Livet är ett äventyr

Big nono.
Anledningar:

1. Ni är inte samma människor för varandra längre.
2. Förr eller senare kommer han skaffa en ny, känslan stavas svartsjuka.
3. Förr eller senare kommer du att skaffa en ny, och vem fan vill sabba nåt nytt och fräsht pga av en gammal klysha som ändå inte funkar.
4. Det gör ont.

Just nu vill jag bara kasta ut precis allting som han har vidrört. Inte kanske egentligen bara för att jag är arg och besviken över att någon lovade mig ett helt liv, lovade att han aldrig skulle lämna mig men som sen vänder på klacken fortare än något annat. Nej det är inte bara därför. Utan mest för att det känns gammalt, instängt, sönderältat. Försent helt enkelt.. det är pinsamt på något konstigt sätt.

Sitter på expeditionen och har läst hans förbannade msnnamn för sista gången. Radera och gå vidare, det är nog den ända lösningen. Och jag har märkt hur enkelt det är att tränga undan numera. Jag är ju inte dummare än att jag fattar hur fel allting var. Hur illa det var.. bara så svårt att göra sig av med ett beroende. Diciplin heter lösningen. Och det har jag lyckats med. Inte bara med att hålla mig långt borta ifrån sånt som lockar men gör ont, utan även med att ta mig närmare mina mål. Sparaden, planering, träning.. blev en hyfsat lång löprunda igår med en, enligt mig, extremt vältränad GSSare. Tror det kanske kändes lite som gångtempo för honom, men gick sjukt lätt emot vad det har gjort förut. Det är skönt att verkligen få känna att dom här månaderna har gett resultat. Ger mig mer motivation att fortsätta! Drar nog med mig löpdojjorna till Varberg om det nu är så att Amanda kanske inte har tid för mig 24/7.

Appropå det.. är helt nostalgisk inför min lilla resa! Har kollat en massa gamla bilder som jag skulle bränna och ge till Amanda. Är lite nyfiken på vad hon ska med dom till, ska bli spännande!

Nu blire käk :D

Tog en promenad med Freddie hem till Emil och "lämnade" Annapanna för en stund sedan. Behövde tvätta och packa och så, så gick hem och påbörjade detta. Kändes som hela världen var på min sida, mådde bra som fan.. kände för att träna, boka biljetter och grejja med sådant som man alltid annars lägger åt sidan. Men väl hemma möts jag av pust till fylleandedräkt, och helt plötsligt rasar världen samman. Jag har lärt mig att svälja mycket genom åren, bara ta ett djupt andetag och gå vidare. Men missbruk är något jag aldrig kommer över. Det finns där hela tiden, man vet aldrig när det kommer nästa gång. Varje dag hoppas man, och varje dag samma besvikelse. Därför är jag arg nu. Jag är ledsen och sådär barnsligt irriterad, grinig, nedstämd.. allt på samma gång. Och det finns absolut ingenting som kan trösta. Just nu vill jag stänga in mig, äta glass och titta på film.. men jag måste bita ihop idag. Jag kan inte fortsätta såhär. Inte EN DAG TILL som jag slänger bort på depp på grund av någon annans missbruk. Jag vill inte mer!

Sabina var här igår. Vi drack drinkar och pratade och det var allmänt trevligt. Synd bara att det inte finns någonstans att gå ut på en vardag. Jag kom att tänka på sällskap. Egentligen spelar det ingen roll om man är kär, det räcker med lite sällskap. Men det måste också vara någon som pratar samma språk, och på just den punkten har jag det ganska svårt. Det känns inte som att det finns någon som förstår. Känner mig tom och lurad på 5 av mina "bästa år" när det gäller den typen av sällskap. Jag trodde vi pratade samma språk, men det ända jag hade var en nickedocka som låtsades och spelade sig igenom 5 års "vänskap".. för vadå? Jag kommer nog alltid undra det. Vad var det bra för? Vem vann något på det hela? Fick höra på lite avsides vägar herromdagen en kommentar som jag även själv har kommit att tänka på. "Du blev väl för gammal för honom." Kan inte låta bli att vända det hela till att det nog var så att jag liksom "kom på" det som man kommer på när man kommer till en viss mognadsfas som kvinna. (Det är mycket ordbajs nu, jag vet.. men ändå.) Man liksom inser att bakom allt skitsnack om "för evigt" så finns det: absolut ingenting. Det är en stor jävla fejk till människa som kör samma smörspel på dom han vet att han kan övervinna: den godtrogna och naiva 14åringen. Historien upprepar sig för vissa, för mig går den vidare. Och jag är stolt över mig själv.

Har tappat fotfästet för dagen, ska försöka komma på benen igen men måste få koppla bort först. Det är ingen större brådska men känner att jag borde, måste.. Kanske borde åka och köpa SATCfilmen på coop? Vi får se..

Jag är en sån där som för det mesta strävar efter snabb framgång. Jag vill att saker och till ska hända nu. Men just den här morgonen har jag funderat mycket över det där. Just nu befinner jag mig i ett väldigt tillfredsställt tillstånd. Jag känner inte direkt att jag behöver någonting alls. Jag har allt jag behöver. Därför är det nu dags att satsa på ett billigt liv. Det är ju inte så illa som det låter. Jag bor hemma, jag får alla resor betalda, all mat betald. Det ända jag behöver bry mig om är min egen telefonräkning. Därför tänker jag låta mitt VISA svalna och satsa på träningen och sluta hetsäta. Jag vet att det ändå inte tröstar som jag vill att det ska. Träningen däremot, hur illa jag än tycker om den innan jag sätter igång, får mig att känna mig friskare och gladare. Tänker slänga ner joggingdojjorna och ipoden i väskan o ta med mig hem. Följer upp senare hur det har gått.. men jag är taggad!

Nu ska här bakas Oscar || tårta till avgångsfikat. Håller tummarna!

Fick gå och lägga mig redan vid 17 förut.. men jag kunde inte sova först. Låg och tänkte på att det faktiskt är över.. Jag är helt och hållet singel nu, och jag är inte helt säker på att det känns bra. Men någonstans när jag låg där och tänkte så kände jag lättnad, samtidigt som det kröp lite rastlöshet över mig. Vad ska jag göra nu då? Man (eller jag) planerar eller drömmer eller åtminstone ibland tänker sig hela sin framtid, allt man ska göra, som om man vore två. Det är alltid problem att följa min vilja när jag måste övertyga någon annan.. för känner jag mig själv rätt så kommer jag inte ge mig när det gäller mina drömmar. För kolla på mig nu? Hur många tjejer i unga dagar sa inte att de skulle göra lumpen, hur de skulle resa, plugga osv.. och hur många gjorde det egentligen? Jag måste ägna några rader åt att bara nämna hur nöjd jag nog egentligen är, trots att jag aldrig riktigt hinner stanna upp och njuta. Jag är 19 år och har en sjukt lång meritlista, heja mig! :) Men jag tror att det är mycket tack vare att jag aldrig är nöjd som jag sitter här idag.

Om det nu blir så att jag fortsätter inom militären behöver jag ju inte oroa mig mera. Det finns jättebra utbildningar och jobb även om det inte är särskilt överbetalt.. men någonting jag bara måste göra är att få bo i New York i något år. Jag vet nästan ingenting om New York mer än det jag har sett på film, men det kanske är det som lockar. Och handen på hjärtat har jag nog tittat lite för mycket på sex and the city..

Appropå ingenting alls måste jag nämna att jag äntligen har fått tag i min D.brandjacka! Tittade igenom min blogg lite igår och insåg att jag faktiskt uppnår många av de mål jag sätter upp. Jag hade bestämt att jag behövde ett par nya skor och en ny jacka, och "vips" så hade jag det.

Tittade på en dokumentär om kvinnors hemliga liv-gängmedlemmar, förut.. kom att tänka på hur bra jag egentligen har haft det. Mina föräldrar har serverat mitt liv på ett silverfat, har aldrig behövt sakna någonting. Och jag tror jag har börjat inse det först nu när det är dags att klara sig själv. Någonstans vill jag ändå inte gå vidare ensam riktigt än även fast jag kanske borde. På just den punkten är jag nog lite misslyckad. Jag kan inte riktigt stå på egna ben, eller vill inte. Men nog utvärderat! Ska fortsätta natten med att spela lite spel, dricka lite te, titta på film eller läsa något. :)

Hej så länge!

Diskmaskinen är igång, det är undanplockat från förmiddagen, flaggorna är hissade och det är snart dags för lunch. Kan inte låta bli att tycka att det är lite mysigt här.. klart att det är en hel del att göra men det är mycket mystid också. Känner att det här verkligen var vad jag behövde efter allt fältliv.. så skönt att få sitta ner inomhus och pyssla med sitt eget. Skulle absolut kunna tänka mig att jobba såhär ett tag, en sommar eller så.. Det blir en tidig kväll, får sova direkt efter flaggorna har halats för att sen sitta och pyssla, dricka te, titta på film och koka kaffe.

Har precis slängt in bullarna och sconesen i ugnen.. har inga vidare förväntningar på bullarna då jästen svek mig. Sconesen däremot ser faktiskt riktigt hyfsade ut. "Det luktar gott, Bengtsson." haha dom e roliga dom där....