Ung och osäker?
Jag vet inte vad som är mitt problem, men nånting är det!
Jag vet inte hur länge jag har "lidit i det tysta" med småsaker som blir så stora bara för att man inte pratar om dom. Jag trodde att jag var den där starka tjejen som aldrig skulle låta mig trampas på, men fyfan va skit man har tagit genom åren! Det är så himla lätt att sitta o prata om hur man skulle göra i olika situationer men så himla svårt att följa när man väl hamnar där. Jag är den sån där som gör allt för lite sällskap. Det måste vara mitt största handikapp i livet, att jag är så förbannat sällskapssjuk. Och jävligt rädd att misslyckas, men varför skulle just jag misslyckas med allt? Varför skulle jag vara sämre än nån annan?
Jag tänker mycket på hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade haft vänner, för en gång satt jag ju faktiskt där. Man tänker sig dum i huvet när man inte får ventilera sig, och det kan man därimot inte göra med vem som helst. Jag har fått höra mycket åsikter om mig själv, och jag suger åt mig varenda detalj och begrundar lite för länge. Jag har bland annat fått höra att jag inte kan hålla ett förhållande privat, men hur hade jag kunnat göra det? Om jag inte fick prata om all skit som hände hade jag antingen legat på psyk eller på bårhus för länge sen. Som sagt, jag trodde att jag var stark, smart och rationell men i helvete heller. Efter tusende sveket frågade jag fortfarande mig själv vad jag gjorde för fel. Men när jag förklarade för någon av mina vänner fick jag den reaktion som jag själv så länge velat uttrycka. Det är skönt att veta att man har en sund reaktion, att jag faktiskt inte är paranoid, kontrollerande eller allmänt dum i huvet. Förtroende är inget man får, det är något man förtjänar.
I övrigt har jag kommit in i en sån där liten svacka igen. Jag känner mig misslyckad och tror inte på mig själv, men jag vet att det går över. Det är alltid lite extra svårt när separationsångesten tar över men jag har köpt en jättebra bok att distrahera sömnlösheten med. Det är så jävla skönt att inte gå i skolan när man känner såhär, det hade förstärkts tusen gånger om på grund av alla krav därifrån också.
Tänker ära mina kära vänner några rader också, det är tack vare dom som jag inte grubblar så mycket längre. Är så tacksam för all tid jag får spendera i Lämås med Anna o Daniel, det känns som ett andra hem numera <3 Har även haft några guld värda stunder med Anna och Emelie. Trots lite väl mycket alkohol imellanåt så har vi haft riktigt kul! Orust var nästan precis lika befriande som alltid, liiiite lite bättre bara ! Det är få gånger vi träffas så många på samma gång, men det är alltid lika roligt ! Riktigt trevligt att ha fått upp kontakten med Madde & co också. Spelar liksom ingen roll hur många år som har gått, vi är preciiis likadana! <3
Nånting helt annat som jag har tänkt sjukt mycket på dom senaste dagarna är en dröm jag drömde för några veckor sen. Jag och Björn var ute i skogen och han skulle lära mig att fälla träd. Han spände upp en lina mellan två träd som man skulle hoppa på tills dom bröts av. Jag hade en livlina som satt fast på något vis med Björn som mottyngd, och när jag hoppade på linan så gick allt som det skulle. Men när Björn skulle hoppa stod min tyngd inte emot och han ramlade ner i marken, liksom ner i jorden och jag sprang efter. När jag tittade ner i hålet var det en trappa som på något sätt till slut började gå uppåt. Helt plötsligt var det trappan upp till våran övervåning i Bråten och Björn satt där vid datorn med ryggen till. Jag pratade med honom men han svarade inte så jag gick närmare. Jag trodde att han hade slagit sig i fallet så jag frågade hur det hade gått, men han svarade fortfarande inte. När jag var precis bakom honom vände han sig om, och då var det Axel. Jag minns att jag blev lite förvånad, men jag tänkte inte på att han var död. Det var precis som om det aldrig hade hänt. Han bara satt där och log och tittade mig i ögonen med huvudet lite på sned. Jag får lite rysningar när jag tänker på det, jag vet inte om jag tycker att det är läskigt eller om jag är glad att se honom. Han säger aldrig nånting i mina drömmar, och det stör mig! Han kan väl säga något! Axel, säg nånting! Jag saknar dig så himla mycket!
Gonatt :)
Jag vet inte hur länge jag har "lidit i det tysta" med småsaker som blir så stora bara för att man inte pratar om dom. Jag trodde att jag var den där starka tjejen som aldrig skulle låta mig trampas på, men fyfan va skit man har tagit genom åren! Det är så himla lätt att sitta o prata om hur man skulle göra i olika situationer men så himla svårt att följa när man väl hamnar där. Jag är den sån där som gör allt för lite sällskap. Det måste vara mitt största handikapp i livet, att jag är så förbannat sällskapssjuk. Och jävligt rädd att misslyckas, men varför skulle just jag misslyckas med allt? Varför skulle jag vara sämre än nån annan?
Jag tänker mycket på hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade haft vänner, för en gång satt jag ju faktiskt där. Man tänker sig dum i huvet när man inte får ventilera sig, och det kan man därimot inte göra med vem som helst. Jag har fått höra mycket åsikter om mig själv, och jag suger åt mig varenda detalj och begrundar lite för länge. Jag har bland annat fått höra att jag inte kan hålla ett förhållande privat, men hur hade jag kunnat göra det? Om jag inte fick prata om all skit som hände hade jag antingen legat på psyk eller på bårhus för länge sen. Som sagt, jag trodde att jag var stark, smart och rationell men i helvete heller. Efter tusende sveket frågade jag fortfarande mig själv vad jag gjorde för fel. Men när jag förklarade för någon av mina vänner fick jag den reaktion som jag själv så länge velat uttrycka. Det är skönt att veta att man har en sund reaktion, att jag faktiskt inte är paranoid, kontrollerande eller allmänt dum i huvet. Förtroende är inget man får, det är något man förtjänar.
I övrigt har jag kommit in i en sån där liten svacka igen. Jag känner mig misslyckad och tror inte på mig själv, men jag vet att det går över. Det är alltid lite extra svårt när separationsångesten tar över men jag har köpt en jättebra bok att distrahera sömnlösheten med. Det är så jävla skönt att inte gå i skolan när man känner såhär, det hade förstärkts tusen gånger om på grund av alla krav därifrån också.
Tänker ära mina kära vänner några rader också, det är tack vare dom som jag inte grubblar så mycket längre. Är så tacksam för all tid jag får spendera i Lämås med Anna o Daniel, det känns som ett andra hem numera <3 Har även haft några guld värda stunder med Anna och Emelie. Trots lite väl mycket alkohol imellanåt så har vi haft riktigt kul! Orust var nästan precis lika befriande som alltid, liiiite lite bättre bara ! Det är få gånger vi träffas så många på samma gång, men det är alltid lika roligt ! Riktigt trevligt att ha fått upp kontakten med Madde & co också. Spelar liksom ingen roll hur många år som har gått, vi är preciiis likadana! <3
Nånting helt annat som jag har tänkt sjukt mycket på dom senaste dagarna är en dröm jag drömde för några veckor sen. Jag och Björn var ute i skogen och han skulle lära mig att fälla träd. Han spände upp en lina mellan två träd som man skulle hoppa på tills dom bröts av. Jag hade en livlina som satt fast på något vis med Björn som mottyngd, och när jag hoppade på linan så gick allt som det skulle. Men när Björn skulle hoppa stod min tyngd inte emot och han ramlade ner i marken, liksom ner i jorden och jag sprang efter. När jag tittade ner i hålet var det en trappa som på något sätt till slut började gå uppåt. Helt plötsligt var det trappan upp till våran övervåning i Bråten och Björn satt där vid datorn med ryggen till. Jag pratade med honom men han svarade inte så jag gick närmare. Jag trodde att han hade slagit sig i fallet så jag frågade hur det hade gått, men han svarade fortfarande inte. När jag var precis bakom honom vände han sig om, och då var det Axel. Jag minns att jag blev lite förvånad, men jag tänkte inte på att han var död. Det var precis som om det aldrig hade hänt. Han bara satt där och log och tittade mig i ögonen med huvudet lite på sned. Jag får lite rysningar när jag tänker på det, jag vet inte om jag tycker att det är läskigt eller om jag är glad att se honom. Han säger aldrig nånting i mina drömmar, och det stör mig! Han kan väl säga något! Axel, säg nånting! Jag saknar dig så himla mycket!
Gonatt :)
