Summering
Jaa. Jag flyttade alltså till mina alldeles underbart fina sexton kvadratmeter i norra Vasastan. Många problem lättades från mina axlar. Jag kan faktiskt ärligt säga att jag har varit lite lyckligare sedan dess. Frågan är ju då om det beror på det eller allt annat som har hänt. Är det så att jag blev nyttigare och tränar mer? Nej. Är jag mera självständig och kan klara mig själv? Nepp. Faktum är att jag nästan inte alls längre brukar min fina lägenhet. Jag har nämligen tagit en del av mitt pick och pack, och efter många turer så smått börjat göra mig hemmastadd på Palandergatan, Skärmarbrick. Återstår att se hur allt utvecklar sig.
Status i livet...
Jo. Sitter på mitt sista moment i skolan, C-uppsatsen. Gör praktik 3-4 dagar i veckan och ska ägna resten åt att skriva. Jag har världens bästa ämne, men kan liksom inte riktigt komma mig för att producera text. Hör Peters röst eka i huvet varenda gång jag sätter mig. "Du kanske skulle ta lite mer kommando." Jajajaja jag KAN men ... jag vet inte vad det är som hindrar mig från allting just nu. Det känns rätt motigt.
Till råga på allt är jag själv hemma, har varit hela dagen. Har inte så mycket som en krona på kontot och jag klättrar på väggarna. Måtte jag styra upp livet, ta mig i kragen och.. ja, ni vet, allt det där. :)
Status i livet...
Jo. Sitter på mitt sista moment i skolan, C-uppsatsen. Gör praktik 3-4 dagar i veckan och ska ägna resten åt att skriva. Jag har världens bästa ämne, men kan liksom inte riktigt komma mig för att producera text. Hör Peters röst eka i huvet varenda gång jag sätter mig. "Du kanske skulle ta lite mer kommando." Jajajaja jag KAN men ... jag vet inte vad det är som hindrar mig från allting just nu. Det känns rätt motigt.
Till råga på allt är jag själv hemma, har varit hela dagen. Har inte så mycket som en krona på kontot och jag klättrar på väggarna. Måtte jag styra upp livet, ta mig i kragen och.. ja, ni vet, allt det där. :)
Innerstadsdax!
När jag hade jobbat åtta veckor i stäck sedan skolan slutade insåg jag att det var dags för lite semester. Ni vet, bara koppla av och göra ingenting. Men så när jag låg där hemma i soffan och kollade på något monsterprogram på Discovery med pappa, sneglade jag på hemnetappen på mobilen och hajjade till över en jäkligt billig lägenhet i Vasastan. En pytteliten etta med stoor balkong i söderläge, ca 200m från skolan. Fina trägolv och faktiskt en liten köksdel. Vad mer kan man begära? Visade pappa som var halvintresserad. Mejlade iväg länken till mamma och fortsatte i lugn och ro titta på tv. Fem minuter senare ringer hon upp och utbrister: "Jag säger ja!". Det är första måndagen på semestern. Ringer mäklaren, förhandsvisning på torsdagen, lägger bud, får nobben, tackar nej.... ångrar mig, ringer upp, pressar upp och smack smack smack så var jag ägare till en lägenhet i Vasastan!
Vad hände där?
Det som då återstår är att arrangera en försäljning av Sollentuna, rensa ut, staga lägenheten och sälja.
Jag tänker, att bara jag flyttar in till stan, så kommer jag att bli en bättre människa. Jag kommer spara mer tid på pendlingen. Alltså kommer jag att träna mer, äta bättre, plugga mer, oroa mig mindre och stressa mindre. Jag vill även bli en mer självständig person och inte förlita mig så mycket på att alltid ha någon vid min sida.
Amen.
Ensamhet
Ibland undrar jag vad det är som är så fel på mig. Varför kan jag inte vara ensam? Varför ballar jag alltid ur när jag inte får min vilja igenom?
Om jag hade sett på mig själv utifrån så hade jag inte tyckt att det var något speciellt konstigt med mig. Jag tror egentligen att alla, särskilt tjejer, upplever det här någon gång. Speciellt om man är van att ha folk omkring sig hela tiden. Sex and the city sätter faktiskt vissa av mina relationsproblem i perspektiv och jag kan känna mig lite bättre.
Men ni vet när det bara brister. Jag kan vara på väg hem från affären utan att ha pratat med någon på länge. Och jag orkar nästan inte ända fram. In genom dörren. Släppa allt och bryta ihop. Jag kan gråta och sitta i fosterställning och vånda mig i hur dålig jag är, att ingen vill ha mig och att jag aldrig kommer att bli någon, bli älskad eller få barn.
Men så vänder det. Jag reser mig upp, torkar tårarna och tittar mig själv i spegeln. Undrar vad det var som just hände och tycker att jag egentligen är rätt söt, smart och självständig.
Det här händer, i större eller mindre omfattning, med större eller mindre mellanrum. Det hände nyss. Hela dagen har jag gått och smidit planer för kvällen. Flera stycken. En efter en har dom ställts in och droppen var när jag fick nobben av stackars Peter som inte hade lust att ta sig ur soffan för att äta med mig i stan. Jag var på väg ut när vi började prata, fick vända för att gå hem och bryta ihop. Och jag är så förbannat hungrig. Men efter mitt sammanbrott skulle jag skrämma folk om jag gick ut. Det är för mörkt ute för att det ska vara okej att ha solglasögon.
Just nu vill jag bara ligga i en stor säng och äta godis med Amanda, Anna, Sabina och Madde och prata oväsentligheter. Det är fan förjävligt att vara vuxen ibland. Särskilt när man har bytt vänner, trygghet och familj mot en pytteliten etta i förorten, karriär och stadsliv. Men jag SKA lyckas. SKA bli lycklig. Och lyckad. :)
Alltid är det något
Igår mina vänner, låg jag ihopkrupen i fosterställning och våndades av svåra ångestsmärtor. Jag kallsvettades och vankade av och an i mitt lilla rum i Sollentuna som jag normalt sätt älskar så mycket. Försökte läsa, titta på tv eller underhålla mig själv. Till slut kom gråten som jag har väntat så länge på. Ville dö lite grann, så jag tog beslutet att ringa hem till mamma. Det här hör definitivt inte till vanligheten, att jag underkastar mig stoltheten att ringa hem och böla för mamma och berätta hur ensam jag är. Jag som är så jävla stark och självständig?
Det är en liten diskussion jag har fört med mig själv i huvudet länge. För några år sedan såg jag mig själv som den smartaste bruden på jorden. Jag var den upplysta som kunde skratta mig lycklig över att vara bäst i alla situationer. Kritik fick vända i dörren, plötsligt är jag som en svamp. Tar åt mig varenda lilla gliring och låter den vandra runt i huvet till jag blir alldeles matt. När blev jag så förbannat fjantig?
Sedan jag flyttade till Stockholm har jag haft minst 150% sysselsättning. Konkurrensen gör sig påmind överallt; på jobbet, i skolan, relationer. Det gäller att göra sig så attraktiv som möjligt. Det här är egentligen ingenting som stör mig. Jag ser det naturligt att sträva efter att bli bättre, uppräthålla ett trevligt yttre och hela tiden prova nya saker. Men ibland blir jag bara trött. Vill snabbspola förbi allt det där tills jag sitter i min svindyra fåtölj med en man som jag älskar, som älskar mig tillbaka, några lyckliga och utflyttade barn och en sjukt lyckad karriär i ryggen. Bara kunna slappna av.
De här tankarna har jag bara för att det blåser orkan i mitt känsloliv, det allra mest primära jag har. Så vad har jag då? Jo, en grym utbildning som går fantastiskt just nu, ett tryggt jobb där jag uppskattas nog att bli anställd med månadslön och en umgängeskrets som jag faktiskt orkar med att vårda lite för tillfället. Jag borde må så himla bra!
Pratade lite med pappa för några veckor sedan. Han lät nedstämd när jag ringde, var ensam hemma som vanligt en vardagkväll då mamma var i Linköping. Han har minsann allt. Ett jobb som han stimuleras av och som dessutom ger grymt betalt, två barn som det faktiskt går bra för (nåja, ett tredje som inte lever.. men ni förstår) och en fru. Ändå är han olycklig. Varför? Därför att även han är ett flockdjur. Det är tamejfan helt sjukt förbannat jävla primärt att ha kärlek omkring sig!! Att ha någon som hänger omkring som man kan dyfta saker och ting med, äta lite med, kanske kunna nå mitt i natten om man måste. Att nån ska finnas där. Det är inte konstigt att jag mår som jag gör just nu. Det finns ingen här.
Det här är bara en period. Jag vet det. Snart kommer allt vara frid och fröjd igen. Men jag är idag, 21 år gammal, livrädd för att inte hitta min livskamrat. Livrädd att sitta ensam på livets höst. Mig är minsann inte svår att charma i min skärrade sinnesstämning. Trots det måste jag avsluta med dagens starkaste postitiva tanke; Jag tror den här ensamma perioden gör mig mera kreativ. Jag lämnar trygghetszoonen ett ögonblick och öppnar ögonen. Tänk vad mycket man missar när man är kär!
Hjärnspöken
Jo så att. Då sitter man här igen. En dag innan tenta och "vattnar blommorna" som det heter, dvs. gör allting annat än att koncentrera sig på plugget. Den här gången plinkar jag på min sprillans nya MacBook PRO som jag är sjukt nöjd över, bortsett från den lilla detaljen att BankID vägrar fungera. Det betyder att jag i nuläget fortfarande behöver min gamla PC, men det ska vi nog reda ut snart.
Tänkte skriva några rader om mina små hjärnspöken. Allt är som vanligt alltså. Det som gör ämnet lite svårt är att det involverar personer som inte kan nämnas vid namn. Subject of the day är: OTROHET
För sjutton gubbar, som Maria skulle sagt. Vad är grejen? Det känns lite som att ju äldre jag blir desto större insikt får jag om att ALLA är otrogna. När jag då frågar min egen pojkvän (eller vad det nu är) är ju svaret förstås att han absolut inte är det. Samtidigt läser jag handboken för otrohet för killar (vad hände där liksom?) att ett av tipsen är att få sig själv att framstå som guds bästa barn. Alltid. Det betyder ju per definition att svaret jag har fått inte betyder ett skit. Hur angriper jag problemet då? Hur ska jag få veta sanningen? Står inför ett stort dilemma här. Antingen är det så att min egen lilla erövring har en hel radda med brudar runt hörnet, vilket jag bara väntar på att upptäcka, knäpp som jag är. ELLER, så är han helt oskyldig, precis som han säger. Oavsett hur det är så är det ju dömt att misslyckas att undersöka saken. För antingen undersöker jag saken och inser att jag är bedragen = Ledsen tjej, eller så undersöker jag saken och inser att jag hade fel = Ledsen kille.
Men jag kan inte riktigt släppa det. Varför skulle just jag vara förskonad? På något sätt skulle jag bara vilja "ge mig hän" som det så fint heter. Njuta av stunden och inse att jag kanske hade tur den här gången. Samtidigt ser jag det lite som en sport att leta efter tecken som tyder på att jag har rätt om min lilla teori, att alla är otrogna. Det blir då som en självuppfyllande profetsia och snart är varenda kaffekopp på diskbänken misstänkt.
Efter allt grubblande har jag kommit fram till en sak; jag måste skaffa mig en rejäl hobby. Inte jobba bort all min tid som jag gör idag. Inte heller träna på gymmet 24/7 eller äta choklad, utan skaffa mig en hobby som jag är riktigt grym på, som jag tycker är roligt och som inte skadar mig. Jag funderade för några år sedan på vad jag var riktigt, riktigt bra på. Kom fram till att jag är en jävel på att googla. Med detta följer även att jag är en jävel på att undersöka saker och ting på internet, genom facebook, utreda folks vänner hit och dit och räkna ut vem som känner vem och hur. Summan av kardemumman: jag borde knäcka extra som spion. Otrohetspion.
Tänkte skriva några rader om mina små hjärnspöken. Allt är som vanligt alltså. Det som gör ämnet lite svårt är att det involverar personer som inte kan nämnas vid namn. Subject of the day är: OTROHET
För sjutton gubbar, som Maria skulle sagt. Vad är grejen? Det känns lite som att ju äldre jag blir desto större insikt får jag om att ALLA är otrogna. När jag då frågar min egen pojkvän (eller vad det nu är) är ju svaret förstås att han absolut inte är det. Samtidigt läser jag handboken för otrohet för killar (vad hände där liksom?) att ett av tipsen är att få sig själv att framstå som guds bästa barn. Alltid. Det betyder ju per definition att svaret jag har fått inte betyder ett skit. Hur angriper jag problemet då? Hur ska jag få veta sanningen? Står inför ett stort dilemma här. Antingen är det så att min egen lilla erövring har en hel radda med brudar runt hörnet, vilket jag bara väntar på att upptäcka, knäpp som jag är. ELLER, så är han helt oskyldig, precis som han säger. Oavsett hur det är så är det ju dömt att misslyckas att undersöka saken. För antingen undersöker jag saken och inser att jag är bedragen = Ledsen tjej, eller så undersöker jag saken och inser att jag hade fel = Ledsen kille.
Men jag kan inte riktigt släppa det. Varför skulle just jag vara förskonad? På något sätt skulle jag bara vilja "ge mig hän" som det så fint heter. Njuta av stunden och inse att jag kanske hade tur den här gången. Samtidigt ser jag det lite som en sport att leta efter tecken som tyder på att jag har rätt om min lilla teori, att alla är otrogna. Det blir då som en självuppfyllande profetsia och snart är varenda kaffekopp på diskbänken misstänkt.
Efter allt grubblande har jag kommit fram till en sak; jag måste skaffa mig en rejäl hobby. Inte jobba bort all min tid som jag gör idag. Inte heller träna på gymmet 24/7 eller äta choklad, utan skaffa mig en hobby som jag är riktigt grym på, som jag tycker är roligt och som inte skadar mig. Jag funderade för några år sedan på vad jag var riktigt, riktigt bra på. Kom fram till att jag är en jävel på att googla. Med detta följer även att jag är en jävel på att undersöka saker och ting på internet, genom facebook, utreda folks vänner hit och dit och räkna ut vem som känner vem och hur. Summan av kardemumman: jag borde knäcka extra som spion. Otrohetspion.
Att räkna ut sitt eget värde
Ett återkommande tema den senaste tiden är värdering. Av mig själv. Det är i skolan, kärleken, på jobbet.. överallt! Avslutade just en kurs i investeringsanalys vilken kan vara den bästa, roligaste och mest användbara kursen hittills i mitt liv. (woow) Och som alltid när man pluggar nånting intensivt appliceras dessa tankar på resten av livet. Funderar över mina oppertunity costs, dvs vad jag faktiskt avstår ifrån genom att vara på ett visst ställe eller göra en specifik sak. Man måste även ha i åtanke att inte räkna med sina sunk costs, dvs det som redan har skett. Men om jag inte ska ta mina "sunk costs" gör jag ju om samma misstag om och om igen. Och det är precis vad jag gör. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag har haft ångest inför en tenta som jag inte har pluggat på, jag pluggar inte mer nästa gång för det! Och det spelar ingen roll hur många gånger jag har slagit näven i bordet och intalat mig själv att det är sista gången jag förlåter, jag kommer alltid krypande tillbaka och låter historien upprepa sig. Hur fan gör man?
Just nu sitter jag och rent konkret räknar på mitt eget värde på jobbet. Jag måste faktiskt inse att det jobb jag gör betyder någonting. Jag hade kunnat sitta här och glo hela dagen. Svara i telefonen när det ringer, invänta posten och kunderna, men ganska snart efter att jag började här (för snart ett år sedan) insåg jag att jobbet inte kommer att hoppa på mig precis. Jag har därför plockat på mer och mer uppgifter till receptionen vilket har resulterat i att en och annan tjänst har försvunnit. Det finns numera ingen separat person som hanterar posten. Det finns ingen fast vaktmästare eller kontorsservice. Allt sådant ligger på receptionen. När jag nu ska räkna ut vad jag borde få i lön kommer jag ca 49% högre än vad jag ligger idag. Då är ju frågan, är min lön alldeles för dålig idag eller gör jag en drömkalkyl? Jag skulle vilja påstå att det jag gör här är ovärderligt för det här företaget. På riktigt. Det är nog få människor som skulle ge den här tjänsten så mycket energi och så mycket passion för småsaker som jag gör. Jag antar att det är det som är hela poängen med att man tillsätter en person på en sån här plats. Man söker ju efter driftiga och sociala personer. Jag anser att jag besitter mer än alla egenskaper som krävs i en reception och gör därför arbetet därefter. Med dessa ord kommer jag att motivera en löneökning på 49%. Vi får väl se hur det går..
Samma sak gäller i relationerma jag har just, med såväl vänner som kärlek. Jag har lite svårt att inse mitt eget värde och min egen del att jag måste jobba hårt som fan för att behålla värdigheten, men samtidigt vara mig själv; dvs en sjukt generös och omtänksam person. (Banne mig!!) Det är en svår balasgång. Lägg på lite sepationsångest och sällskapsberoende på det och det blir en ond cirkel av nävar i bordet och hundögon. Känns som jag har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. Fan. Fanfanfan.
Just nu sitter jag och rent konkret räknar på mitt eget värde på jobbet. Jag måste faktiskt inse att det jobb jag gör betyder någonting. Jag hade kunnat sitta här och glo hela dagen. Svara i telefonen när det ringer, invänta posten och kunderna, men ganska snart efter att jag började här (för snart ett år sedan) insåg jag att jobbet inte kommer att hoppa på mig precis. Jag har därför plockat på mer och mer uppgifter till receptionen vilket har resulterat i att en och annan tjänst har försvunnit. Det finns numera ingen separat person som hanterar posten. Det finns ingen fast vaktmästare eller kontorsservice. Allt sådant ligger på receptionen. När jag nu ska räkna ut vad jag borde få i lön kommer jag ca 49% högre än vad jag ligger idag. Då är ju frågan, är min lön alldeles för dålig idag eller gör jag en drömkalkyl? Jag skulle vilja påstå att det jag gör här är ovärderligt för det här företaget. På riktigt. Det är nog få människor som skulle ge den här tjänsten så mycket energi och så mycket passion för småsaker som jag gör. Jag antar att det är det som är hela poängen med att man tillsätter en person på en sån här plats. Man söker ju efter driftiga och sociala personer. Jag anser att jag besitter mer än alla egenskaper som krävs i en reception och gör därför arbetet därefter. Med dessa ord kommer jag att motivera en löneökning på 49%. Vi får väl se hur det går..
Samma sak gäller i relationerma jag har just, med såväl vänner som kärlek. Jag har lite svårt att inse mitt eget värde och min egen del att jag måste jobba hårt som fan för att behålla värdigheten, men samtidigt vara mig själv; dvs en sjukt generös och omtänksam person. (Banne mig!!) Det är en svår balasgång. Lägg på lite sepationsångest och sällskapsberoende på det och det blir en ond cirkel av nävar i bordet och hundögon. Känns som jag har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. Fan. Fanfanfan.
Snudd på utbrändhet
Det har det senaste känts mer och mer som om jag är uppe och svävar i det blå, och då inte på ett bra sätt. Jag minns inte saker längre, är jätteslarvig och så fort jag får den minsta stund över så vill jag bara sova. Har en tung känsla av likgiltighet och blir irriterad över småsaker. Jag läste om det här någonstans. Jag tror det började i veckorevyn som jag fick av Anna när jag hade opererat mig. Där stod det symptom på utbrändhet och dom rabblade om en massa tjejer som hade haft så mycket för sig att de hade gått in i väggen. Fick ett uppvaknande. Dom här tjejerna hade inte hälften så mycket att göra som jag.
Jag orkar inte ens skriva allt jag tänker idag.
För mycket tankar, inget nät, men ändå ingen att ringa.
Bara rubriken på det här inlägget signalerar ungefär vilket mode jag är just nu. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja..
En lite allmän status på allting:
Sitter just nu i mitt ångestladdade studentrum. Jag har försökt och försökt tvättat men känns fortfarande som allt är besudlat av sommarmygg, matos och allmänt äckel från hela det här förbannade berget. Skolan börjar på torsdag, bröllop med Peter i helgen i Leksand och en massa jobb inbokat framöver. Sabina har sagt upp sig och flyttar till Örebro nästa vecka, Amanda och Anna har fått en var sin liten prins och jag flyttar tillbaka till Sollentuna. Det blir en större renovering och jag önskar av hela mitt hjärta att det blir bra den här gången. Jag orkar inte flytta mer.
Hela den senaste tiden har präglats att misslyckanden av olika slag. Jag beter mig på ett självdestruktivt sätt och kommer liksom inte ur alla onda tankar och framförallt handlingar. Det är som tvångstankar som gör att jag, trots att jag vet hur dåligt jag kommer må efter, ändå gör dom här sakerna. Det kan till exempel handla om att jag till lunch smäller i mig en stor hamburgare istället för något normalt när jag vet hur äcklad och tung jag känner mig efteråt. Jag sitter och låter frågor bubbla upp, förväntningar, försöker spela cool.. för att sedan explodera i en frågefontän, överexstas eller överdrift i största allmänhet. Vad faan är det för fel på mig? Och sen har vi paranoian, svartsjukan och separationsångesten. Växer man nånsin ifrån den? Är det bara jag som är sån här? Jag vill verkligen inte! Telefonen bränner liksom i fickan på mig dessutom. Måste kolla fem miljoner gånger om dagen. Ibland stänger jag av ljudet och intalar mig själv att jag inte bryr mig, men det resulterar ju bara i att jag måste kolla ÄNNU oftare för att jag ju inte hör om nån hör av sig. Jag måste verkligen göra något åt det här.
Gick upp imorse med ett relativt bra humör, trots att hela näsan och halsen var igensatt. Det tar några timmar att kunna andas ordentligt, men tröttheten sitter i. Jag tog bussen till Solna och umgicks med Anna-Carin hela morgonen till en bra stund efter lunch. Åkte hem och lugnet höll i sig hela eftermiddagen. Men sen händer något som rubbar mina planer, telefonnätet lägger av. Jag fullständigt tappar greppet och känner liksom en stress över att inte ens KUNNA ringa någon om jag vill. Jag hade ju inte tänkt att ringa nån speciell ikväll, skulle bli en lugn och skön kväll, sova tidigt och sådär.. men bara för att jag inte kunde ringa någon så blev jag såklart stressad och ville göra det ändå. Hela kvällen har sedan präglats av att desperat hitta någon att prata med. Stressen tog över och jag gick till överdrift, igen!
Medan jag ändå håller på och avreagerar mig på dåliga saker.. När jag publicerar det här kommer det ha gått över tolvslaget. Det betyder att det har blivit den 15 augusti. Det betyder att det är exakt fem långa år sen min älskade Axel försvann. Det officiella dödsdatumet är ju den 19:e, men det betyder ingenting. Han slocknade för alltid på eftermiddagen den 15 augusti, efter en pizza framför disney channel.
Det var sommarlov. Jag pluggade till traktorkortet och Axel vanlig körkortsteori. Det var några dagar där den veckan som vi faktiskt umgicks av någon anledning. Jag brukade ju inte göra det så ofta då. Måndagen åkte vi tillsammans till körskolan och pluggade vid var sin dator. Jag tror jag fick något rätt mer än honom, så han svor lite. Sen satt han koncentrerad i tjugo minuter innan han utbrast ett sånt där "kapten-krok-hahaa" och visade stolt att han hade fått alla rätt. Så klart. Lite småsur gick vi ner till mcdonalds. Axel bjöd, han hade precis fått sommarjobbslönen. Jag minns att jag fick skuldkänslor och lovade mig inombords att jag skulle betala tillbaka. Det fick jag aldrig..
Dagarna den veckan passerade och Axel började må dåligt. Han sov hela tisdagen med svår huvudvärk. Även hela onsdagen låg han i sängen. Han kom upp en stund på kvällen när jag och mamma var i köket. Mamma sa nåt om att vi var söta eller nåt, så när jag skulle gå förbi honom tog han fast mig i "kramfällan". Han hade en gigantisk famn med bastanta armar och det var knappt någon idé att kämpa sig loss. Jag saknar den här kramfällan nåt så sjukt.
Torsdag morgon..
Vi sov länge. Möttes i vardagsrummet framför Disney Channel. Axel mådde fortfarande dåligt. Vi kollade på Quack Attack och Luftens hjältar, sjöng med i introlåtarna som vanligt. För övrigt helt normala och mogna 16 och 17 åringar. Eller? :) Nånstans runt lunch värmde Axel en pizza. Den förbannade pizzan luktade svett och jag störde mig på hans smaskande. Jag åt säkert inget vidare nyttigt heller, men jag tyckte säkert att jag var mycket bättre i alla fall. När han skulle gå o lägga sig efter pizzan vart jag lite sur och besviken. Sova IGEN?! Hur jobbigt kan migrän vara egentligen?? Jag satt kvar vid tvn..Nån gång under eftermiddagen måste jag gå upp och ge honom en aspirin. Aspirin akut till och med. Extremt blodförtunnande. Mitt livs största misstag.
Ett par timmar senare.. klockan kan kanske ha varit runt 15-16 nånting, hör jag min mobil ringa. Den är på ovanvåningen. Redan på den tiden var jag lite mobilfixerad så jag tog trappan i fyra kliv men såg till min besvikelse att det var Axel som ringde. Vafan ville han nu då?! Går in i hans rum med en irriterad ton, sa säkert nåt riktigt spydigt. Han hänger över papperskorgen. Kräks. Det brukade han inte göra?
"Anna, ring ambulans. Du måste ringa ambulans."
"Men va? Varför då? Är det säkert?"
"Bara ring abull..."
Suck.. jag går iväg och ringer... pappa?! Jag är en sån stor snorunge. Pappa kastar på i örat på mig. EN minut senare ringer dom från amublansen. Ställde massa konstiga frågor. Jag säger att det nog inte är så farligt. Dom kommer sjukt snabbt. Jag lyckas klä på Axel nån tröja tror jag.. han får en blöt handduk lindad runt huvudet och jag leder ner honom för trappan, hur nu det gick till? Dom tar lugnt in honom i amublansen, pratar lite och åker iväg. Pappa kommer hem i samma stund. Vi skulle åka ner lite senare.
Jag satt vid sängen bredvid honom på sjukhuset, fattade ingenting. Vet inte var pappa var. Axel låg sövd med en slang i munnen. Ringde mamma, hon var på konferens. Lät ändå ganska samlad. Björn kom. Han grät. Varför grät han? Jag hade hört att Axel hade fått en hjärnblödning. Men han skulle ju vakna snart? Vadå helikopter? Till Göteborg? Jag och Björn lämnade av Axel vid helikoptern. Jag minns att mormor ringde. Hon grät. Björn tog sig för ansiktet. Det är nog totalt andra gången i mitt liv fram tills då jag sett honom gråta. Jag tror att jag förstod lite då. Mamma och pappa åkte till Göteborg direkt. Framåt kvällen blev det allvar. En till hjärnblödning, jättestor. Vid 22 satte jag och Björn oss i en taxi. Björn skulle inte köra i sitt skick. Sjukt lång tid i taxi till Göteborg. Framme mitt i natten. Pappa mumlar nåt om att det är kört. Han gråter. Jag trodde honom inte. Men det var så jävla kört.
Jag har så länge velat skriva ner alla detaljer från dom här dagarna. Kan kanske vara bra på något sätt att veta att jag aldrig glömmer. Men jag glömmer inte. Jag har drömt om det, ältat det, tänkt på det allt för många gånger för att det ska ens gå att förtränga. Jag undrar hur livet hade varit med Axel. Mycket mycket bättre i alla fall. Det saknas alltid nånting. Han saknas i alla lägen. Jag saknar honom speciellt när jag inte kan sova. När jag var liten fick jag alltid sova i hans rum när jag var rädd. Det hade ju inte gått idag i alla fall, men ändå.
Axel, min älskade, älskade bror.
Jag saknar dig så det gör ont!
Sliten
Satt på en rätt så oanstängande workshop i fastighetsjuridik imorse. Insåg att jag knappt har någonting alls inbokat den här veckan.. undrar om det var lite undermedvetet som jag satte stopp för min planering. Det har varit helt vansinnigt mycket det senaste. Räkningar, gamla missade tentor, oinskickade kvitton och godispapper låg i en ända röra imorse.. på skrivbordet, sängen, bokhyllan, golvet... Har äntligen börjat strukturera lite. Egentligen vill jag be någon om hjälp att styra upp allting, skulle kanske kunna ta hit mamma. Hon är ju bra på sånt. Men trist nog vet jag med mig att mitt kontrollbehov skulle ta över till slut ändå. Jag är bara så jävla trött!
Samtidigt som jag känner att jag knappt orkar hålla huvudet uppe av alla problem kan jag inte låta bli att inse hur bra jag har det. Jag har det mesta jag kunde önska mig för ett halvår sen och ska absolut inte klaga. Det ända som ger mig lite huvudvärk är boendesituationen, som jag hoppas få bukt på efter sommaren. Varför i helvete flyttade jag hit? Vad tänkte jag med? Och VAD fick mig att köpa en jävla loftsäng som jag efter mycket om och men lyckades bli av med efter 3 månader! Haha, stackars jävel som fick ligga i den sen. Han ringde och mumlade att man blir ju för fan sjösjuk här uppe.
Annars då; blir ju äldre här i veckan. Tänkte alltså ta några mogna beslut i år och lösa alla mina problem. Räknar med att kunna flytta tillbaka till Sollentuna inom en snar framtid, bygga kök och eventuellt göra något åt badrummet. Drar ner på jobbet till hösten och ska jobba lite mer på mina relationer.
Börjar med att ta en heeelt ledig kväll.. ska knalla bort till Ica och hitta på nåt att äta. Lite keso, frukt och eventuellt lite choklad eller nötter.. kolla på en dramafilm och sova tidigt. Upp tidigt imorrn och åka till Uppsala, träna lite med Mellin och käka lite. Eller göra ingenting.
Vara vänner
MMMMM sitter inne i mitt nystädade rum, lyssnar på Miio-vara vänner och känner mig allmänt illa till mods. Måste vända den här dagen strax.. antingen med lite shopping eller ett pass på SATS, eller båda! :)
Jag hatar att jag kan bli såhär låst av mig själv och mina egna känslor. Det kan handla antingen om att jag är i konflikt med någon, att det är en tenta som kommer eller att jag bara är allmänt svarsjuk. Då blir jag såhär sittande, ugglande .. det är lite jobbigt.
Jag hatar att jag kan bli såhär låst av mig själv och mina egna känslor. Det kan handla antingen om att jag är i konflikt med någon, att det är en tenta som kommer eller att jag bara är allmänt svarsjuk. Då blir jag såhär sittande, ugglande .. det är lite jobbigt.
Idag är jag sugen på att grilla & dricka öl. Men ska styra middag med tjejerna från skolan och seeen: all in för första gången på Nymble. ^^ Börjar med mitt fantastiska kaffe, lite SATS och går lös med sminket. Dags att göra nåt åt den här dagen!!
Felprioriteringar
Fick tillbaka mattetentan idag, som ett bevis på hur dålig jag är. Eller nej förresten, jag är fan inte dålig. Och SPECIELLT inte på matte. Men det var nog mer ett bevis på hur fel jag har prioriterat min tid och energi det senaste. Jag ställer mig en massa fråor.. ska jag verkligen jobba så mycket som jag gör? Ska jag säga upp mig från allt och bara koncentrera mig på skolan? Ska jag lägga mindre energi på vänner etc.. ska jag ens gå kvar i skolan? Ska jag ens bo kvar i Stockholm?
Mina värderingar har egentligen inte ändrats så mycket över tiden. Men jag vet nog inte riktigt exakt vad jag vill. Jag träffade en väldigt konstig, men förmodligen ändå rätt vettig, kille på tåget från Motala i förrgår. Han började fråga ut mig vad jag hade för passion i livet. Jag fick tänka efter.. ja juste! Jag skulle ju bli pilot! Vafan gör jag här då?! Aaa men juste, jag hade ju som mål att köpa utbildningen! Sälja några kåkar och dra in miljonerna, sen dra till Norge och köpa flygcert. Men råkade snöa in mig på fastighetsbranschen och militären, så nu sitter jag här.
Men samtidigt, någonstans kan jag inte låta bli att vara lite nöjd med mig själv. Jag fick höra av den vettigaste människan jag känner just nu, Maria, att hon var imponerad av min simultankapacitet. Jag blev nästan lite rörd. Det var länge sen jag uppmärksammade någon av mina bättre egenskaper själv! Det är så skönt att höra ibland! Men samtidigt ska man inte fokusera så mycket på alla de bra egenskaperna, utan att förbättra de lite sämre.
Veckan (eller veckorna) har även bestått av en hel del tröstande av en tjej i skolan. Det gjorde ont att se. Oavsett vad man har varit med om så är det hopplöst när det händer. Det är en sak att bli dumpad, en annan att bli lämnad av den man trodde var allt på hela jorden. Hopplöshet är det värsta jag vet. Jag är så övertygad av att få min vilja igenom när jag väl vill någonting, att det känns overkligt att inte kunna det. Men man kan ju inte tvinga någon att bli kär.. (eller?) Jag drar på ett handikapp i kärlek (och vänskap, jobb, osv): Jag är så rädd att bli lämnad att jag hellre lämnar själv, låångt innan det blir tal från den andras sida. Åtminstone har det varit så det senaste! Det känns tusen gånger bättre att vara ett svin än att bli utsatt av ett, hur konstigt det än låter.
OCH, nu till saken: mina felprioriteringar. Ända sedan jag flyttade till Stockholm har jag jobbat och slitit för att få allt att falla på plats. Men ju mer saker och ting faktiskt gör det, desto mer problem hittar jag. Och ALLT går före skolan. Fel fel fel!!
Så, dagens första åtgärder:
Mina värderingar har egentligen inte ändrats så mycket över tiden. Men jag vet nog inte riktigt exakt vad jag vill. Jag träffade en väldigt konstig, men förmodligen ändå rätt vettig, kille på tåget från Motala i förrgår. Han började fråga ut mig vad jag hade för passion i livet. Jag fick tänka efter.. ja juste! Jag skulle ju bli pilot! Vafan gör jag här då?! Aaa men juste, jag hade ju som mål att köpa utbildningen! Sälja några kåkar och dra in miljonerna, sen dra till Norge och köpa flygcert. Men råkade snöa in mig på fastighetsbranschen och militären, så nu sitter jag här.
Men samtidigt, någonstans kan jag inte låta bli att vara lite nöjd med mig själv. Jag fick höra av den vettigaste människan jag känner just nu, Maria, att hon var imponerad av min simultankapacitet. Jag blev nästan lite rörd. Det var länge sen jag uppmärksammade någon av mina bättre egenskaper själv! Det är så skönt att höra ibland! Men samtidigt ska man inte fokusera så mycket på alla de bra egenskaperna, utan att förbättra de lite sämre.
Veckan (eller veckorna) har även bestått av en hel del tröstande av en tjej i skolan. Det gjorde ont att se. Oavsett vad man har varit med om så är det hopplöst när det händer. Det är en sak att bli dumpad, en annan att bli lämnad av den man trodde var allt på hela jorden. Hopplöshet är det värsta jag vet. Jag är så övertygad av att få min vilja igenom när jag väl vill någonting, att det känns overkligt att inte kunna det. Men man kan ju inte tvinga någon att bli kär.. (eller?) Jag drar på ett handikapp i kärlek (och vänskap, jobb, osv): Jag är så rädd att bli lämnad att jag hellre lämnar själv, låångt innan det blir tal från den andras sida. Åtminstone har det varit så det senaste! Det känns tusen gånger bättre att vara ett svin än att bli utsatt av ett, hur konstigt det än låter.
OCH, nu till saken: mina felprioriteringar. Ända sedan jag flyttade till Stockholm har jag jobbat och slitit för att få allt att falla på plats. Men ju mer saker och ting faktiskt gör det, desto mer problem hittar jag. Och ALLT går före skolan. Fel fel fel!!
Så, dagens första åtgärder:
- Städa
- Träna
- Köpa anslagstavla (För att kunna formulera problem och inte gå med dom i huvudet.)
- Se över överklagan till matteprovet
- Skriva på PM
Så! Då kör vi!
Just hangin'
Joorå nackspärren har tagit musten ur mig i veckan! Har gett mig själv tusen ursäkter till att inte plugga, inte träna, att köpa godis och bara göra sånt som fallit mig in! Efter tentan igår blev det ett halvt välförtjänt glas på Hard Rock, en mysbio med finfint sällskap och en relativt tidig kväll. Däckade som en klubbad säl och sov hur fint som helst hela natten. Frukosten spårade, som vanligt på söndagar, med semlor! Hade det alltför bra med kaffe fram till 12, dags att åka hem.. byter till röda linjen på t-centralen, går in, ångrar mig och går ut igen! Tog en liten vända på stan i solen, tittade på högvakten och käkade en fruktansvärt god lunch på vapiano! Den där sista timmen umgicks jag bara med mig själv och mådde förvånande bra över mitt eget sällskap. Det är det fina med Stockholm.. kan göra precis vad jag vill, när jag vill det, helt ensam och det känns inte ett dugg konstigt!
Men som vanligt har jag alltid sug efter något annat än det jag redan har. Just nu är allting bara så himla bra..Jag går en bra utbildning, har två lägenheter att disponera över, minst två helt okej extrajobb, någorlunda träningsrutin och fruktansvärt fint sällskap när jag känner för det.
Just nu saknar jag alla mina nära vänner, tryggheten hemifrån, sol och värme och lite mer motivation till skolan. Behöver även lite karaktär så jag inte bara ger upp alla projekt halvvägs som jag drar igång. Det blir så jobbigt då. :)
Men som sagt, idag har jag lite lite nackspärr och behöver en kväll under täcket med min älskade, älskade SATC! Kan inte fatta att jag har gett upp det så länge!
Men som vanligt har jag alltid sug efter något annat än det jag redan har. Just nu är allting bara så himla bra..Jag går en bra utbildning, har två lägenheter att disponera över, minst två helt okej extrajobb, någorlunda träningsrutin och fruktansvärt fint sällskap när jag känner för det.
Just nu saknar jag alla mina nära vänner, tryggheten hemifrån, sol och värme och lite mer motivation till skolan. Behöver även lite karaktär så jag inte bara ger upp alla projekt halvvägs som jag drar igång. Det blir så jobbigt då. :)
Men som sagt, idag har jag lite lite nackspärr och behöver en kväll under täcket med min älskade, älskade SATC! Kan inte fatta att jag har gett upp det så länge!
Behöver omstart!
Just nu känns det bara så .. tungt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag har egentligen inga stora problem, men av någon konstig anledning tycks jag skapa mig det. För kunde jag jobba hur mycket som helst, plugga hur mycket som helst, till och med träna, betala räkningar, hålla koll på mig själv osv. Nu; inget.
Skolan flyter framåt, intresserar mig inte just nu. Jobbet är bara tidsfördriv med betalt. Vårdar inte min vänskap eller relation till familjen osv. Jag vårdar verkligen inte relationen till mig själv och det känns bara allmänt meningslöst. Tentan är om tre dagar och jag har knappt öppnat böckerna, det är i och för sig som det brukar.. men ändå.
Jag har ett starkt sug att ta tag i saker egentligen, men till vilken mening... egentligen? Älskar att få det fint omkring mig, få bekräftelse och glada miner, uppskattning. Men det är väl inte en tillräckligt stark kick längre, jag behöver en omstart! Behöver få njuta av en strand, lite semester.. kanske göra något nytt. Jag undrar om jag verkligen ska plåga mig igenom tre år i skolan utan uppehåll bara för att, eller om jag ska ta den paus som jag så desperat behöver och fundera. Men jag hatar såna där, som "funderar" sig igenom en halv livstid och sen undrar var livet tog vägen.
Jag vill leva. NU
Skolan flyter framåt, intresserar mig inte just nu. Jobbet är bara tidsfördriv med betalt. Vårdar inte min vänskap eller relation till familjen osv. Jag vårdar verkligen inte relationen till mig själv och det känns bara allmänt meningslöst. Tentan är om tre dagar och jag har knappt öppnat böckerna, det är i och för sig som det brukar.. men ändå.
Jag har ett starkt sug att ta tag i saker egentligen, men till vilken mening... egentligen? Älskar att få det fint omkring mig, få bekräftelse och glada miner, uppskattning. Men det är väl inte en tillräckligt stark kick längre, jag behöver en omstart! Behöver få njuta av en strand, lite semester.. kanske göra något nytt. Jag undrar om jag verkligen ska plåga mig igenom tre år i skolan utan uppehåll bara för att, eller om jag ska ta den paus som jag så desperat behöver och fundera. Men jag hatar såna där, som "funderar" sig igenom en halv livstid och sen undrar var livet tog vägen.
Jag vill leva. NU
Dags att uppdatera sig lite! :)
Läser igenom lite gamla inlägg innan jag kommer på att jag borde skriva ett nytt. Det är väldigt mycket jag jag jag, men å andra sidan är det min blogg. ^^
Har precis kommit hem från skolan, kastat ner mig i soffan och stortrivs under min nya loftsäng. Pappa och Björn hjälpte mig att flytta i helgen och Björn svor långa ramsor när han genomförde mina små önskemål. (A) Pappa hängde med och var allmänt nöjd över att jag flyttade till korridor. Vi stannade någonstans och tankade på vägen. En rätt stor bil krävde en hel del soppa och Björn mumlade nåt om att han bara skulle kolla saldo innan han skulle stoppa in kortet. Pappa drog som vanligt fram sitt eurocard och tog den "lilla" kostnaden. Väl inne i butiken kom jag o Björn på att vi var lite hungriga. Björn sa nåt om att han kunde betala eftersom att han hade fått så pass mycket av mig för resan osv. Vi plockar på oss, går fram till kassan och Björn suckar lite och erkänner att plånboken ligger i bilen. Pappa drar fram eurocardet..
Väl framme på ikea svär pappa och Björn ännu längre ramsor över mitt sängval, men jag hävdar att det är faktiskt är jag som betalar skiten så dom kan bara vara glada att jag inte köpte en tvåtonssäng. Väl framme i kassan inser jag att min plånbok ligger hemma, nånstans i nya lägenheten....Pappa, lite mer tröttsamt denna gång, drar fram eurocardet...Snacka om syskonen Sundberg. "SSCCCHHH plånkan is at home... hehe"
Pappa skvallrade oturligt nog till mamma som ringde både mig och Björn så vi fick oss en var sin utskällning! Jag kunde knappt hålla mig för skratt, och förde tillbaka pengarna till pappa. Det visade sig att både jag och Björn lämnade lite ränta dessutom. Vi är ju snälla och självständiga barn ;) Syskonen Sundberg!
I övrigt väntar jag på svar från min fruktansvärt nonchalanta hyresvärd som borde kommit hit och åtgärdat alla fel för länge sen! Jag tänker inte sitta här och vara bitter.. ska försöka komma till skott och beställa min julklapp (ett kylskåp) här snart bara så man kan leva ett normalt liv. Inte sådär jätteupphetsande att behöva springa till Ica så fort man blir hungrig, speciellt inte när det är ett litet Ica Nära som har ett deprimerande begränsat utbud.
Den senaste tiden vet jag inte riktigt vart jag har varit.. har liksom svävat i det blå och förlitat mig på att allting ordnar sig. Folk säger till mig att jag måste ta tag i mig själv innan jag kuggar tentor, blir fattig eller går upp i vikt. Men mot alla odds klarar jag tentor, det finns pengar på kontot och jag går tamejfan ner i vikt. Det finns ingenting som säger mig att jag borde sluta chilla.. så jag gör det ett tag till. Även om det skulle kännas sjukt bra att ha lite mer koll på läget. Jag har ju såna där jättebra kompisar som håller koll på läget åt mig, så blir lite bortskämd imellnåt. Nu såhär efter lumpen, där jag bossade över ett gäng dagisbarn (kändes det som ibland i all fall :P ) känns det bara jävligt bra att slippa bossa. Faaast när jag klev in genom dörren till min korridor drabbades jag av ett återfall. Jag har gått o grubblat över hur jag ska formulera min OBO (Orientering Beslut Order) på ett korrekt sätt på både svenska och engelska för att få någon vettig ordning i köket. Kylskåpet har jag gett upp. Det finns uppenbarligen människor som kan tänka sig att äta mat från ett mindre zoo av mögel, kryp och stinkande rutten lukt. Jag äter hellre grönpåse! Helt ärligt!
Blev inga vidare djupa tankar idag! :) Känner mig bara allmänt nöjd med livet just nu, Stockholm är rätt nice ändå nu såhär när man har kommit in i livet lite. Jag kan fortfarande halvt gå lös på folk i kollektivtrafiken, men det är en annan historia.
Ska ta och plugga en sväng, hör och häpna! Sen blir det nog en tur ut till den här bruuden i Chillentuna! yeaah
Har precis kommit hem från skolan, kastat ner mig i soffan och stortrivs under min nya loftsäng. Pappa och Björn hjälpte mig att flytta i helgen och Björn svor långa ramsor när han genomförde mina små önskemål. (A) Pappa hängde med och var allmänt nöjd över att jag flyttade till korridor. Vi stannade någonstans och tankade på vägen. En rätt stor bil krävde en hel del soppa och Björn mumlade nåt om att han bara skulle kolla saldo innan han skulle stoppa in kortet. Pappa drog som vanligt fram sitt eurocard och tog den "lilla" kostnaden. Väl inne i butiken kom jag o Björn på att vi var lite hungriga. Björn sa nåt om att han kunde betala eftersom att han hade fått så pass mycket av mig för resan osv. Vi plockar på oss, går fram till kassan och Björn suckar lite och erkänner att plånboken ligger i bilen. Pappa drar fram eurocardet..
Väl framme på ikea svär pappa och Björn ännu längre ramsor över mitt sängval, men jag hävdar att det är faktiskt är jag som betalar skiten så dom kan bara vara glada att jag inte köpte en tvåtonssäng. Väl framme i kassan inser jag att min plånbok ligger hemma, nånstans i nya lägenheten....Pappa, lite mer tröttsamt denna gång, drar fram eurocardet...Snacka om syskonen Sundberg. "SSCCCHHH plånkan is at home... hehe"
Pappa skvallrade oturligt nog till mamma som ringde både mig och Björn så vi fick oss en var sin utskällning! Jag kunde knappt hålla mig för skratt, och förde tillbaka pengarna till pappa. Det visade sig att både jag och Björn lämnade lite ränta dessutom. Vi är ju snälla och självständiga barn ;) Syskonen Sundberg!
I övrigt väntar jag på svar från min fruktansvärt nonchalanta hyresvärd som borde kommit hit och åtgärdat alla fel för länge sen! Jag tänker inte sitta här och vara bitter.. ska försöka komma till skott och beställa min julklapp (ett kylskåp) här snart bara så man kan leva ett normalt liv. Inte sådär jätteupphetsande att behöva springa till Ica så fort man blir hungrig, speciellt inte när det är ett litet Ica Nära som har ett deprimerande begränsat utbud.
Den senaste tiden vet jag inte riktigt vart jag har varit.. har liksom svävat i det blå och förlitat mig på att allting ordnar sig. Folk säger till mig att jag måste ta tag i mig själv innan jag kuggar tentor, blir fattig eller går upp i vikt. Men mot alla odds klarar jag tentor, det finns pengar på kontot och jag går tamejfan ner i vikt. Det finns ingenting som säger mig att jag borde sluta chilla.. så jag gör det ett tag till. Även om det skulle kännas sjukt bra att ha lite mer koll på läget. Jag har ju såna där jättebra kompisar som håller koll på läget åt mig, så blir lite bortskämd imellnåt. Nu såhär efter lumpen, där jag bossade över ett gäng dagisbarn (kändes det som ibland i all fall :P ) känns det bara jävligt bra att slippa bossa. Faaast när jag klev in genom dörren till min korridor drabbades jag av ett återfall. Jag har gått o grubblat över hur jag ska formulera min OBO (Orientering Beslut Order) på ett korrekt sätt på både svenska och engelska för att få någon vettig ordning i köket. Kylskåpet har jag gett upp. Det finns uppenbarligen människor som kan tänka sig att äta mat från ett mindre zoo av mögel, kryp och stinkande rutten lukt. Jag äter hellre grönpåse! Helt ärligt!
Blev inga vidare djupa tankar idag! :) Känner mig bara allmänt nöjd med livet just nu, Stockholm är rätt nice ändå nu såhär när man har kommit in i livet lite. Jag kan fortfarande halvt gå lös på folk i kollektivtrafiken, men det är en annan historia.
Ska ta och plugga en sväng, hör och häpna! Sen blir det nog en tur ut till den här bruuden i Chillentuna! yeaah
När alla är tysta
Herromdagen fick jag höra nåt överraskande, det kändes nästan som om jag var i nån slags dröm. Kunde knappt tro det jag hörde: "Ibland känns det som att du håller inne med saker, som att alla vi andra viker ut oss men du liksom håller tillbaka." Jag blir nästan lite upprörd av tanken. Inte på personen som säger det, inte heller på ATT vissa känner såhär. Utan mer i största allmänhet irriterad. Hur mycket ska jag behöva skriva, diskutera, gråta, prata, skrika för att uttrycka mig tillräckligt? Jag känner mig som största nervvraket och, ja, jag försöker hålla tillbaka ibland när jag känner att jag har tålamod. Men det är ytterst sällan...
Jag tror att jag har fått det här mycket från när jag var yngre, men också nedärvt från min älskade mamma, mormor och den vägen. Men mest från den sociala uppfostringen. Det är väl ingen hemlighet att jag var speciell när jag var liten. Inte så jävla enkelt att komma utifrån till en liten ort där alla uppenbarligen känner alla, även som 5åring är det svårt att komma in i gänget när alla har gått på "vitsippan" tillsammans. Folk har redan sina "bästisar" och det tar ett antal år, uppoffringar, förnedringar innan man blir accepterad. Eller så blir man aldrig accepterad. Då är det lite svårare...
Jag skulle inte vilja beskriva min barndom som renodlad mobbning, men jag gissar att andra skulle det. Det vanliga med "vanliga" mobboffer är kanske att dom söker sig till mera likasinnade och BORT från dom elaka. Men av nån konstig anledning blev jag kvar, och relationen blev den precis motsatta. Såå nu har jag jättefina vänner som en gång i tiden har varit mina största fiender.
När man är en gäng kompisar intar man inom gänger vissa roller. Man uppträder på ett visst sätt och efter ett tag förväntas man till och med att uppträda på det här sättet. Så fort man bryter mönstret blir det problem. Jag är en sån där som gärna stannar kvar med mina gamla bekanta, har lite social ångest och vill inte gärna lämna ut mig åt vem som helst. Men ju större bekanskapskretsen blir desto mer inser jag hur återhållsam jag är i jämförelse, och att jag fortfarande spelar den där "91an" som man lite lätt ser ner på för att jag är ett år yngre. Nuu när jag umgås med folk i samma ålder, eller några som är lite äldre eller yngre, där jag faktiskt inte känner mig konstig länger inser jag vad jag har gått miste om genom att "hålla tillbaka".
Men när man PLÖTSLIGT säger ifrån, då måste det vara något som är fel. Något som jag måste prata om eller att det finns bakomliggande orsaker till att jag inte längre accepterar att folk tar mig för givet. Det är lite vanligt hyfs jag är ute efter, den hänsyn som jag alltid så jävla noga har visat alla andra. Varför ska jag sitta och spilla min tid på "vänner" som endå inte vill umgås med mig? Eller som finner allt annat viktigare? När det nu FAKTISKT, tro det eller ej, finns dom som kan tänka sig att umgås med mig frivilligt. Det är en rätt överraskande tanke.
Såå ni kan fortsätta att analysera bakom min rygg, vad det är för fel på mig, vad jag tänker och varför jag plötsligt säger ifrån. Ni får slösa eran tid bäst ni vill. Jag är helt enkelt inte beroende av en viss vänkrets längre utan jag kan välja mina vänner. Jag är en fruktansvärt snäll person, så det så! :)
I veckan ska jag hem till min älskade pappa och hund, försöka slappna av och lära mig lite matte inför nästa veckas tenta! Ska bli intressant o se om jag lyckas trycka in 12 hp på en vecka ^^ nattinatt
Jag tror att jag har fått det här mycket från när jag var yngre, men också nedärvt från min älskade mamma, mormor och den vägen. Men mest från den sociala uppfostringen. Det är väl ingen hemlighet att jag var speciell när jag var liten. Inte så jävla enkelt att komma utifrån till en liten ort där alla uppenbarligen känner alla, även som 5åring är det svårt att komma in i gänget när alla har gått på "vitsippan" tillsammans. Folk har redan sina "bästisar" och det tar ett antal år, uppoffringar, förnedringar innan man blir accepterad. Eller så blir man aldrig accepterad. Då är det lite svårare...
Jag skulle inte vilja beskriva min barndom som renodlad mobbning, men jag gissar att andra skulle det. Det vanliga med "vanliga" mobboffer är kanske att dom söker sig till mera likasinnade och BORT från dom elaka. Men av nån konstig anledning blev jag kvar, och relationen blev den precis motsatta. Såå nu har jag jättefina vänner som en gång i tiden har varit mina största fiender.
När man är en gäng kompisar intar man inom gänger vissa roller. Man uppträder på ett visst sätt och efter ett tag förväntas man till och med att uppträda på det här sättet. Så fort man bryter mönstret blir det problem. Jag är en sån där som gärna stannar kvar med mina gamla bekanta, har lite social ångest och vill inte gärna lämna ut mig åt vem som helst. Men ju större bekanskapskretsen blir desto mer inser jag hur återhållsam jag är i jämförelse, och att jag fortfarande spelar den där "91an" som man lite lätt ser ner på för att jag är ett år yngre. Nuu när jag umgås med folk i samma ålder, eller några som är lite äldre eller yngre, där jag faktiskt inte känner mig konstig länger inser jag vad jag har gått miste om genom att "hålla tillbaka".
Men när man PLÖTSLIGT säger ifrån, då måste det vara något som är fel. Något som jag måste prata om eller att det finns bakomliggande orsaker till att jag inte längre accepterar att folk tar mig för givet. Det är lite vanligt hyfs jag är ute efter, den hänsyn som jag alltid så jävla noga har visat alla andra. Varför ska jag sitta och spilla min tid på "vänner" som endå inte vill umgås med mig? Eller som finner allt annat viktigare? När det nu FAKTISKT, tro det eller ej, finns dom som kan tänka sig att umgås med mig frivilligt. Det är en rätt överraskande tanke.
Såå ni kan fortsätta att analysera bakom min rygg, vad det är för fel på mig, vad jag tänker och varför jag plötsligt säger ifrån. Ni får slösa eran tid bäst ni vill. Jag är helt enkelt inte beroende av en viss vänkrets längre utan jag kan välja mina vänner. Jag är en fruktansvärt snäll person, så det så! :)
I veckan ska jag hem till min älskade pappa och hund, försöka slappna av och lära mig lite matte inför nästa veckas tenta! Ska bli intressant o se om jag lyckas trycka in 12 hp på en vecka ^^ nattinatt
Bring me to life
BHAAM!
Så dunkar tunga känslor ner i bröstet som från ingenstans. Allt är väl jättebra egentligen? Jag har kommit in på den utbildningen jag faktiskt ville gå, jag sitter i mina nitton fina kvadrat och har allt jag kan önska mig. Förutom ett nytt kylskåp och några tvkanaler... Men det är lite tungt att sitta här själv ibland, och veta att det inte direkt finns någon som jag är tillräckligt nära att kunna ringa för att bara komma över. Jag saknar mamma och pappa, jag saknar Freddie och kissen.. och jag saknar en livskamrat. Men det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag kommer att försöka, för det tar två dagar.. sen känns det konstigt, motbjudande liksom. Jag känner mig nästan otrogen mot någon som inte finns.
Och det är vansinnigt tungt att inte ha Axel i mitt liv. Jag vet att jag lever i det gamla.. men det är knutar i ryggen, klumpar i magen, i halsen, huvudvärk, stress.. allt det där är överväldigande bara fööör jävla mycket!! Kan jag bara inte få vakna ur den här jävla mardrömmer snart?! Snälla Axel bara hoppa fram nu, det räcker...Det har gått fyra år sedan du dödförklarades men du finns i mina drömmar, hela tiden med mig.. jag påminns varje dag. Jag saknar dig, jag saknar dig....
Så dunkar tunga känslor ner i bröstet som från ingenstans. Allt är väl jättebra egentligen? Jag har kommit in på den utbildningen jag faktiskt ville gå, jag sitter i mina nitton fina kvadrat och har allt jag kan önska mig. Förutom ett nytt kylskåp och några tvkanaler... Men det är lite tungt att sitta här själv ibland, och veta att det inte direkt finns någon som jag är tillräckligt nära att kunna ringa för att bara komma över. Jag saknar mamma och pappa, jag saknar Freddie och kissen.. och jag saknar en livskamrat. Men det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag kommer att försöka, för det tar två dagar.. sen känns det konstigt, motbjudande liksom. Jag känner mig nästan otrogen mot någon som inte finns.
Och det är vansinnigt tungt att inte ha Axel i mitt liv. Jag vet att jag lever i det gamla.. men det är knutar i ryggen, klumpar i magen, i halsen, huvudvärk, stress.. allt det där är överväldigande bara fööör jävla mycket!! Kan jag bara inte få vakna ur den här jävla mardrömmer snart?! Snälla Axel bara hoppa fram nu, det räcker...Det har gått fyra år sedan du dödförklarades men du finns i mina drömmar, hela tiden med mig.. jag påminns varje dag. Jag saknar dig, jag saknar dig....
Reality check
Jag är numera tjugo år och muckad sen tre veckor tillbaka....
Klockan är alldeles för mycket, börjar jobba om mindre än sex timmar och behöver min sömn mer än någonsin. Men jag kan inte/vill inte sova. Det är mycket som snurrar i huvet såhär nu när det är tyst och ensamt. Hela nedervåningen är kliniskt ren efter mitt lilla ryck jag fick när jag kom hem från mormor. Mamma o pappa kommer någon gång imorrn eller på lördag, har ingen bra koll... och hinner knappast städa nåt nu innan dom kommer. Såå det fick bli ikväll. Sitter och väntar in att värktabletten ska börja verka. Måste bli av med lite magvärk innan jag kan bli trött.
Fick antagningsbeskeden till högskolorna idag.. och till min stora förvåning kom jag in på mäklarlinjen på KTH. Den jag trodde att jag helst av allt ville gå och som jag minst av allt trodde att jag skulle komma in på. Först blev jag glad, lite bubblig nästan. Men sen slog det mig att det inte räckte riktigt.. jag vill ju gå det bästa, crème de la crème. Men har inte riktigt kommit fram till vad det är. Ringde pappa först. Han var inte nöjd, det hörde man. Och då är inte jag det heller. Sen pratade jag med mamma, hon var nöjd. Men det är nog mest för att hon inte tror att jag någonsin kommer att hitta något som jag tycker passar. Och hon har kanske rätt.. men pappa har också rätt. Han har pratat mycket det senaste om att jag måste sluta bry mig så mycket om vad alla andra tycker. Men vad ska man annars gå efter, egentligen? Livet bygger ju hela tiden på andra människor.. det är ju ytterst få yrken som man arbetar helt helt ensam. Men jag förstår ju vad han menar....har världens beslutsångest. Jag får helt enkelt suga på den här karamellen :)
Veckan har bestått av sömn och halsont, och fint sällskap så klart :) Det har blivit alldeles för mycket McDonaldsmat och filmer i veckan för min del. Får bli sallad och promenader resten av veckan.. och kanske nästa. Men då kommer min kära Amanda till stan. Alltid lika fint att ha henne hemma. Ska bli grymt skönt att få hem mamma o pappa också, o Freddie så klart. Och på måndag blir det en liten sväng till Karlstad och hälsa på resten av familjen, åka båt och bråka med Alexander. :) Den lilla skiten.. en dag kommer vi kanske tycka om varandra ^^
Appropå barn... jag undrar om det inte bara är min taskiga självkänsla som gör att jag inte vill ha några. Just nu sörjer jag knappast att jag inte är mamma, men jag har tänkt jättemycket på det där. Är det någon jag skulle kunna älska i framtiden så måste det ju vara min egen unge. Men ska man ha barn måste man ju ha någon att skaffa dom med. Och det är kanske där skon klämmer. Jag kommer nog aldrig hitta en kille som lever upp till mina pappakrav. Mmm så måste det vara. :)
Men nuuu ska jag dämpa min ensamhetsångest och läsa en god bok, och somna sött i min renbäddade säng och känna mig som 10 år igen. :) Mysigt, natti!
Klockan är alldeles för mycket, börjar jobba om mindre än sex timmar och behöver min sömn mer än någonsin. Men jag kan inte/vill inte sova. Det är mycket som snurrar i huvet såhär nu när det är tyst och ensamt. Hela nedervåningen är kliniskt ren efter mitt lilla ryck jag fick när jag kom hem från mormor. Mamma o pappa kommer någon gång imorrn eller på lördag, har ingen bra koll... och hinner knappast städa nåt nu innan dom kommer. Såå det fick bli ikväll. Sitter och väntar in att värktabletten ska börja verka. Måste bli av med lite magvärk innan jag kan bli trött.
Fick antagningsbeskeden till högskolorna idag.. och till min stora förvåning kom jag in på mäklarlinjen på KTH. Den jag trodde att jag helst av allt ville gå och som jag minst av allt trodde att jag skulle komma in på. Först blev jag glad, lite bubblig nästan. Men sen slog det mig att det inte räckte riktigt.. jag vill ju gå det bästa, crème de la crème. Men har inte riktigt kommit fram till vad det är. Ringde pappa först. Han var inte nöjd, det hörde man. Och då är inte jag det heller. Sen pratade jag med mamma, hon var nöjd. Men det är nog mest för att hon inte tror att jag någonsin kommer att hitta något som jag tycker passar. Och hon har kanske rätt.. men pappa har också rätt. Han har pratat mycket det senaste om att jag måste sluta bry mig så mycket om vad alla andra tycker. Men vad ska man annars gå efter, egentligen? Livet bygger ju hela tiden på andra människor.. det är ju ytterst få yrken som man arbetar helt helt ensam. Men jag förstår ju vad han menar....har världens beslutsångest. Jag får helt enkelt suga på den här karamellen :)
Veckan har bestått av sömn och halsont, och fint sällskap så klart :) Det har blivit alldeles för mycket McDonaldsmat och filmer i veckan för min del. Får bli sallad och promenader resten av veckan.. och kanske nästa. Men då kommer min kära Amanda till stan. Alltid lika fint att ha henne hemma. Ska bli grymt skönt att få hem mamma o pappa också, o Freddie så klart. Och på måndag blir det en liten sväng till Karlstad och hälsa på resten av familjen, åka båt och bråka med Alexander. :) Den lilla skiten.. en dag kommer vi kanske tycka om varandra ^^
Appropå barn... jag undrar om det inte bara är min taskiga självkänsla som gör att jag inte vill ha några. Just nu sörjer jag knappast att jag inte är mamma, men jag har tänkt jättemycket på det där. Är det någon jag skulle kunna älska i framtiden så måste det ju vara min egen unge. Men ska man ha barn måste man ju ha någon att skaffa dom med. Och det är kanske där skon klämmer. Jag kommer nog aldrig hitta en kille som lever upp till mina pappakrav. Mmm så måste det vara. :)
Men nuuu ska jag dämpa min ensamhetsångest och läsa en god bok, och somna sött i min renbäddade säng och känna mig som 10 år igen. :) Mysigt, natti!
14 maj 2011, tre dagar kvar av ungdomen!
Sitter i min vita klippansoffa som jag har ärvt av Björn. Han var nytt här med Petra och Alex på tårta, mamma va också med såklart. Är helt stinn om magen och sockerkicken har lagt sig så är dåsigare än nånsin. Ville egentligen göra nåt ikväll, men som jag känner mig nu blir det lite svårt. Heelt slut!
Nu är det bara tre dagar kvar tills jag fyller intetonåringlängre. Börjar känna mig gammal, har funderat mycket över vad jag vill göra med livet men det finns egentligen ingenting som lockar det minsta. Jag vill ha ett fint hus vid vattnet, en stor bil, en båt och sådär lagom mycket pengar så jag kan köpa vad jag vill och leva mitt eget liv. Men allt det där runtomkring är bara dimmigt. Jag vill inte ha nån kärlek, för med den erfarenheten jag har är det hopplöst, inga barn.. nej jag är nog helt enkelt inte typen som skaffar barn, och jag vet inte vad jag vill jobba med.
Går i obehagliga tankar nu när jag är singel också. Det är inte det att jag känner mig oattraktiv eller nåt, för jag vet att det är jag i slutändan som bestämmer om jag ska vara ensam eller inte. Jag vill vara ensam, det är skönt. Men jag drabbas ändå av lite småpanik ibland när jag faktiskt inser att jag är: helt ensam. Det finns ingen direkt vänskap kvar runtomkring mig. Kompisarna är alltid långt borta och dom (citat) "kan ju inte bara släppa allt och springa efter mig hela tiden". Som om det någonsin har hänt eller skulle hända. Det är liksom inget jag nånsin begär. Jag har helt gett upp det där med att arrangera små träffar. Kom eller skit i det. Så är det med allt och alla just nu. Men det där har ekat i mitt huvud sen jag hörde det, och jag förstår egentligen inte vad som menas.
Jag måste även vara nån slags magnet för ostabila killar. Därmed inte Micke inräknat, inte riktigt den typen av ostabilitet jag syftar på. Utan det är lite för mycket "allt eller inget". Senast fick jag fan nog och jag har nog aldrig varit så elak mot någon i hela mitt liv som jag var mot honom. Men jag vill inte ha ett till kontrollfreak i mitt liv när jag är ett sånt fantastiskt kontrollfreak själv. Fick rätt obehagliga sms när han insåg att det inte fanns så mycket som en gnista mellan oss.. och ska jag vara helt ärlig, har aldrig någonsin funnits heller. Till saken hör att vi har träffats irl totalt 3 ggr. Och vi snackar inte långa stunder. Men enligt honom var vi tydligen så gott som förlovade. Och när jag förklarade situationen, att jag inte vill ha någon, att jag inte är intresserad av barn, att jag tycker att killar i största allmänhet är idioter och att med tanke på min bakgrund vill jag leva ensam i framtiden fick jag höra hur onomal jag är. Jag tror jag exploderar. Vill bara spotta ur med dom fulaste orden jag kan i ett jävla vattenfall och slå, riktigt hårt. Det finns ingen som kan förklara för mig hur jag bör eller inte bör känna. Det finns ingen som kan påverka det jag känner, och speciellt inte genom den taktiken. Det värsta jag vet är när psykologamatörer ska analysera mina känslor. Ni har inte varit där, okej? Därmed inte sagt att jag är asocial och blir arg när någon plingar på dörren oanmält, eller när någon appropå ingenting ringer o säger hej. Men det är kraven som stör mig, kräv för fan ingenting tillbaka.
Och, för att summera. Jag har ingen lust att träffa fler fylleragg. Har ingen lust att behöva lova att jag bara ska träffa just en. Har fan ingen lust att bli bestämd över eller tjatad på. Men jag vill ha någon som finns där. Som jag kan åka till, krypa ner hos och bara vara. Någon som jag kan hänga hos när jag känner för det, dra hem när jag inte orkar. Någon som svarar i telefonen när man ringer, som öppnar när man plingar på. Någon som lyssnar när man berättar saker, och någon som berättar saker för mig när jag inte själv orkar prata.
Det är inga dåliga krav jag har på mitt blivande sällskap, men jag har råd att va kräsen. Jag är trots allt bara 19, så det så.
Nu är det bara tre dagar kvar tills jag fyller intetonåringlängre. Börjar känna mig gammal, har funderat mycket över vad jag vill göra med livet men det finns egentligen ingenting som lockar det minsta. Jag vill ha ett fint hus vid vattnet, en stor bil, en båt och sådär lagom mycket pengar så jag kan köpa vad jag vill och leva mitt eget liv. Men allt det där runtomkring är bara dimmigt. Jag vill inte ha nån kärlek, för med den erfarenheten jag har är det hopplöst, inga barn.. nej jag är nog helt enkelt inte typen som skaffar barn, och jag vet inte vad jag vill jobba med.
Går i obehagliga tankar nu när jag är singel också. Det är inte det att jag känner mig oattraktiv eller nåt, för jag vet att det är jag i slutändan som bestämmer om jag ska vara ensam eller inte. Jag vill vara ensam, det är skönt. Men jag drabbas ändå av lite småpanik ibland när jag faktiskt inser att jag är: helt ensam. Det finns ingen direkt vänskap kvar runtomkring mig. Kompisarna är alltid långt borta och dom (citat) "kan ju inte bara släppa allt och springa efter mig hela tiden". Som om det någonsin har hänt eller skulle hända. Det är liksom inget jag nånsin begär. Jag har helt gett upp det där med att arrangera små träffar. Kom eller skit i det. Så är det med allt och alla just nu. Men det där har ekat i mitt huvud sen jag hörde det, och jag förstår egentligen inte vad som menas.
Jag måste även vara nån slags magnet för ostabila killar. Därmed inte Micke inräknat, inte riktigt den typen av ostabilitet jag syftar på. Utan det är lite för mycket "allt eller inget". Senast fick jag fan nog och jag har nog aldrig varit så elak mot någon i hela mitt liv som jag var mot honom. Men jag vill inte ha ett till kontrollfreak i mitt liv när jag är ett sånt fantastiskt kontrollfreak själv. Fick rätt obehagliga sms när han insåg att det inte fanns så mycket som en gnista mellan oss.. och ska jag vara helt ärlig, har aldrig någonsin funnits heller. Till saken hör att vi har träffats irl totalt 3 ggr. Och vi snackar inte långa stunder. Men enligt honom var vi tydligen så gott som förlovade. Och när jag förklarade situationen, att jag inte vill ha någon, att jag inte är intresserad av barn, att jag tycker att killar i största allmänhet är idioter och att med tanke på min bakgrund vill jag leva ensam i framtiden fick jag höra hur onomal jag är. Jag tror jag exploderar. Vill bara spotta ur med dom fulaste orden jag kan i ett jävla vattenfall och slå, riktigt hårt. Det finns ingen som kan förklara för mig hur jag bör eller inte bör känna. Det finns ingen som kan påverka det jag känner, och speciellt inte genom den taktiken. Det värsta jag vet är när psykologamatörer ska analysera mina känslor. Ni har inte varit där, okej? Därmed inte sagt att jag är asocial och blir arg när någon plingar på dörren oanmält, eller när någon appropå ingenting ringer o säger hej. Men det är kraven som stör mig, kräv för fan ingenting tillbaka.
Och, för att summera. Jag har ingen lust att träffa fler fylleragg. Har ingen lust att behöva lova att jag bara ska träffa just en. Har fan ingen lust att bli bestämd över eller tjatad på. Men jag vill ha någon som finns där. Som jag kan åka till, krypa ner hos och bara vara. Någon som jag kan hänga hos när jag känner för det, dra hem när jag inte orkar. Någon som svarar i telefonen när man ringer, som öppnar när man plingar på. Någon som lyssnar när man berättar saker, och någon som berättar saker för mig när jag inte själv orkar prata.
Det är inga dåliga krav jag har på mitt blivande sällskap, men jag har råd att va kräsen. Jag är trots allt bara 19, så det så.
Take over control
Ibland händer det, eller ofta händer det, att när jag pratar inför eller med någon eller några känner att jag tappar kontrollen på lyssnarna. Jag tappar tråden eller de som lyssnar känner inte riktigt samma sak inför mitt prat som jag. Då slutar jag prata, känner att jag har misslyckats.
Och det är inte för att jag är av någon speciell kategori som folk gör såhär. Inte för att jag är tjej eller för att jag är ung eller råkar vara mindre respektingivande, utan för att jag är jag. Jag fick en liten "aha-upplevelse" när jag pratade med min kära vän Axelsson i marma herromveckan. Hon sa nåt i stil med att hon inte tror på det där med att folk ibland inte lyssnar på henne för att hon är tjej, utan för att hon är hon. Sånt som händer mig och sånt som jag grubblar över sååå ofta. Blev både lite lättad och lite förvirrad av tanken. Är inte det ännu värre? Att jag inte ens har något att skylla på? Nääe..
Men däremot när jag får fel reaktion, när någon inte uppfattar det jag säger rätt. Då panikar jag.. och det har jag egentligen ingen bra lösning på.
Som nu.. här sitter vi i en grupp om sju soldater, alla killar utom jag om det nu har med saken att göra. Jag fick "förmånen" att gå en extra fordonsutbildning på tgb11-20. Jag är mer än nöjd.. haken var att jag missar SIBen. Och nu tittar dom på mig, frågar om jag har haft "roligt".. frågar lite om vad som händer imorgon osv. Känns ungefär som när en förälder pratar med sitt barn som kommit hem från dagis. Med all rätt kanske? Fordonsutbildningen är visserligen heltid, men den e rätt seg jämfört med det som de andra håller på med. Men det var ju inte som om jag hade något val?
-----
I matsalen idag pratade vi lite om det kommande 23:e kompaniet.. vilket kommer att innebära en hel del utlandstjänst för de rekryterade. Jag har inte varit speciellt inne på det innan.. vi har ju inte fått någon speciell information och ansökningsdatumet gick tydligen ut herromdagen? Men ju mer vi pratade om det, desto mer insåg jag någonstans att det kanske var det jag borde göra.
Vad går livet ut på? Att man ska få resa och uppleva världen, ligga på stränder, hoppa bungy jump, simma bland delfiner? Ja kanske.. men blir inte livet lite mer värt att leva om man får leva någon annans verklighet också? Att man får stå någonstans, försvara, patrullera.. hela tiden rädslan att få huvet bortblåst, vara på hugget, kämpa för livet, för någon annans liv..
...jag skulle kanske vilja.
Och det är inte för att jag är av någon speciell kategori som folk gör såhär. Inte för att jag är tjej eller för att jag är ung eller råkar vara mindre respektingivande, utan för att jag är jag. Jag fick en liten "aha-upplevelse" när jag pratade med min kära vän Axelsson i marma herromveckan. Hon sa nåt i stil med att hon inte tror på det där med att folk ibland inte lyssnar på henne för att hon är tjej, utan för att hon är hon. Sånt som händer mig och sånt som jag grubblar över sååå ofta. Blev både lite lättad och lite förvirrad av tanken. Är inte det ännu värre? Att jag inte ens har något att skylla på? Nääe..
Men däremot när jag får fel reaktion, när någon inte uppfattar det jag säger rätt. Då panikar jag.. och det har jag egentligen ingen bra lösning på.
Som nu.. här sitter vi i en grupp om sju soldater, alla killar utom jag om det nu har med saken att göra. Jag fick "förmånen" att gå en extra fordonsutbildning på tgb11-20. Jag är mer än nöjd.. haken var att jag missar SIBen. Och nu tittar dom på mig, frågar om jag har haft "roligt".. frågar lite om vad som händer imorgon osv. Känns ungefär som när en förälder pratar med sitt barn som kommit hem från dagis. Med all rätt kanske? Fordonsutbildningen är visserligen heltid, men den e rätt seg jämfört med det som de andra håller på med. Men det var ju inte som om jag hade något val?
-----
I matsalen idag pratade vi lite om det kommande 23:e kompaniet.. vilket kommer att innebära en hel del utlandstjänst för de rekryterade. Jag har inte varit speciellt inne på det innan.. vi har ju inte fått någon speciell information och ansökningsdatumet gick tydligen ut herromdagen? Men ju mer vi pratade om det, desto mer insåg jag någonstans att det kanske var det jag borde göra.
Vad går livet ut på? Att man ska få resa och uppleva världen, ligga på stränder, hoppa bungy jump, simma bland delfiner? Ja kanske.. men blir inte livet lite mer värt att leva om man får leva någon annans verklighet också? Att man får stå någonstans, försvara, patrullera.. hela tiden rädslan att få huvet bortblåst, vara på hugget, kämpa för livet, för någon annans liv..
...jag skulle kanske vilja.
Motivation!
Det kommer stunder då motivationen flödar över!
Blev uttagen som andreförare i veckan, vilket innebär fyra hela veckor på LSS istället för SIBen i Stora sätra, vilket iofs inte är jättekul. Men det ger mig tid att fokusera på en massa privata saker. Den tiden behövde jag!
Jag har insett att det här är mitt liv och jag gör vad jag vill! Därför ger jag mig nu energi åt att fundera hur jag vill ha mitt liv. :)
Jag börjar med att röja upp och ge plats åt lite ordning i mitt alldeles egna rum.
Drar på mig ormringen för första gången och känner mig ballare än ballast! haha
Tack mamma!
