Love Story...
Varför måste allting vara så himla rörigt? Just nu står paniken mig upp i halsen. All brist på uppskattning den senaste tiden har gjort mig galen.. och jag orkar inte mer.
Nu sitter ni där och tänker att jag säkert är överöst med uppskattning eftersom jag tigger så förbannat om det, men hur jag än vrider och vänder på det känner jag ett sånt fruktansvärt självhat. Jag ska radda upp för er vad som pågår i mitt huvud just nu:
-Biologiprov på fredag, ett stort med bakterier, DNA/RNA och virus mm.
-Jobba fredag & lördag
-Matte E prov på tisdag
-Körkortet
-Dansen
-Flytten
-Min egen vikt
-Pengar
-Framtiden
-Vad alla tycker om mig
-Elevrådet
-Religionsuppgifter
-Svenska artikel som skulle varit inne för 3 veckor sen
-Labrapport i biologi B och breddning
-Fördjupningsuppgift till biologin
-Studentkläder
-religionsuppgifter
-Kemi OS
-IG på samtliga fysikprov
-Mammas problem
-Axel
-En påträngande ångest för mitt patetiska beteende mot min stora kärlek
-Pappa
-Måste klippa håret
-Sömnbrist
-Idrottslektion
-Engelskaprov imorrn
-Spenderar för lite tid med mina vänner
...
Men vet ni vad det värsta är? Jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag ser mig själv som en stabil och positiv person. Men ibland kommer perioder då allting bara brister. Jag vill ta en paus från livet ett tag, bara somna eller kunna slappna av. Inatt drömde jag mardrömmar igen.. jag drömde att jag var en kub som inte kunde sluta snurra, sen vaknade jag tre gånger av att kissens beundrare (MED SKABB?!) står och skriker på min balkong. Jag sprang ut barfota med kratta tre gånger.. i vanliga fall hade jag skrattat. Men nästa gång dödar jag den jäveln. Dessutom har jag utvecklat nån slags halvpanik och fobi för ensamhet och mörker. Jag skulle kunna analysera mig till döds, men jag har fått gåvan att kunna fantisera mig ifrån alla problem. Men det gör mig även till en mindre tillgänglig person, kall kanske det kallas. Ni får ursäkta, men det är mitt sätt att försvara mig. Skratta och fantisera.
Men nog om mig.
Amanda, min älskade vän, ska ha ett stort tack för att hjälp förra veckan. Det finns ingen ursäkt för att jag inte hörde av mig, förlåt! Hoppas vi ses snart, kramis!
Andas..
Vaknade imorse med en sprängande huvudvärk och en helsvullen hals. Det var nästan lite tur med tanke på att pluggandet inte har gått så bra som det brukar, hade egentligen fysikprov imorse.. Och jag behövde verkligen en dag helt utan stress. Jag vaknade ett antal gånger imorse av att min älskade Michael ringde och väckte mig, man blir lika glad varje gång.. hade dock lite svårt att visa det när jag knappt visste var jag var! :P
Så, dagen har gått åt till att sortera lite gamla papper, packa.. och äta en massa gott! Kollade just på ett avsnitt av Sex and the city, "The Good Fight". Fick en sån kick av avslutet.. Carrie och Aidan hade flyttat ihop och Carrie hade ingenstans att vara för sig själv. Hon gick omkring och ältade att hon ville vara för sig själv, att det var för mycket av honom överallt. Hon pratade med sina vänner om hur mycket hon behövde tid för sig själv osv. Efter en periods ältande kom hon på idéen att be Aidan att inte prata med henne på en hel timma. Han gick med på detta, hon stängde in sig bakom skynket vid sin säng i en halv minut.. andades. Sedan insåg hon att det inte var det hon behövde, att få vara ensam. Hon behövde bara veta att hon kunde få vara ensam när hon helst ville. Såå jag tänkte citera henne idag.. googlade citatet först och fann att jag inte var ensam om att gilla det, så med risk för lite bimbostil på dagens inlägg..
Är vändningen på väg?
Det var först då som jag insåg hur fjantig livssyn jag har. Hur illa jag tror om alla andra och hur egotrippad jag är. Ett stort tack till personen som lämnade in min telefon! You made my day..
Nu blir det några minuters fysikplugg innan sängen. Det kommer gå åt helvete imorrn. Nattinatt
Fuula februari
Baaad day :(
Det ända som är bra med den här dagen är att min kära Amanda klara sin uppkörning! Grattis vännen, jag visste att du skulle klara det! :)
Likgiltig
Och till råga på allt ska det flyttas.. Mamma kom upp herromdagen och påminde om att vi måste rensa Axels rum. Men jag vill inte, ska inte han få följa med när vi flyttar? Så jag erbjöd mig att ta reda på alla saker. Han städade ju sitt rum helgen innan han blev sjuk, så han har knappt några saker alls ju ..
Och jag orkar inte mer!! Jag trodde att man skulle vänja sig, men jag får panikångest varenda gång jag tilllåter mig själv att tänka på honom. Allt är så jävla orättvist, och det gör så jävla ont. Det är en sån där tanke som plågar mig varje dag, och jag önskar jag kunde säga att jag blir glad av minnen av honom.. men dom är bara så jävla underbara att jag saknar honom ännu mer. Jag måste börja nu.. ingen idé jag skjuter upp det längre.. Hej så länge!
