Livet är ett äventyr

Det var vad mamma sa till mig första gången det hände, och som vanligt.. hon har alltid rätt. Det här var sista jävla gången jag såg dig med en annan. Jag sa till dig, att om det finns någon jävla vänskap kvar så låt mig inte uppleva den skiten en gång till. Ändå får jag reda på ditt förbannade prasslande genom internet där du avslöjar dig själv med sjukt otroligt barnsliga kodord som "du vet vem". Dom förändras aldrig. En gång ett svin, alltid ett svin. Och varför sa du att du älskade mig, att du aldrig ville leva med någon annan och att du saknade mig för bara några veckor sedan? Totalt likgiltig idag, varför gjorde jag sådär mot mig själv? ALDRIG mer.

....

Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker intala mig själv att jag älskar min mamma, varje gång jag ser henne onykter växer klumpen i magen och jag blir arg. Jag försöker att inte visa det men det är fan inte lätt när hon sitter o frågar saker ena kvällen och jag berättar.. fan jag berättar allt tills jag inte orkar prata mer. Nästa kväll minns hon ingenting.. När jag över huvud taget visar att jag är besviken är det min tur att välja om jag vill träffa henne full eller om jag aldrig mer ska komma hem. Då kommer jag aldrig mer hem. Jag vill inte dras ner av andras skit, jag pallar inte ta hand om andra längre. Det är inte värt den lilla uppskattning som i princip aldrig visar sig. Jag säger inte det här för att få medlidande, jag behöver hjälp att hitta ett eget liv. Eller behöver man hjälp till det? Är inte det något man måste ta tag i själv? Okej, jag har en lägenhet.. som är mammas o pappas till 95% än så länge. Okej, jag har jobb. Jag har till och med flera. Men lönen räcker inte ens till något eget. Äntligen har jag kommit från stan lite, hittat ett eget intresse och bygger upp mig själv till en självständig människa. Men PANG så kommer alla smällar på samma gång. Jag blir sjuk, mamma super, den jag trodde var mitt livs kärlek träffar en ny och helt plötsligt har jag ingenstans att bo på permissionerna. Ibland suger det här livet så jävla hårt.

Fyfan, dags att rycka upp sig! Tänker göra något jag inte gjort på över en månad, sminka mig och dricka nåt i alkoholväg. Får se var, när och hur det blir. Sjukt värdelös sysselsättning men fan va skönt det är att bara glida runt ibland.. Lyssnar på U got me good med Sheri och ger kvällen en till chans, hare fint!

Efter två sjukt givande veckor är jag hemma på 48timmarspermis. Känns inte riktigt som jag är mig själv längre, mest positivt men lite annorlunda. Såg mig själv i spegeln på nära håll för första gången sen ja åkte in, förut. Det var något som var jävligt förändrat. Första veckan gick okej, kämpade på och det gav med sig till slut. Var bara att pallra sig upp och efter några dagar trivdes jag faktiskt med morgonrutinerna. Måndag vecka två vaknade jag med feber och lite småont i halsen, drog mig lite fram o tillbaka för att "sjukanmäla" mig.. ville ju vara med på allt. Plöjde igenom halva veckan, men i torsdags sa kroppen ifrån rätt rejält vilket resulterade i att jag satt o frossade igenom dagarna och snorade igenom nätterna. Var riktigt grinig i torsdagskväll, så permisen satt fruktansvärt fint igår! Känns inte helt okej att åka tillbaka redan imorgon med tanke på att det inte direkt blivit bättre med vare sig feber eller hals, men ska nog kunna härda ut tills det går över. Har laddat upp med diverse mediciner o sånt! :)

Omprioriterade packningen direkt när jag kom hem, blev Örebro idag och handla lite träningskläder, en klocka och massa annat. Kände mig rätt korkad när jag packade upp sminket, haha! Såå nu jävlar e ja me i matchen igen! Blev en mysig mat- och filmkväll ikväll, skönt att få träffa alla igen, även om jag trivs bra med alla i Uppsala..

sjukt otaggad på att prata lumpen, vet inte hur många gånger jag har suttit i telefon eller vid olika middagsbord eller fikor sen jag kom hem och berättat samma saker om och om igen. NOG.

Insåg just något tråkigare. Datumet slog just över till 15 augusti. För nästan exakt tre år sen fick jag den sista kramattacken av älskade Axel. Han hade legat i sängen med huvudvärk hela dagen men fick en liten pigg stund på kvällen och kom ut i köket när jag skulle gå o lägga mig. Fyfan vad det hugger i magen att tänka på.. han var lite för stark utan att han visste om det så när han skulle krama mig gjorde det alltid lite ont. Jag gnällde alltid. Han skrattade bara. Morgonen därpå åt vi frukost framför Disneychannel tillsammans. Jag var 16 och han var 17 och det var ett av få barnsliga intressen vi faktiskt delade. Vid lunch gick han och la sig. 5 timmar senare var han hjärndöd. Kan fortfarande inte fatta, jag kan verkligen inte det! Ena stunden sitter vi där, andra är han död. Har ältat det här tre miljoner gånger redan men jag kan inte acceptera att det bara är såhär. När jag ser honom i drömmarna förvånas jag inte över att han lever, allt känns bara som förr. Kommer jag aldrig att inse?

Imorgon ska jag försöka pallra mig iväg till graven. Det finns egentligen ingenting där som jag associerar med Axel, men det finns heller ingen annan plats som är så symbolisk för just honom som just där. Efter att vi rensade ur hans rum vid flytten har jag bara några få saker som jag förvarar endast till minne av honom. Det är nog bra, han kommer alltid att finnas inom mig ändå.

Jag saknar dig, brorsan!

Ta det här för vad det är, döm inte.. det hjälper inte nånstans.

Vi "skadade gods" som Emil säger har en tendens att leva ut det vi "missade" i det fasta, mysiga, säkra men även instängda och tråkiga förhållande som vi en gång gjorde slut på, för vi ska komma ihåg att även om det känns förjävligt och ensamt efter ett uppbrott så fanns det starka anledningar till att vi faktiskt gjorde slut. Vem skulle ge upp ett lyckligt föralltid om det verkligen inte var värt friheten?

Och tro det eller ej men det är jobbigt för oss också, men istället för att stänga in sig, grubbla, käka lyckopiller och gråta till gamla kärlekslåtar kan man utnyttja friheten till att göra saker som man verkligen vill. Jag ville bara leva lite på gränsen, skapa lite ungdomsminnen och skratta åt mina misstag.. det som ni äldre killar redan har gjort i åratal. Och det har blivit mycket, det har det. Men vi är vettiga brudar som hjälper varandra åt rätt håll. Så när vi blir "upplysta" om att dom är oroliga, att alla är oroliga, att vi inte kan ta hand om oss själva och att det håller på att "gå utför" så förstörs allt det roliga med friheten i det liv vi just nu lever. Jaja, ni menar väl, ni vet bättre för ni är äldre.. men vi kommer dit vi också, den dagen vi vet bättre när vi är äldre. Men inte fan blir vi klokare av att få höra hur misslyckade vi är, hur vi har gått upp i vikt osv. För tro mig, vi såg dom där kilona låångt innan ni gjorde det.

Och våga bara smutskasta! Det kommer slå tillbaka!

.....

imorrn blire inryck, sitter i ett rum fullt med tvättade kläder, opackade prylar och diverse prylar till projekt som ska göras klart någon gång under dagen. Känner en stark lust att lägga mig framför satc med något gott att tugga på, men ska packa lite först och organisera morgondagen. Det här ska bli riktigt spännande!