Hjärnspöken
Jo så att. Då sitter man här igen. En dag innan tenta och "vattnar blommorna" som det heter, dvs. gör allting annat än att koncentrera sig på plugget. Den här gången plinkar jag på min sprillans nya MacBook PRO som jag är sjukt nöjd över, bortsett från den lilla detaljen att BankID vägrar fungera. Det betyder att jag i nuläget fortfarande behöver min gamla PC, men det ska vi nog reda ut snart.
Tänkte skriva några rader om mina små hjärnspöken. Allt är som vanligt alltså. Det som gör ämnet lite svårt är att det involverar personer som inte kan nämnas vid namn. Subject of the day är: OTROHET
För sjutton gubbar, som Maria skulle sagt. Vad är grejen? Det känns lite som att ju äldre jag blir desto större insikt får jag om att ALLA är otrogna. När jag då frågar min egen pojkvän (eller vad det nu är) är ju svaret förstås att han absolut inte är det. Samtidigt läser jag handboken för otrohet för killar (vad hände där liksom?) att ett av tipsen är att få sig själv att framstå som guds bästa barn. Alltid. Det betyder ju per definition att svaret jag har fått inte betyder ett skit. Hur angriper jag problemet då? Hur ska jag få veta sanningen? Står inför ett stort dilemma här. Antingen är det så att min egen lilla erövring har en hel radda med brudar runt hörnet, vilket jag bara väntar på att upptäcka, knäpp som jag är. ELLER, så är han helt oskyldig, precis som han säger. Oavsett hur det är så är det ju dömt att misslyckas att undersöka saken. För antingen undersöker jag saken och inser att jag är bedragen = Ledsen tjej, eller så undersöker jag saken och inser att jag hade fel = Ledsen kille.
Men jag kan inte riktigt släppa det. Varför skulle just jag vara förskonad? På något sätt skulle jag bara vilja "ge mig hän" som det så fint heter. Njuta av stunden och inse att jag kanske hade tur den här gången. Samtidigt ser jag det lite som en sport att leta efter tecken som tyder på att jag har rätt om min lilla teori, att alla är otrogna. Det blir då som en självuppfyllande profetsia och snart är varenda kaffekopp på diskbänken misstänkt.
Efter allt grubblande har jag kommit fram till en sak; jag måste skaffa mig en rejäl hobby. Inte jobba bort all min tid som jag gör idag. Inte heller träna på gymmet 24/7 eller äta choklad, utan skaffa mig en hobby som jag är riktigt grym på, som jag tycker är roligt och som inte skadar mig. Jag funderade för några år sedan på vad jag var riktigt, riktigt bra på. Kom fram till att jag är en jävel på att googla. Med detta följer även att jag är en jävel på att undersöka saker och ting på internet, genom facebook, utreda folks vänner hit och dit och räkna ut vem som känner vem och hur. Summan av kardemumman: jag borde knäcka extra som spion. Otrohetspion.
Tänkte skriva några rader om mina små hjärnspöken. Allt är som vanligt alltså. Det som gör ämnet lite svårt är att det involverar personer som inte kan nämnas vid namn. Subject of the day är: OTROHET
För sjutton gubbar, som Maria skulle sagt. Vad är grejen? Det känns lite som att ju äldre jag blir desto större insikt får jag om att ALLA är otrogna. När jag då frågar min egen pojkvän (eller vad det nu är) är ju svaret förstås att han absolut inte är det. Samtidigt läser jag handboken för otrohet för killar (vad hände där liksom?) att ett av tipsen är att få sig själv att framstå som guds bästa barn. Alltid. Det betyder ju per definition att svaret jag har fått inte betyder ett skit. Hur angriper jag problemet då? Hur ska jag få veta sanningen? Står inför ett stort dilemma här. Antingen är det så att min egen lilla erövring har en hel radda med brudar runt hörnet, vilket jag bara väntar på att upptäcka, knäpp som jag är. ELLER, så är han helt oskyldig, precis som han säger. Oavsett hur det är så är det ju dömt att misslyckas att undersöka saken. För antingen undersöker jag saken och inser att jag är bedragen = Ledsen tjej, eller så undersöker jag saken och inser att jag hade fel = Ledsen kille.
Men jag kan inte riktigt släppa det. Varför skulle just jag vara förskonad? På något sätt skulle jag bara vilja "ge mig hän" som det så fint heter. Njuta av stunden och inse att jag kanske hade tur den här gången. Samtidigt ser jag det lite som en sport att leta efter tecken som tyder på att jag har rätt om min lilla teori, att alla är otrogna. Det blir då som en självuppfyllande profetsia och snart är varenda kaffekopp på diskbänken misstänkt.
Efter allt grubblande har jag kommit fram till en sak; jag måste skaffa mig en rejäl hobby. Inte jobba bort all min tid som jag gör idag. Inte heller träna på gymmet 24/7 eller äta choklad, utan skaffa mig en hobby som jag är riktigt grym på, som jag tycker är roligt och som inte skadar mig. Jag funderade för några år sedan på vad jag var riktigt, riktigt bra på. Kom fram till att jag är en jävel på att googla. Med detta följer även att jag är en jävel på att undersöka saker och ting på internet, genom facebook, utreda folks vänner hit och dit och räkna ut vem som känner vem och hur. Summan av kardemumman: jag borde knäcka extra som spion. Otrohetspion.
