Livet är ett äventyr

Jag har kommit fram till en sak: Det är helt livsfarligt att älska någon på riktigt. Det gamla hederliga uttrycket "kärleken gör dig blind" stämmer verkligen till punkt och pricka för en mesig tjej som jag. Jag vågade inte erkänna det ens för mig själv först, jag har ju alltid fått komplimanger för hur starkt psyke jag har. Mamma har alltid uppfostrat mig åt det feministiska hållet och jag tror budskapet var något i stil med att man är svag om man inte kan vara ensam som "kvinna". Jag kan inte vara ensam, men kanske kanske kan jag leva utan livskamrat. Men inte just nu, men jag tror att det skulle kunna gå att vänja sig av med alla pussar, kramar och lovord om att man är älskad.
Och tro mig när jag säger det, man kan inte säga ett skit om otrohet förrns man har stått där själv. Jag menar, innan jag hade älskat på riktigt, såsom jag gör med Michael nu, sa jag att jag aldrig skulle förlåta. Men jag förlät och jag ångrar mig inte!! Men när man står där i stormen, är förbannad, ledsen och har ångest och undrar om livet är värt att leva.. då är det ända som betyder något om han älskar mig eller inte. Snälla bara älska mig, jag skiter i allt annat. Så enkelt är det i dom situationerna för mig. Men antar att det är individuellt.

En helt annan sak är det när vardagskärleken sinar. Man ska inte behöva tigga om en kärleksfull kram varje dag. Man ska inte behöva tigga om att bli sedd och älskad för den man är. För älskar inte han mig, finns det garanterat någon annan som förtjänar min kärlek bättre. Han förtjänar min kärlek.

Jag vill leva med en passionerad person, någon som frågar efter mig, skryter om mig, kramar mig utan uppmaning och som bara älskar att vara med mig lika mycket som jag älskar att vara med denna.


Och OBSERVERA: Allt jag skriver här behöver nödvändigtvis inte ha något alls med mina egna erfarenheter att göra, utan är oftast bara funderingar hur det skulle kunna vara osv. Jag menar, det här med att jag vill leva med en passionerad person, det vill jag. Och har gjort också.

Så i övrigt vill jag slå ett slag för alla vänner som bara finns där, alltid.. hur lång tid det än har gått så finns det alltid några stycken man "connectar" med, som förstår en utan att man säger något.. ni fattar. Hade lite kvalitetstid med Anna Broström igår vilket jag tror vi båda behövde. Det är så jävla viktigt att bolla lite tankar om saker och ting för att få perspektiv. För man vänjer sig alltför lätt.. det kan vara jobb, kärlek eller boende eller vad som helst. Man fåååår inte begränsa sig, det är livsfarligt!! Det gör jag hela tiden och det har kostat mig så mycket energi.

Dom två senaste dagarna har gått i temat "du behövs" för min del. Har fått det så tydligt bekräftat att det faktiskt finns dom som behöver mig, och det behövde jag verkligen få veta igen. För alla har vi svackor och det är sällan man tar sig ur dom på egen hand. För att hänvisa att en av Psykologi A kursens lärdomar, du bekräftar det du redan tror och ser allt som du redan har bestämt dig för att det ska vara.

Nu känner jag mig tom och nöjd, tänker inte ens läsa igenom. Har fått ur mig dom tankar jag bar på.. Lyssnar på Toto-Africa och tänker på Michael. Sånt gör mig glaaad :) Idag blire tandis, McDonalds och lite blackjackspel.
Hej så länge

Tack vare min nya inställning till saker och ting har jag kunnat svälja impulser att flippa den här helgen. Det är liksom inte värt det längre. För vid de tillfällen som jag har annorlunda åsikt om saker och ting kan jag numera framföra detta utan att behöva försöka övertala andra till att tycka samma sak, och det känns bra. :) Undra bara hur länge den här inställningen håller i sig den här gången.

Helgen har varit bra och avkopplande. Är lite uppstressad inför veckan och den tenta jag i princip har gett upp men ska försöka satsa lite på i veckan. Är också lite uppstressad över de pengar jag borde ha på kontot imorrn, men som inte finns där just nu. Försöker komma på hur jag ska lyckas få in dom där. Ett första försök är att tjuvåka från Trollhättan till Åmål på tåget. Men vet inte riktigt om jag vågar riskera det än.

Här nere i sydväst är det mycket varmare och vårigare än uppi Värmland. Vi har gått en långpromenad nere vid kanalen vilket jag verkligen nehövde! Skulle va grymt kul att gå där sen när snön har försvunnit lite mer för det var lite väl riskabelt att promenera på små, steniga och isiga stigar ett antal meter över marken eller hur man ska säga. I övrigt har jag njutit av att göra ingenting, somnat framför några filmer och käkat riktigt onyttiga saker. Sånt där man måste göra för att få motivation till att vara duktig en vecka, eller två.

O nuu ska jag eventuellt spela nåt hockeyspel på Mickes dator om han låter mig prova igen, var väl inget proffs precis ;)

Orkar inte ens tänka på hur många före mig som försökt lista ut och filosofera om vad kärleken egentligen innebär. Det är nog inte ens någon idé att försöka förstå sig på den. För min del är det vitt eller svart. Är det bra så mår jag bra, är det dåligt så mår jag dåligt. Dvs. finns det inga besvarade känslor så kan resten i livet också kvitta. Det är så farligt att tänka så, men det är någon slags primär drift i mig som gör att jag bara kan fungera om jag vet med säkerhet att någon älskar mig. Och då menar jag inte som polare, utan att veta att någon bara kan leva med mig och ingen annan. Kanske är jag lite naiv eller konservativ, men jag är nog mer för att man ska hålla sig till en "livskamrat" än att man ska gå på stigen genom livet och byta ut sin partner. Kanske kommer jag att ändra mig, men inte så länge som jag själv älskar någon.

Men fyyyfan, NOG OM DETTA!

Idag har jag jobbat mitt första skiftpass på donken. Det gick väl.....sådär? haha Numera har jag ju gjort det mesta av alla de uppgifter som på rutin ska göras där, men i och med att jag inte skiftar kan det ju lätt ha gått ett halvår mellan varje gång som just jag har torkat syrypslangarna till drickan t.ex... som jag försökte mig på idag. Och jag vet inte hur många gånger jag har fått höra av en VISS person, att "men det där har du ju redan gjort en gång, då kan du ju det!" Jaaamen visst, för det senaste halvåret har min hjärna BARA fokuserat på denna värdefulla uppgift och jag LÄRDE mig ju verkligen. Men nu ska det väl bli ändring på den saken.

I övrigt känner jag lite som så, att jag måste ta tag i saken och ting och leva i nuet just nu! I mitt huvud förekommer det mängdvis med planering och oftast så handlar det om tråkiga saker som bara måste göras för att uppfylla mina egna krav eller nåt. Men allt det där som jag egentligen vill göra har plockats åt sidan allt för länge. Till exempel vill jag spendera en massa tid med min älskade (vän?) Michael, hitta på saker.. typ spela badminton, åka o bada eller bara ligga o prata. Fattar fan inte varför jag inte har uppfyllt det medan jag hade chansen. Man ska vårda sina förhållanden, det är vad jag har lärt mig. Jag har varit så förbannat bitter och orolig. Inte konsigt att folk tröttnar på mig till slut. Och jag har hatat mig själv, jämfört mig och blivit deprimerad. Fuck this, jag är så jääävla mycket bättre! Och det ligger någon slags tabu i att säga detta.. men med tanke på alla idioter till brudar jag har försökt jämföra mig med så är det inte konstigt att jag kan erkänna detta. Men frågan har ju liksom kvarstått hela tiden, om jag inte räckte till osv.. men det gjorde jag visst. Jag har varit en sån jävla bra flickvän så jag borde få medalj fan. Jag hade all moralist rätt att vara skitförbannad och bete mig hur omoget jag ville. Men det är dags att vara rättvis mot mig själv också.

Och jag ska njuta av den tiden vi har tillsammans, lägga karriären åt sidan och bygga upp mig själv som människa. Jobba på själen liksom.. Ska göra det jag riktigt känner för. Jag kan inte leva själv, men jag tänker inte tvinga mig på människor som ändå inte vill vara med mig. Det finns nog andra ska ni se!

Mitt omdöme är skitbra, så håll käften om att jag är knäpp. För det är jag inte. Nu lever jag bara, UUUUR VÄGEN ;)

Och rösterna ekar i mitt huvud.. Hur många gånger har jag inte hört från äldre kvinnor att det inte GÅR att göra om sina män. Och jag försöker ta till mig, dom vet säkert bättre med all erfarenhet. Men jag vill ju inte förändra honom? Eller är det precis det jag vill? Rent spontant skulle jag vilja bli mer respekterad, få mer uppmärksamhet, känna mig mer älskad och slippa dela med andra. Jag vill alltid komma i första hand precis som han alltid gör det för mig. Kommer jag någonsin att hitta någon med samma värderingar, eller borde jag fortsätta satsa på den människa som jag just nu älskar högre än allt annat jag vet. Det kanske är så enkelt att det aldrig kommer att bli sådär bra som jag föreställer mig, så som det kändes i början. Jag kommer kanske aldrig att få ha honom helt för mig själv.

Men om jag skulle rucka lite på reglerna då, om jag skulle låta mig själv komma i andra hand då och då. Man måste ju vara realistisk. Skulle allt rasa samman då? Jag menar, om jag en gång låter mig bli tagen för givet.. kommer det bli mer regel än undantag då? Jag vill inte låta mig förnedras egentligen, men jag tror att jag är en extra känslig person så det kommer jag att behöva för att kunna ta mig fram lättare genom livet. Det har pappa lärt mig. Men eftersom att jag vet att jag är såhär känslig, hur ska jag då kunna lära mig var gränsen går för ren och skär förnedring som är allmänt accepterat? Det är svårt det där.. och hade det inte varit för Micke hade jag nog varit en sån där jävla brud som låtit mig misshandlas för kärleken. Jag är nog fan en liten idealist i alla fall!

Så nu sitter jag här på tåget igen för tusende gången. Jag grät även idag. Det gör jag nästan alltid. Det är inte det att vi får dåliga avslut, men jag gråter delvis därför att jag vet att han inte saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Och jag tänker på alla brudar som hade skrattat mig rakt upp i ansiktet för min dumhet. Men jag älskar ju honom! Det är inte så jävla enkelt. Jag behöver någon riktigt stark känsla att gömma mig bakom för att kunna glömma på riktigt, om det nu ens är möjligt efter så mycket bearbetning av mig själv.


Är det någon som förstår?

Har ni tänkt på en sak?

Det som man har som störst passion efter, det som man verkligen verkligen vill ha och älskar, väldigt ofta för något dåligt mer sig. Det låter jäävligt pessimistiskt, men jag har tre bra exempel:

1: Choklad - Det gör mig så gott dom små stunderna som jag stoppar den i munnen, men efteråt känns det jobbigt. Ångest för att jag har proppat i mig, illamående och det känns inte alls bra.
2: Pengar. Pengar är ju vääldigt bra att ha, men det är lätt att få blodad tand. Jag har pratat om detta men alla jag känner i princip. Men när man var liten och fick sin lilla veckopeng, så spenderade jag pengarna efter hur mycket jag hade. Hade jag hundra kronor så köpte jag något för hundra kronor och kände att jag lyxade till det. Men ju mer pengar jag kom över genom extrajobb och annat, desto mer pengar krävdes det för att tillfredsställa det lilla lyxbehovet man får efter en hård vecka med t.ex. träning eller skola. Man vill UNNA sig. Och trots att jag har tillgång till BETYDLIGT mycket mer pengar än jag hade för 5 år sedan, är jag varken lyckligare eller har mer pengar över. Det som rullar in, det rullar ut. Alltså, jag älskar pengar när dom sitter på kontot, men jag hatar dom när dom är spenderade.

Det tredje behöver jag inte ta upp. Men på håll kan jag sakna, älska och från djupet av mitt hjärta längta efter. Dom små stunderna det känns bra, så är det så in i helvete bra. Men frågan är om det är värt all ångest i övrigt....

Fick just lust att traska bort till kiosken med Micke och spendera någon tjuga på en chokladkaka.
tjarrååå

Jag skulle just i detta nu kunna radda upp tusen olika situationer där jag helt enkelt engagerat mig för mycket. Men jag ska inte dra dom.. eventuellt bra exemplifiera lite.
Har ni någon gång suttit i en diskussion där argumenten från dom andra är så dumma och barnsliga så du blir förbannad? Det har jag, och många gånger så frågar jag mig själv.. varför? Det finns inget i dessa personer som gör mig skyldig att bry mig och det är ofta småsaker som inte ens påverkar mig själv eller någon i min närhet. Det kan vara så enkelt som att diskutera inställningen till en etisk fråga.

Herromdagen diskuterade vi om etik i skolan. Det handlade då om huruvida en läkare kunde bryta sin tystnadsplikt i vissa situationer eller inte. Vi var några tjejer som tyckte ungefär samma sak, och gjorde vi inte det.. så såg jag till att alla så småningom höll med mig. Jag tålde helt enkelt inte att någon sa något annat. Detta var något jag kom på först i efterhand och frågade mig själv om det verkligen kunde vara nyttigt att vara så envis i såna frågor som jag är. Det är visserligen lätt att ta ställning, men att sen hålla på den i praktiken...njaa? Vi hade två stycken etikdagar, där jag satt och ömsom kokade, ömsom skrattade.. kände hur mitt hjärta rusade upp i löparpuls bara av att tänka på definitionen hjärndöd bl.a. Inför 120 personer ville jag gärna inte ta ställning till den frågan öppet då jag visste att jag skulle försäga mig då. Men mitt i allt detta avbryter läkaren som håller i seminaret och säger att syftet med dessa dagar var inte att komma fram till något, utan bara att ha diskuterat det. Och något vi skulle komma ihåg och fundera över var huruvida man verkligen ska hålla på sin personliga uppfattning i läkarsammanhang eller om man ska rucka på den till patientens fördel och önskemål.

Jag är i alla fall glad att det är lagar som styr de flesta småfrågor kring sjukvården, i händelse att jag skulle stå där själv en dag.

Sen är det det här med att bry sig i mindre diskussioner. I skolan kunde jag respektera de flesta svaren eftersom alla som sa något hade ett påtänkt argument bakom sina åsikter. Skillnad är det när man kommer ut i vardagen och möter folk, som mamma skulle ha sagt "kreti och pleti", som bara tycker utan bakgrund. Bara tycka, det hatar jag! Jag kan haka upp mig nåt fruktansvärt på folk som yttrar sig om sånt dom inte vet. Och någonstans där inne känns det som om det är min plikt att berätta för dom hur det ligger till för att dom inte ska råka illa ut i livet. Men jag är ingen jävla jesus som ska predika för folk, jag måste lära mig det! Eller måste jag det? Kan man utnyttja detta? Berätta i så fall.

I skolan i den där diskussionen, hade vi utöver tjejerna en irakisk man med i gruppen. Han hänvisade hela tiden till koranen vilket höll på att göra mig tokig. Med all respekt, koranen är en välskriven och smart bok.. men håll den för fan utanför sjukvården åtminstone!

Jag måste även sluta bry mig om de personer som drar ner mig i skiten just nu. De som nästan, NÄSTAN, lyckas få mig att känna mig sämre än någon annan. Jag är inte sämre! Och det kanske är bra att ha lämnat Micke, jag älskar honom fortfarande. Men jag undrar om vi verkligen kan få ett bra liv tillsammans efter allt. Det som inte dödar det härdar, men det här vettefan alltså..