Ännu ett försök..
Nu ligger det två stycken extremt långa blogginlägg i utkastet som jag inte vågar publicera. Dels därför att det kanske hänger ut vissa personer lite smått, och dels därför att mina egna känslor framträder alldeles för mycket.
Men när ska jag komma tillbaka till livet egentligen? I bakhuvudet ligger mitt eget samvete, mina egna problem och gnager. Saker jag borde göra och allt jag borde ha gjort. Men nu är det som det är. Dom senaste dagarna har det klarnat lite. Jag måste lyssna på mina egna känslor och inte så mycket på mitt eget skitsnack. Egentligen är det ganska enkelt. Allt jag vill ha finns inom räckhåll. Eller åtminstone fanns.. det fanns där hela tiden men jag kunde aldrig fatta ett beslut. Jag kan ännu inte bestämma mig, men jag är på god väg. Jag vågar inte avslöja vad jag syftar på men jag hoppas att syftet ska gå fram ändå.
Har ni någon gång känt en sån där samhörighet med någon? Någon som tänker som ni, som man alltid kan prata med.. jag menar inte att man kanske alltid kan prata om vad som helst när som helst.. men han/hon har alltid funnits inom räckhåll så fort livet har svajat lite, man har haft lite tråkigt eller bara vill bråttas lite.. såsom valpar gör? Någon som får en att slappna av ända in i själen.. en gång hade jag en sådan bror. Axel och jag hade allt och inget gemensamt. Jag kunde sitta och kolla på hans förbannade dataspel, peta honom på ryggen tills jag fick en smäll.. skrika åt honom, krama honom.. småbråka lite.. men ändå känna sig helt trygg därför att han kunde aldrig säga att vi aldrig mer skulle ses.. kunde aldrig säga farväl för alltid. Han skulle aldrig försvinna. Vi var typ jämngamla så vi var dem som alltid skulle ha varandra i livet. Mamma sa att vi skulle hålla ihop och vara sams, därför att vi var vänner för livet.. hur mycket vi än skulle bråka. Men nu då? Vad ersätter man en sån trygg vänskap och kärlek med? Ingen pojkvän i världen kan ersätta den tryggheten, ingen vän, ingen mamma eller pappa, inget djur, ingen sak, ingen plats.. aldrig någonsin.
Det är precis därför det gör extra ont att uppleva ännu fler separationer. Jag vet hur det är att få ett definitivt slut på en relation. Det är aldrigheten som hon på bilskolan läste om. Att aldrig kunna få prata, aldrig mer se, höra, känna doften av eller tryggheten.. aldrigheten. Så, kommer jag aldrig mer få träffa dig igen nu Michael? Vi som sa att det alltid skulle vara vi? Jag vet, denna gång var det mitt fel.. men hur kan man egentligen säga upp en sån underbar trygghet med någon som faktiskt lever? Varför slänga bort en sådan vänskap och samhörighet när vi har möjlighet att ha den kvar? Vad håller jag på med? Jag älskar dig just nu. Jag vill att du ska finnas i mitt liv. Jag kommer aldrig kunna sluta ringa dig på kvällen, på morgonen, mitt på dagen och titt som tätt mitt i natten. Du är inget objekt, du är en stor del av mitt liv. Du är ren och skär kärlek. Idag är du det, jag vet inte var du finns i morgon. Men idag är du det. Och jag älskar dig.
Imorrn blir det Sälen och jobba. Söndag audition för musikalen "Järnklockan". Det är mycket nu..
Men när ska jag komma tillbaka till livet egentligen? I bakhuvudet ligger mitt eget samvete, mina egna problem och gnager. Saker jag borde göra och allt jag borde ha gjort. Men nu är det som det är. Dom senaste dagarna har det klarnat lite. Jag måste lyssna på mina egna känslor och inte så mycket på mitt eget skitsnack. Egentligen är det ganska enkelt. Allt jag vill ha finns inom räckhåll. Eller åtminstone fanns.. det fanns där hela tiden men jag kunde aldrig fatta ett beslut. Jag kan ännu inte bestämma mig, men jag är på god väg. Jag vågar inte avslöja vad jag syftar på men jag hoppas att syftet ska gå fram ändå.
Har ni någon gång känt en sån där samhörighet med någon? Någon som tänker som ni, som man alltid kan prata med.. jag menar inte att man kanske alltid kan prata om vad som helst när som helst.. men han/hon har alltid funnits inom räckhåll så fort livet har svajat lite, man har haft lite tråkigt eller bara vill bråttas lite.. såsom valpar gör? Någon som får en att slappna av ända in i själen.. en gång hade jag en sådan bror. Axel och jag hade allt och inget gemensamt. Jag kunde sitta och kolla på hans förbannade dataspel, peta honom på ryggen tills jag fick en smäll.. skrika åt honom, krama honom.. småbråka lite.. men ändå känna sig helt trygg därför att han kunde aldrig säga att vi aldrig mer skulle ses.. kunde aldrig säga farväl för alltid. Han skulle aldrig försvinna. Vi var typ jämngamla så vi var dem som alltid skulle ha varandra i livet. Mamma sa att vi skulle hålla ihop och vara sams, därför att vi var vänner för livet.. hur mycket vi än skulle bråka. Men nu då? Vad ersätter man en sån trygg vänskap och kärlek med? Ingen pojkvän i världen kan ersätta den tryggheten, ingen vän, ingen mamma eller pappa, inget djur, ingen sak, ingen plats.. aldrig någonsin.
Det är precis därför det gör extra ont att uppleva ännu fler separationer. Jag vet hur det är att få ett definitivt slut på en relation. Det är aldrigheten som hon på bilskolan läste om. Att aldrig kunna få prata, aldrig mer se, höra, känna doften av eller tryggheten.. aldrigheten. Så, kommer jag aldrig mer få träffa dig igen nu Michael? Vi som sa att det alltid skulle vara vi? Jag vet, denna gång var det mitt fel.. men hur kan man egentligen säga upp en sån underbar trygghet med någon som faktiskt lever? Varför slänga bort en sådan vänskap och samhörighet när vi har möjlighet att ha den kvar? Vad håller jag på med? Jag älskar dig just nu. Jag vill att du ska finnas i mitt liv. Jag kommer aldrig kunna sluta ringa dig på kvällen, på morgonen, mitt på dagen och titt som tätt mitt i natten. Du är inget objekt, du är en stor del av mitt liv. Du är ren och skär kärlek. Idag är du det, jag vet inte var du finns i morgon. Men idag är du det. Och jag älskar dig.
Imorrn blir det Sälen och jobba. Söndag audition för musikalen "Järnklockan". Det är mycket nu..
Allt förutom känslorna..
Det kan inte alltid vara så kul att läsa om någons negativa sidor i livet, så därför kommer här en med objektiv syn på vardagen ;)
Jo, förrigår morse vaknade jag och tänke "Nej, idag vill jag inte gå. :)" Det var helt enkelt ett beslut jag tog utan varken dåligt samvete eller bakomliggande ångest. Jag ville inte. Så därför gjorde jag inte det. Däremot gick jag upp och skrev arbeten fram till lunch ungefär, käkade lite frukost.. Sedan kom min snälla klasskamrat Robin och hämtade mig. Han hade tydligen också skippat skolan på morgonen, kan tänka mig att det var rätt tomt på svenskan. :P Såå vi åkte till skolan.. hade ingen matlust men petade i mig lite morötter och ett glas vatten för att sedan ha en dubbellektion med Gus. Gick lite tidigare därifrån för att vara i tid till kemin, tro det eller ej allihopa, men jag var faktiskt med i kemi-OS uttagningen! haha! Igår satt jag kanske 3 timmar med ett teoriprov som var helvetiskt svårt! Direkt efter tog jag mig till det nya och extremt ofräsha huset vi tydligen ska flytta till på fredag. Började med konka in tvättmaskin och torktumlare, sen tvättade jag väggarna i mitt rum. Men när jag stod där och skrubbade beslutade jag mig för att måla över skiten. Sen svängde hela familjen förbi MAX och käkade, därifrån gick jag till kulturskolan och dansade. Hade en ovanligt rolig lektion med en elev som lärare faktiskt. Åkte tillbaka till huset och hjälpte till att koppla in spis och såga brädor o härja.. det kan nog bli helt okej iaf!
Igår morse hämtade Erica mig. Vi såg fram emot en dag i skolan. En fyra timmar lång kemilab, mycket tillfredsställande! :D Men poäng fick jag allt.. :P
Idag blev det skola en heeel dag, d.v.s. 8-16. Sen målade jag klart rummet och åkte hem. Åkte tillbaka o städade lite. Hemma igen nu.. ska snart ut och övningsköra o kolla till pelletspannan så allt är okej tills imorrn. Kommer sakna bråten faktiskt. Nee nu orkar ja inte mer.. ska ta en dusch o sen åka! Tråkig blogg idag, jag vet.. men orkar inte riktigt. :) Kraamis
Jo, förrigår morse vaknade jag och tänke "Nej, idag vill jag inte gå. :)" Det var helt enkelt ett beslut jag tog utan varken dåligt samvete eller bakomliggande ångest. Jag ville inte. Så därför gjorde jag inte det. Däremot gick jag upp och skrev arbeten fram till lunch ungefär, käkade lite frukost.. Sedan kom min snälla klasskamrat Robin och hämtade mig. Han hade tydligen också skippat skolan på morgonen, kan tänka mig att det var rätt tomt på svenskan. :P Såå vi åkte till skolan.. hade ingen matlust men petade i mig lite morötter och ett glas vatten för att sedan ha en dubbellektion med Gus. Gick lite tidigare därifrån för att vara i tid till kemin, tro det eller ej allihopa, men jag var faktiskt med i kemi-OS uttagningen! haha! Igår satt jag kanske 3 timmar med ett teoriprov som var helvetiskt svårt! Direkt efter tog jag mig till det nya och extremt ofräsha huset vi tydligen ska flytta till på fredag. Började med konka in tvättmaskin och torktumlare, sen tvättade jag väggarna i mitt rum. Men när jag stod där och skrubbade beslutade jag mig för att måla över skiten. Sen svängde hela familjen förbi MAX och käkade, därifrån gick jag till kulturskolan och dansade. Hade en ovanligt rolig lektion med en elev som lärare faktiskt. Åkte tillbaka till huset och hjälpte till att koppla in spis och såga brädor o härja.. det kan nog bli helt okej iaf!
Igår morse hämtade Erica mig. Vi såg fram emot en dag i skolan. En fyra timmar lång kemilab, mycket tillfredsställande! :D Men poäng fick jag allt.. :P
Idag blev det skola en heeel dag, d.v.s. 8-16. Sen målade jag klart rummet och åkte hem. Åkte tillbaka o städade lite. Hemma igen nu.. ska snart ut och övningsköra o kolla till pelletspannan så allt är okej tills imorrn. Kommer sakna bråten faktiskt. Nee nu orkar ja inte mer.. ska ta en dusch o sen åka! Tråkig blogg idag, jag vet.. men orkar inte riktigt. :) Kraamis
Gamla tider blir till nya
Det är verkligen livsfarligt att sätta sig här när man mår dåligt eller på något vis inte är glad. Men det är ju oftast då som det blir av. Tänkte iaf uppdatera er lite om lite av varje ifrån livet, det har hänt lite saker..
En tanke som jag försökt fångat upp såå många gånger men som jämt sviker mig när den ska ned på pappret är följande: Jag tänkte på Axel, om hur jag ska nå fram till honom osv. I ett tidigare inlägg försökte jag komma fram till detta, men jag kom av mig någonstans på vägen. Ända sättet att ha en chans att träffa honom är ju att så att säga förflytta sig själv till andra sidan. Men hur vet jag att han ens vill veta av mig om jag själv har hjälpt mig själv att dö? Han vill förmodligen inte veta av mig om jag har svikit mamma o pappa på det sättet. Slutsats: Hur jag än gör är det hopplöst, jag kommer aldrig få träffa honom igen i alla fall..
Jag har satt mig själv i en sån usel situation så det finns inte. Jag vill släppa ALLT för en sekund eller två, men det kommer ta mig månader.. kanske år, att reda ut allting. Förut var jag passiv. Var allting skit så levde jag med det tills det blev bra igen.. det kunde handla om skolan, jobbet, mammma, mina vänner, kärlek eller bara rent självförtroende. Jag var så passiv att jag till slut trodde att jag mådde dåligt utav det. Till slut insåg jag att jag måste göra något åt det, eller åtminstone trodde jag det. Så nu står jag här.. utan pojkvän, det går skit i skolan, självförtroendet sviker mig och jag trivs inte alls. Ibland tvingas man att välja, eller gör man det? Jag liknar mitt liv vid en tight stickad halsduk. Det satt så tight att jag till slut inte kunde andas.. då blev jag tvungen att släppa på maskorna men jag släppte alltför mycket så nu fryser jag istället. Förstår ni?
För faktum är att jag älskar Michael, det gör jag verkligen.. skolan har varit mitt liv och jag trivs där i vanliga fall. Jag har alltid funnit något positivt i mig själv.. men det som jag trodde skulle bli en lösning satte bara allting i ännu mer obalans. Så vad fan gör jag nu?
Om en vecka blir det byebye älskade Bråten och jag får bekanta mig med det nya huset i Immetorp/Brickegården. Vet inte riktigt vad jag känner inför det.. sorg tror jag.
Nu till något mer värdefullt: mina vänner. På den senaste tiden har tre av er råkat ut för allvarliga olyckor. Den första var väl mer eller mindre mitt fel, och den orkar jag inte prata om. Dels av hänsyn o dels av skam. Låt mig bara återigen påminna om att jag älskar Michael.
För exakt en vecka sedan, tio i åtta, ringde min lilla vän Anna när jag stod vi skåpen. Hennes inledande snyftningar fick mig att rysa, jag trodde helt ärligt att någon hade dött. Sedan mumlade hon om att jag skulle komma till tågrälsen utanför skolan. Då fick jag för mig att hon hade brutit något ben eller så eftersom att det var lagom halt ute. Så jag sprang bort. O där sitter hon och gråter i en snöhög medan folk promenerar förbi. Emelie satt bredvid och Anna satt med mobilen i handen. Hon hade inte brutit benet, så långt var allt okej. Men när jag frågade vad som hade hänt så vrålade hon att hon inte mindes. Hon mindes inte var hon var på väg, var hon kom ifrån, vad som hade hänt eller hur jag hade fått reda på att hon satt där. Så det blev sjuksyster och ambulans ganska direkt. Vi var och hälsade på sjuklingen i Granbergsdal nyss, den stackarn. Du måste vara rädd om dig Annapanna.. Krya på dig i hjärnskakningen.
Några dagar senare snurrade en av mina andra bästa vänner in i en lyktstolpe så bilen blev skrot. Hade du styrkt med hade jag fan gett upp, Amanda.
Nu blir det alvedon och ringa ringa ringa ringa resten av natten. Är så sjukt oroligt så det finns inte.. Nattinatt
En tanke som jag försökt fångat upp såå många gånger men som jämt sviker mig när den ska ned på pappret är följande: Jag tänkte på Axel, om hur jag ska nå fram till honom osv. I ett tidigare inlägg försökte jag komma fram till detta, men jag kom av mig någonstans på vägen. Ända sättet att ha en chans att träffa honom är ju att så att säga förflytta sig själv till andra sidan. Men hur vet jag att han ens vill veta av mig om jag själv har hjälpt mig själv att dö? Han vill förmodligen inte veta av mig om jag har svikit mamma o pappa på det sättet. Slutsats: Hur jag än gör är det hopplöst, jag kommer aldrig få träffa honom igen i alla fall..
Jag har satt mig själv i en sån usel situation så det finns inte. Jag vill släppa ALLT för en sekund eller två, men det kommer ta mig månader.. kanske år, att reda ut allting. Förut var jag passiv. Var allting skit så levde jag med det tills det blev bra igen.. det kunde handla om skolan, jobbet, mammma, mina vänner, kärlek eller bara rent självförtroende. Jag var så passiv att jag till slut trodde att jag mådde dåligt utav det. Till slut insåg jag att jag måste göra något åt det, eller åtminstone trodde jag det. Så nu står jag här.. utan pojkvän, det går skit i skolan, självförtroendet sviker mig och jag trivs inte alls. Ibland tvingas man att välja, eller gör man det? Jag liknar mitt liv vid en tight stickad halsduk. Det satt så tight att jag till slut inte kunde andas.. då blev jag tvungen att släppa på maskorna men jag släppte alltför mycket så nu fryser jag istället. Förstår ni?
För faktum är att jag älskar Michael, det gör jag verkligen.. skolan har varit mitt liv och jag trivs där i vanliga fall. Jag har alltid funnit något positivt i mig själv.. men det som jag trodde skulle bli en lösning satte bara allting i ännu mer obalans. Så vad fan gör jag nu?
Om en vecka blir det byebye älskade Bråten och jag får bekanta mig med det nya huset i Immetorp/Brickegården. Vet inte riktigt vad jag känner inför det.. sorg tror jag.
Nu till något mer värdefullt: mina vänner. På den senaste tiden har tre av er råkat ut för allvarliga olyckor. Den första var väl mer eller mindre mitt fel, och den orkar jag inte prata om. Dels av hänsyn o dels av skam. Låt mig bara återigen påminna om att jag älskar Michael.
För exakt en vecka sedan, tio i åtta, ringde min lilla vän Anna när jag stod vi skåpen. Hennes inledande snyftningar fick mig att rysa, jag trodde helt ärligt att någon hade dött. Sedan mumlade hon om att jag skulle komma till tågrälsen utanför skolan. Då fick jag för mig att hon hade brutit något ben eller så eftersom att det var lagom halt ute. Så jag sprang bort. O där sitter hon och gråter i en snöhög medan folk promenerar förbi. Emelie satt bredvid och Anna satt med mobilen i handen. Hon hade inte brutit benet, så långt var allt okej. Men när jag frågade vad som hade hänt så vrålade hon att hon inte mindes. Hon mindes inte var hon var på väg, var hon kom ifrån, vad som hade hänt eller hur jag hade fått reda på att hon satt där. Så det blev sjuksyster och ambulans ganska direkt. Vi var och hälsade på sjuklingen i Granbergsdal nyss, den stackarn. Du måste vara rädd om dig Annapanna.. Krya på dig i hjärnskakningen.
Några dagar senare snurrade en av mina andra bästa vänner in i en lyktstolpe så bilen blev skrot. Hade du styrkt med hade jag fan gett upp, Amanda.
Nu blir det alvedon och ringa ringa ringa ringa resten av natten. Är så sjukt oroligt så det finns inte.. Nattinatt
