Alltid är det något
Igår mina vänner, låg jag ihopkrupen i fosterställning och våndades av svåra ångestsmärtor. Jag kallsvettades och vankade av och an i mitt lilla rum i Sollentuna som jag normalt sätt älskar så mycket. Försökte läsa, titta på tv eller underhålla mig själv. Till slut kom gråten som jag har väntat så länge på. Ville dö lite grann, så jag tog beslutet att ringa hem till mamma. Det här hör definitivt inte till vanligheten, att jag underkastar mig stoltheten att ringa hem och böla för mamma och berätta hur ensam jag är. Jag som är så jävla stark och självständig?
Det är en liten diskussion jag har fört med mig själv i huvudet länge. För några år sedan såg jag mig själv som den smartaste bruden på jorden. Jag var den upplysta som kunde skratta mig lycklig över att vara bäst i alla situationer. Kritik fick vända i dörren, plötsligt är jag som en svamp. Tar åt mig varenda lilla gliring och låter den vandra runt i huvet till jag blir alldeles matt. När blev jag så förbannat fjantig?
Sedan jag flyttade till Stockholm har jag haft minst 150% sysselsättning. Konkurrensen gör sig påmind överallt; på jobbet, i skolan, relationer. Det gäller att göra sig så attraktiv som möjligt. Det här är egentligen ingenting som stör mig. Jag ser det naturligt att sträva efter att bli bättre, uppräthålla ett trevligt yttre och hela tiden prova nya saker. Men ibland blir jag bara trött. Vill snabbspola förbi allt det där tills jag sitter i min svindyra fåtölj med en man som jag älskar, som älskar mig tillbaka, några lyckliga och utflyttade barn och en sjukt lyckad karriär i ryggen. Bara kunna slappna av.
De här tankarna har jag bara för att det blåser orkan i mitt känsloliv, det allra mest primära jag har. Så vad har jag då? Jo, en grym utbildning som går fantastiskt just nu, ett tryggt jobb där jag uppskattas nog att bli anställd med månadslön och en umgängeskrets som jag faktiskt orkar med att vårda lite för tillfället. Jag borde må så himla bra!
Pratade lite med pappa för några veckor sedan. Han lät nedstämd när jag ringde, var ensam hemma som vanligt en vardagkväll då mamma var i Linköping. Han har minsann allt. Ett jobb som han stimuleras av och som dessutom ger grymt betalt, två barn som det faktiskt går bra för (nåja, ett tredje som inte lever.. men ni förstår) och en fru. Ändå är han olycklig. Varför? Därför att även han är ett flockdjur. Det är tamejfan helt sjukt förbannat jävla primärt att ha kärlek omkring sig!! Att ha någon som hänger omkring som man kan dyfta saker och ting med, äta lite med, kanske kunna nå mitt i natten om man måste. Att nån ska finnas där. Det är inte konstigt att jag mår som jag gör just nu. Det finns ingen här.
Det här är bara en period. Jag vet det. Snart kommer allt vara frid och fröjd igen. Men jag är idag, 21 år gammal, livrädd för att inte hitta min livskamrat. Livrädd att sitta ensam på livets höst. Mig är minsann inte svår att charma i min skärrade sinnesstämning. Trots det måste jag avsluta med dagens starkaste postitiva tanke; Jag tror den här ensamma perioden gör mig mera kreativ. Jag lämnar trygghetszoonen ett ögonblick och öppnar ögonen. Tänk vad mycket man missar när man är kär!
