Livet är ett äventyr

men jag kan erkänna en sak. Just nu är det bara en ända sak som fattas, och det är Michael.. men eftersom jag jämt skriver så mycket om honom annars, ska det ämnet faktiskt inte ha överhand idag.

Igår var jag med mamma i Örebro för en riktig shoppingrunda, och jag är så nöjd! Har lyckats handla en hel del fina grejjer som jag dock inte tänker lägga ut bilder på, för det orkar jag inte :) Började med ett par löparskor från reebok, så fort snön har smält undan kommer det börjas så smått med löpträningen. Satsar på vårruset till att börja med, nån som är på för övrigt? Dom kändes skitbra och hade lite rosa inslag vilket kändes extra uppfriskande ;) haha Vi fortsatte in till stan för att hitta en billigare variant av den levis jeansjacka för 1300 som jag har trånat efter i några veckor.. och det var lätt! Provade den ena snygga jackan efter den andra och bestämde mig till slut för en från gina tricot. Tänkte lite som så att den kan ju bli omodern, och då är det inte speciellt kul att ha lagt ut flera tusen.. eller? Jag är nöjd i alla fall! Var helt bombsäker på att en stickad tröja från Gant skulle handlas men den rosa fanns inte i min storlek! Bestämde mig för att fundera över den blå istället, men köpte en rosa keps så länge. Ett väldigt onödigt köp men den gör mig lite lite lyckligare! Direkt från gina gick vi till scorett där jag på 3 minuter lyckades hamna i kassan med ett par rutiga sneakers som jag har tittat på länge. Och bara för att klämma in Micke i det här kan jag säga att hans reaktion över dessa var kluven. Han rynkade på näsan och sa att det är ju svårt att se ordentligt i cam. Aja, jag älskar dom i alla fall! Kändes ändå lite surt när jag inte gillade dom......
Sen blev det en svindyr lunch på det mest högljudda caféet i hela Örebro, "Bara Vara". Aldrig mer löningslördag där säger jag bara. Vi fick skrika för att överrösta fjortisarna som satt en halvmeter ifrån och pratade om hur lite deras polare tålde när han drack och han hade blivit SÅÅÅ FULL på bara "typ en cider" tjejerna vid bordet på andra sidan pratade högt och tydligt om hur mycket dom hade spruckit när dom födde barn och hur hala deras ungar var när dom kom ut och hur höga smärtgränser dom hade och blaablabla. Är det bara jag som är "omogen" eller är det nån mer som har lite svårt för det där barnafödandesnacket vid matbordet? :S
Sen blev det lite uppehåll i shoppingen för min del. Försökte få mamma att köpa en ny bikini till semestern då hon och pappa ska till Kap Verde öarna om någon vecka. Hon vred sig lite, tror det var vid tanken på att ställa sig i en provhytt med stora speglar i princip naken med en hetsig expidit utanför. Så vi gick vidare. På HM provade hon en helt utsökt klänning som jag nästan fick tårar av att se henne i. Men hon köpte den inte?! Åh... det stör mig. Jag köpte ett par pösiga jeans och ett linne från Sonia Rykel eller vad hon heter nu igen.. Helnöjd! I övrigt ryckte jag åt mig en blommig kjol från BikBok och en minst lika blommig klänning från Gina Tricot.

Nu ropar dom äääntligen och säger att maten är klar, ikväll blire Donken och tidigt sovande. Ska försöka ge allt i skolan den här veckan. Måste vara lite mer engagerad om jag ska komma någonvart i livet.

hejhej

Jag ska fatta mig kort med tanke på min sinnesstämning.

Har ni någon gång sjunkit så lågt i sinnesstämning att det nästan känns övernaturligt? Det har jag.
Det händer mer och mer sällan, men det är lika jobbigt varje gång. Precis alla mina negativa sidor väger över i huvet och det ligger något problem som jag inte kan sätta fingret på där och gnager och VARJE gång, får Michael ta skiten. Det ger mig mer skuld och ännu lägre sinnesstämning och det verkar inte finnas något slut på det förrens vid det andetaget då jag ringer till Michael och han svarar med det där lugnande tonläget. Bara en hälsningsfras med "fel" tonläge kan förvärra den här sinnesstämningen till det dubbla. Till slut bubblar det över..

och det är då jag, som micke kallar det, "flippar". Jag vill inte flippa idag. Men jag orkar inte sakna, längta och vara orolig längre. Det måste få ett slut. Så vad gör jag?

Det kommer nog alltid att finnas en stark vilja inom mig att allt ska bli bra igen. Som dom där första veckorna, månaderna innan det hände för första gången. Då kändes det bra, jag minns den känslan. Jag har nog inte känt den sen dess. Jag kände mig värdefull, självsäker.. det fanns inte en ond tanke om dig i mitt huvud. Men när myntet vänds och man ser den andra sidan, är det svårt att fokusera på den bra hela tiden när man vet att det kan vändas igen. Jag vill leva med dig, men bara om du vill leva med mig också. Bara mig. Godnatt.

Jag vill inte glömma allt det goda från förr. Det onda överskuggar stora delar av allt det jag vill minnas. Jag har ett minne som är så fruktansvärt starkt. Jag är till och med rädd för att tänka tanken, för jag är 100% säker på att både tårar och ångest kommer. Det är dom tre-fyra sista dygnen i Axels liv. Jag minns särskilt en känsla jag hade när jag vaknade efter två timmars sömn på sahlgrenska. Jag och Björn hade sovit i var sin besökssoffa. Jag tror dom var åt det oranga/grisrosa hållet.. vi fick var sin filt och en obekväm kudde. Fick ligga som en banan och jag tror jag drömde något bra. För jag minns att jag vaknade och ville bara somna igen när jag visste vart jag var och varför. Jag hade gråtit innan jag somnade. Jag mådde illa av trötthet men hade för mycket ångest för att somna om. Med spända käkar och en fruktansvärd frossa gick jag ut i det lilla vardagsrummet där pappa satt i soffan med händerna på ryggstödet. Mamma tittade på mig. Jag satte mig under pappas arm och först då kom verkligheten ifatt på riktigt. Jag lutade mig mot pappa och han la armen runt mig. "Jag vill inte att han ska dö" sa jag och allt föll samman.
Vilken sinneslöst dum mening.... det var ju så självklart.

Jag har funderat mycket. Gör alltid det när jag är ensam. Just precis just nu är det en tanke som stör mig otroligt mycket. Men ska försöka få fram den på ett sätt som inte hänger ut någon, trots att det hänger lite ihop med det som händer i mitt liv just nu.

När två människor älskar varandra, och då menar jag verkligen älskar varandra på riktigt, är det svårt för att inte säga omöjligt att skilja dem åt. Det kanske låter klyshigt, men hittills har väl jag o Micke varit ett levande bevis på detta. Vi har haft många olika åsikter om saker o ting, men den platonska kärleken är jag helt övertygad om att vu båda alltid stått för när det gäller varandra. Vilket också är det som gör mig lugn när svartsjukan är som svårast. Det spelar ingen roll vad alla säger eller gör, jag står fast vid mina känslor.

Men när modet svajar och någon annan kommer in i livet, för det kan hända.. och det är okej, så kommer uppenbarligen inte handling före tanke vilket olyckligtvis har lett till en och en annan tjej som gråtit sig till sömns över denna underbara kille/man/pojke? Därför att det visar sig att det inte betyder ett skit för honom.

Det här funkar inte längre, jag måste tala klarspråk!

Det finns en tjej som uppenbarligen är djupt förälskad i min Michael. (inte den första....) De har varit vänner i flera månader och pratat ofta, spelat spel på internet osv. Hon har aldrig sagt ett ljud till mig trots att jag har hängt som ett bihang på min älskade sen lååååångt innan dom kände varandra.
Nu blev det så tokigt att Michael inte var kär i henne, hon måste ju ha blivit helt förkrossad den stackarn. (idiot..)

Och DÅ.. DÅÅÅ passar det att komma med skvaller om Michael.

Vad tror man att man tjänar på att försöka förstöra för två människor som älskar varandra? Man blir ju knappast mer omtyckt av endera parten.

Tillåt mig svära, fyyfan.
Jag älskar dig, Michael.