennes tankesätt som var läskigt likt mitt. Det är beroendet, bekräftelsen. Diciplinen. Jag kan helt beroende på humör bestämma mig för en sak ena dagen för att nästa göra precis tvärt om som det var tänkt. Jag vet att jag har kommit en bra bit på vägen när det gäller mig själv och min egen självkänsla, mycket längre än jag hade trott. Men fan för alla återfall.
När det finns någon där, någon som man av någon anledning hyser större respekt för.. någon som aldrig pressar eller frågar, utan bara finns där som en trygghet.. då kanske man inte ens behöver prata. Det räcker med att veta att man har någon. Jag var inte denna någon. Mig pratade han inte med.. jag pratade med honom men han pratade inte med mig. Och när allt rasade ville jag inte vara den som pratade. Så jag slutade. Stålsatte mig. Finns liksom inget att prata om längre. Jag vill inte prata med någon. Det finns ingen någon i mitt liv just nu. Det gör att jag i riktigt ensamma situationer får "återfall", skickar ett extremt onödigt konstigt sms, ringer utan anledning. Jag vet egentligen inte vad jag är ute efter, jag är väl fan inte masochist? Min förra någon finns inte längre, så vafan sysslar jag med?
Det känns bara så jävla bittert ibland. Satt i bilen på väg hem från Karlstad någon gång förra veckan när jag fick en retande tanke; Jag har verkligen jobbat för honom. Köpt grejjer, ordnat resor, offrat vänskap med mina föräldrar, pratat, lagt ner energi, skitit i min egen skola, pushat osv.. det är precis som när man har stått vid en enarmad bandit.. man har stoppat i huuur mycket pengar som helst, sen är pengarna slut.. och någon annan knuffar sig fram och tar över. OCH VINNER?! Det värsta är att det faktiskt var jag som tryckte på det här med ungdomsledare.. fyfan vad jag ångrar det. Inte för att det spelar någon större roll nu, jag vill ändå inte tillbaka. Men så fruktansvärt klantigt av mig. Jag är väl inte dum i huvet?
Men NOG.. för helvete NOG om allt det där. Den här bloggen startades någon gång i samband med att jag och Micke faktiskt blev tillsammans och den innehåller NOG så mycket skit om allt det där..
Nyårslöfte 2011: SLUTA ÄLTA INNAN DU DÖR MÄNNISKA.
....
Sitter på slottet nu igen. Har en rätt lång högvakt och är tröttare än vanligt. Har någon tanke i huvet som skriker åt mig att dricka vatten, och jag dricker tills jag nästan kissar på mig men hjälper inget vidare..åtminstone inte mot tröttheten :) Får lite ledigt i mitten på veckan, har inte bestämt mig riktigt än hur jag ska utnyttja det.. men funderar starkt på att köpa en bra bok och lägga mig i logementet en heel dag. Eventuellt dra o träna en stund.. skulle kännas perfekt. Efter den här perioden blir det antagligen nya grupper också, vet inte riktigt hur jag känner inför det.. men finns få i plutonen som jag har något emot så ska nog gå bra. Betygssamtal igår också.. ja 5 5, dom sa att jag skulle vara nöjd för att det var ett bra betyg. Vet inte riktigt om jag kan vara nöjd. Inte för att det på något sätt är slutbetyget, men ändå. I och för sig har jag typ dubbelt så mycket att ge, åtminstone rent fysiskt. Ska lägga ner lite extra kärlek på allt nu så ska det nog gå bättre. Rensar hjärnan under ledigheten, ska bara träffa en massa bra människor, ner till kusten och allmänt snurra runt i Västra götaland ^^ Hoppas att Anna kan hänga på också! Mina nyårslöften innehåller även punkter om nyttigheter och ekonomin. Det är dags att bli lite vuxen nu, Anna. Känner starkt för att göra en tatuering på höger fot också, en stooor färgglad tiger med blommor ^^ men det låter jag inte vara något nyårslöfte, för jag vet inte hur bra jag kan hålla det. Appropå förändringar; är fortfarande skitnöjd med hårfärgen.. skulle kanske kunna tänka mig helsvart också.. men vi får se!
Nu ska lunchen serveras, hejdåå
Sjukt tungt och trögt
Innan jag ens börjar skriva av mig kanske jag ska nämna att även jag har glada dagar. Det råkar bara vara så att dom jobbiga tankarna är mer benägna att komma ut.. finns säkert nån smart psykoterapeut som kan svara på varför.
Jag tror det är när jag är mindre sysselsatt som jag är mer benägen att göra destruktiva saker, och nu snackar jag inte om att skära sig eller försöka ta livet av sig eller såna saker... utan mer att jag utsätter mig för rent psykiskt jobbiga saker, tar på mig lite för mycket eller helt enkelt sätter mig och bearbetar gammalt skit. Men jag kommer ingen vart.. det hjälper liksom inte att tänka längre. Så istället tyngs allting ner av minsta lilla. Jag kan ha bestämt mig för att göra något, baka.. städa eller se en film, och så kommer en pust av alkohol från hallen och det slår slint i huvet på mig. Jag bara måste måste måste kolla vad som händer, exakt hur mycket alkohol som finns och hur full hon är. Även fast jag vet att det inte spelar någon roll längre. Jag kan inte påverka ett skit, men känner ändå det största ansvaret ifall någonting händer. Och eftersom att jag inte kan göra något så blir jag arg och ledsen för ingenting. Exempel: Lyckades åstadkomma en hyfsad toning herromdagen, vill verkligen försöka hålla den så fräsh som möjligt nu över jul så skulle bara tvätta det lite lätt och använda efterbehandlingen som följde med. Och den är borta, precis som mina nagelstenar, örhängen osv. Så flippar ur på mamma, vad är det att bli arg för? Jag skiter väl i hur mina naglar ser ut egentligen, kan använda vanligt balsam och örhängena var inte ens äkta. Innerst inne bryr jag mig inte ett skit, men bara för att det kanske kan ha varit på grund av alkoholen som dom slängdes blir jag desperat att lägga skulden på någon, se till att det tas upp till ytan så att alla alla alla kan se att det är ÄNNU en nackdel med att hon dricker. Jag vill inte vara arg längre.. det är jobbigt som fan.
Och imorgon är det julafton. Ikväll kommer Amanda och Anna och vi ska ha glöggmys, käka och fira Amandas 20årsdag. Jag planerade att jag skulle göra jättefint, flytta runt lite i rummet så att alla får plats.. men helt plötsligt blir jag apatisk, får huvudvärk och har ingen lust till nåt alls längre. Och känner jag mig rätt så tar det en stund att komma på fötter igen. Kanske borde dricka ett stort glas vatten, äta en frukt, sova någon timma och börja om.
Imorgon ska bli en bra dag...
Jag tror det är när jag är mindre sysselsatt som jag är mer benägen att göra destruktiva saker, och nu snackar jag inte om att skära sig eller försöka ta livet av sig eller såna saker... utan mer att jag utsätter mig för rent psykiskt jobbiga saker, tar på mig lite för mycket eller helt enkelt sätter mig och bearbetar gammalt skit. Men jag kommer ingen vart.. det hjälper liksom inte att tänka längre. Så istället tyngs allting ner av minsta lilla. Jag kan ha bestämt mig för att göra något, baka.. städa eller se en film, och så kommer en pust av alkohol från hallen och det slår slint i huvet på mig. Jag bara måste måste måste kolla vad som händer, exakt hur mycket alkohol som finns och hur full hon är. Även fast jag vet att det inte spelar någon roll längre. Jag kan inte påverka ett skit, men känner ändå det största ansvaret ifall någonting händer. Och eftersom att jag inte kan göra något så blir jag arg och ledsen för ingenting. Exempel: Lyckades åstadkomma en hyfsad toning herromdagen, vill verkligen försöka hålla den så fräsh som möjligt nu över jul så skulle bara tvätta det lite lätt och använda efterbehandlingen som följde med. Och den är borta, precis som mina nagelstenar, örhängen osv. Så flippar ur på mamma, vad är det att bli arg för? Jag skiter väl i hur mina naglar ser ut egentligen, kan använda vanligt balsam och örhängena var inte ens äkta. Innerst inne bryr jag mig inte ett skit, men bara för att det kanske kan ha varit på grund av alkoholen som dom slängdes blir jag desperat att lägga skulden på någon, se till att det tas upp till ytan så att alla alla alla kan se att det är ÄNNU en nackdel med att hon dricker. Jag vill inte vara arg längre.. det är jobbigt som fan.
Och imorgon är det julafton. Ikväll kommer Amanda och Anna och vi ska ha glöggmys, käka och fira Amandas 20årsdag. Jag planerade att jag skulle göra jättefint, flytta runt lite i rummet så att alla får plats.. men helt plötsligt blir jag apatisk, får huvudvärk och har ingen lust till nåt alls längre. Och känner jag mig rätt så tar det en stund att komma på fötter igen. Kanske borde dricka ett stort glas vatten, äta en frukt, sova någon timma och börja om.
Imorgon ska bli en bra dag...
Lite tungt och trögt
Vissa dagar vaknar man där i sängen och känner i hela kroppen att det kommer att bli en dålig dag. Idag är en sån dag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det känns fan inte bra. Det kliar av ångest och det finns absolut ingenting som jag kan göra åt saken. Började med att ringa och gratta världens bästa vän idag. Det suger så fruktansvärt hårt att inte kunna hälsa på när som helst, som förut. Jag sörjer verkligen att jag inte har samma kontakt med mina tre bästa vänner längre. Det är hälften mitt fel, men man kan å andra sidan inte sitta o uggla hemma hela livet. Jag unnar dom deras framgång, men ändå..
Frukosten som jag så länge har längtat efter smakade inte alls lika gott som jag hade tänkt mig. Håret var ett helvete att få ordning på och rummet är ett mindre bombnedslag. Jag pallar inte gå ut med hunden och känner inte alls för att ringa någon att prata med. Mamma är lite för överengagerad i julstöket och jag dras liksom inte med. Jag orkar inte starta en film för jag vet inte vad jag vill se. Inte ens McDonald's dämpade ångesten idag.
Under dom veckorna jag ligger inne hela tiden finns det annat att tänka på än allt jag inte har. Jag har raderat dåliga kontakter från mobilen, tagit bort från msn och facebook, skaffat en hel del nya och försökt börja om. Men helt plötsligt plingar det i fickan och allt rasar igen. Och det tar lika lång tid att ta sig tillbaka till verkligheten som innan. Varför måste det vara så? Varför verkar det som att det bara är jag som inte kan gå vidare? Eller är det bara närheten jag saknar? Något är jävligt fel i alla fall. Jag VET ju att det inte finns något kvar, det har egentligen aldrig funnits något heller.. kanske bara inte kan släppa besvikelsen att jag faktiskt trodde att det var på riktigt. ÅÅÅH jag är så NAIV!
Vet inte hur jag ska få grepp om dagen idag. Vill inte slösa timmar på ångest, har redan slösat år. Måste måste måste rycka upp mig idag....
Frukosten som jag så länge har längtat efter smakade inte alls lika gott som jag hade tänkt mig. Håret var ett helvete att få ordning på och rummet är ett mindre bombnedslag. Jag pallar inte gå ut med hunden och känner inte alls för att ringa någon att prata med. Mamma är lite för överengagerad i julstöket och jag dras liksom inte med. Jag orkar inte starta en film för jag vet inte vad jag vill se. Inte ens McDonald's dämpade ångesten idag.
Under dom veckorna jag ligger inne hela tiden finns det annat att tänka på än allt jag inte har. Jag har raderat dåliga kontakter från mobilen, tagit bort från msn och facebook, skaffat en hel del nya och försökt börja om. Men helt plötsligt plingar det i fickan och allt rasar igen. Och det tar lika lång tid att ta sig tillbaka till verkligheten som innan. Varför måste det vara så? Varför verkar det som att det bara är jag som inte kan gå vidare? Eller är det bara närheten jag saknar? Något är jävligt fel i alla fall. Jag VET ju att det inte finns något kvar, det har egentligen aldrig funnits något heller.. kanske bara inte kan släppa besvikelsen att jag faktiskt trodde att det var på riktigt. ÅÅÅH jag är så NAIV!
Vet inte hur jag ska få grepp om dagen idag. Vill inte slösa timmar på ångest, har redan slösat år. Måste måste måste rycka upp mig idag....
