Livet är ett äventyr

Då hade jag energi! Det kom såna där stunder med inte alltför långt mellanrum som jag kunde få energi till saker och ting. Jag vill ha ett mål. Jag har ett mål, och det kan låta lite väl fjolligt i min sitution.. men jag tror att en stor orsak till min brist på energi beror å min vikt och min fysiska kondition. Så till sommaren ska jag komma tillbaka i ett riktigt fit tillstånd. Till exempel har jag inte köpt nån choklad idag, haha! Men nog om det..

Nog om allting förresten, jag vill gå en promenad, så det så!

Och eftersom jag aldrig har upplevt annat är det svårt att förstå, men ibland tror jag att jag faktiskt förtjänar bättre. Tidigare idag trodde jag att jag kom över ett berg i livet, en sån där sak som jag har gått omkring länge och funderat över. Mamma har ställt alltför höga krav på mig, hon har vänt så många släktingar emot mig och pressar mig tills jag nästan kräks. Därför sa jag till henne idag, på skarpen. Jag gjorde allt jag kunde för att bli tagen på allvar. Jag grät, jag bad snällt, jag blev förbannad och jag satt tyst en stund. TILL SLUT, bad hon om ursäkt. Jag skulle få sköta mig själv.. jag andades ut, kände mig lättad. Halvvägs ner för trappen sprack allt igen.... "Har du betalat din räkningar?"

Varför är det så? Varför tror ingen på mig? Hur ska jag göra för att bli tagen på allvar? Och det är inte bara mamma som gör såhär, det gör ni alla till och från. Och ibland är det okej, jag kan visa när jag är med på skämt och när det är okej att bli lite retad med. Jag är ju inte utvecklingsstörd heller! Men jag kan rabbla upp så många gånger då jag helt allvarligt har sagt "Sluta, jag tycker inte att det är roligt." Varpå ett asgarv eller flin, ett fnys eller en sån där blick följer mellan personer. Och jag ser, ni bryr er inte. Det kan hända att jag har extra känsliga tår, jag tål inte att bli driven med. Men ska jag behöva ha en tröja på mig med texten på för att ni ska fatta?! Det är slut med det här nu, jag ska fan kämpa för mig själv.

Jag hoppas ni förstår, respekterar och fortfarande finns kvar hos mig trots att jag säger ifrån. Annars blir jag tvungen att hitta ett annat liv. Jag pallar fan inte mer.

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan bättre. Det finns inte en ända positiv tanke i mitt huvud just nu. Jag stretar som en idiot mot mina egna tankar. Dels tycker jag så förbannat synd om mig själv idag. Har sån jävla ångest för precis allting. Har drömt mardrömmar och grubblat, stressat och bråkat.. jag ser inget slut på skiten! Det känns som om ingen förstår, ingen vill hjälpa till. Ibland handlar det inte om det man säger utan hur man säger det, men jag kanske inte kan förvänta mig att alla ska kunna tolka mina kryptiska meddelanden. Men det skulle kännas så himla mycket bättre om någon förstod. Och dels så kan jag inte sluta tänka att jag bara är en bortskämd skitunge som borde hålla käften och vara nöjd. Jag sitter i en helt okej lägenhet, mat i kylen, pengar på kontot och har faktiskt rätt bra underhållning om det nu skulle vara det jag sökte. Men jag saknar en massa sekundära saker i livet, närhet.. vänner. Jag saknar mamma o pappa, jag saknar att få ha en egen vilja och jag saknar att få bestämma. Jag vet att jag har extra kort stubin, att jag är sjukt känslig för att bli trampad på tårna, att jag kräver respekt som en jävla Hitler.. men jag kan inte hjälpa det. Det är sån jag är helt enkelt.
Och mitt i allt dimper det ner en massa kedjemail om en brud som har cancer och som skriver en dikt om det och sånt.. läste inte ens egenom det. Jag bryr mig redan för mycket, men OCH?! Det är ju inte som om jag kan påverka det. Jag vill men jag kan inte! Det finns inte en chans att jag skulle komma in på läkarlinjen eller något som skulle ta mig raka vägen till cancerforskning, eller det som jag bryr mig mer om, hjärnforskning. Jag är ledsen för den här tjejen som har cancer, uppriktigt. Jag om nån borde för fan veta, men jag pallar inte bry mig om ALLA. Huvet sprängs snart på mig, åhhhhh

Jag har vikit mig för min egen moral tuseltals gånger för din skull. Jag kan må så jävla dåligt utan att du ens förstår, jag försöker förklara med ord men du förstår ändå inte. Det är inte ditt fel, men inte mitt heller. Ibland så undrar jag vad fan jag sysslar med. Jag är så missnöjd med min situation men alla bara pressar mig åt olika håll hela tiden. Det finns dom som säger "Du ska göra som du själv vill, som känns bra för dig.", men det ända jag vill är att ingen ska vara arg på mig eller må dåligt på grund av mig.. och då blir det genast så mycket svårare att välja. Om jag fick välja skulle jag vilja starta eget och klättra mig uppåt, själv få bestämma och därav också kunna ta creds för mitt arbete. Just nu känner jag mig som en utpumpad slav som alla skryter om trots att det inte finns något att skryta om. Livet känns overkligt.
Ni vet, sådär som när man bara hoppar på ett tåg och inser när dörrarna stängs att man är på väg åt fel håll. Det går inte att stoppa.. det är bara att åka med. Kan inte nån dela med sig av lita jävlaranamma så jag kan bli lycklig någon gång..hur gör man?

Under de senaste två veckorna har jag roat mig, så fort jag haft några minuter över, med att läsa "Snabba Cash". Och ni som läst den vet att en stor del av boken utspelar sig på MIN gata, malmvägen, i Sollentuna. På något sätt gör det att boken känns mer verklighetstrogen. Författaren beskriver liksom min väg från dörren till pendeltåget och om Turebergs skola osv. Och bara för att beskrivningen kommer mig så nära inpå livet, börjar jag fantisera mig bort av resten av historien. ALLT i den känns verkligt. Jag bara älskar den!
Och på begäran av "anonym" kommer även lite bilder på nya lyan. Ursäkta mitt korta inlägg, men jag somnar snart.. måste duscha också. IMORRRN kommer Micke :D