Livet är ett äventyr

Ett återkommande tema den senaste tiden är värdering. Av mig själv. Det är i skolan, kärleken, på jobbet.. överallt! Avslutade just en kurs i investeringsanalys vilken kan vara den bästa, roligaste och mest användbara kursen hittills i mitt liv. (woow) Och som alltid när man pluggar nånting intensivt appliceras dessa tankar på resten av livet. Funderar över mina oppertunity costs, dvs vad jag faktiskt avstår ifrån genom att vara på ett visst ställe eller göra en specifik sak. Man måste även ha i åtanke att inte räkna med sina sunk costs, dvs det som redan har skett. Men om jag inte ska ta mina "sunk costs" gör jag ju om samma misstag om och om igen. Och det är precis vad jag gör. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag har haft ångest inför en tenta som jag inte har pluggat på, jag pluggar inte mer nästa gång för det! Och det spelar ingen roll hur många gånger jag har slagit näven i bordet och intalat mig själv att det är sista gången jag förlåter, jag kommer alltid krypande tillbaka och låter historien upprepa sig. Hur fan gör man?

Just nu sitter jag och rent konkret räknar på mitt eget värde på jobbet. Jag måste faktiskt inse att det jobb jag gör betyder någonting. Jag hade kunnat sitta här och glo hela dagen. Svara i telefonen när det ringer, invänta posten och kunderna, men ganska snart efter att jag började här (för snart ett år sedan) insåg jag att jobbet inte kommer att hoppa på mig precis. Jag har därför plockat på mer och mer uppgifter till receptionen vilket har resulterat i att en och annan tjänst har försvunnit. Det finns numera ingen separat person som hanterar posten. Det finns ingen fast vaktmästare eller kontorsservice. Allt sådant ligger på receptionen. När jag nu ska räkna ut vad jag borde få i lön kommer jag ca 49% högre än vad jag ligger idag. Då är ju frågan, är min lön alldeles för dålig idag eller gör jag en drömkalkyl? Jag skulle vilja påstå att det jag gör här är ovärderligt för det här företaget. På riktigt. Det är nog få människor som skulle ge den här tjänsten så mycket energi och så mycket passion för småsaker som jag gör. Jag antar att det är det som är hela poängen med att man tillsätter en person på en sån här plats. Man söker ju efter driftiga och sociala personer. Jag anser att jag besitter mer än alla egenskaper som krävs i en reception och gör därför arbetet därefter. Med dessa ord kommer jag att motivera en löneökning på 49%. Vi får väl se hur det går..

Samma sak gäller i relationerma jag har just, med såväl vänner som kärlek. Jag har lite svårt att inse mitt eget värde och min egen del att jag måste jobba hårt som fan för att behålla värdigheten, men samtidigt vara mig själv; dvs en sjukt generös och omtänksam person. (Banne mig!!) Det är en svår balasgång. Lägg på lite sepationsångest och sällskapsberoende på det och det blir en ond cirkel av nävar i bordet och hundögon. Känns som jag har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. Fan. Fanfanfan.