Livet är ett äventyr

Det jobbiga är att jag så väl vet att ingen skulle ställa upp på den här skiten mer än jag. Ingen skulle erbjuda sig att betala, skjutsa, hämta, ta ledigt från jobb, offra familjen, offra pojkvännen. Offra allt det där som jag till vardags älskar mer än allt annat på jorden. Och ja, jag är bitter ibland. Jag är bitter dom gångerna när ingen annan gör samma sak. Men samtidigt kan jag sluta när jag vill, eller kan jag det? Jag kan sluta slicka röv och låta folk komma och gå som dom vill men samtidigt är jag nog nånstans rädd att ingen kommer att ringa då. Men jag vill vara den snälla, men jag vill att det ska vara uppenbart. Jag är bara så jävla trött på mig själv och mitt gnäll, mitt eget ältande och mina besvikelser.

Det blir promenad, ansiktsmask och morötter ikväll!