Tomhet, lättnad..glädje & spänning!
Det är onsdagen jag har längtat efter i flera år. Sista provet är gjort, jag har fyllt arton, Ayia Napa närmar sig men jag känner ingenting. Det känns tomt och konstigt.. Måste sova på saken, kan ju inte känna tomhet inför den bästa tiden i mitt liv! Fyyyfan va bra jag är!! Ledighet fram till avgång.... SOOOVA NUU!
Jag förstår inte..
Idag finns det verkligen ingen logik i någonting. Idag har aaaallt varit emot mig. Jag har försökt, jag har skrattat fast jag inte är glad... för det brukar hjälpa. Jag har erbjudit mig att hjälpa här och där, jag höll en hel konversation med micke utan att bli arg. (samtalet bröts, men ändå) Religionsredovisning, klagomål, sura personer. pengaproblem, huvudvärk, läxor, stress... Snälla kan någon rädda min dag? Ska dansa ikväll men vill bara lägga mig och gråta just nu..
Pappa..
Åh, mamma har tjatat hål i öronen på mig. Hennes argument är oftast helt osammanhängande och orimliga, jag brukar inte fatta någonting och diskussionerna flyger iväg och vi blir arga på varandra. Det slutar alltid med att jag skriker och klampar upp, får ett utbrott på mig själv av rent dåligt samvete och bannar mig för att jag inte kan hålla käften. Jag vill inte vara elak.. men det är svårt när man får skäll för allt man själv tycker att man gör bra..pappa brukar sitta helt tyst och titta på tv eller se upptagen ut. Men idag upptäckte jag att han faktiskt lyssnar och tar in det jag och mamma bråkar om, och det gav mig ännu mer dåligt samvete. Han är bäst.. han är den starkaste person jag känner. Härdad och stabil. Idag la han sig i min och mammas diskussion för första gången på mycket länge. Den här gången handlade det om att mamma tyckte att det var slöseri med kompetens att jag ska jobba på donkan eller bara driva runt, jag hävdade att jag behövde leva mitt eget liv utan att behöva ta ansvar för alla andra hela tiden. Jag vill bara fokusera på mig själv och reda ut alla mina psykiska problem innan jag går vidare me plugget. Hon fortsätter sitt tjat tills dess att jag skriker att jag är så jääävla trött på att ta hand om alla andra hela tiden och syftar då på mamma och pappa mest.. det är då pappa vänder sig om. Han säger att jag har det i generna. Jag kommer alltid att vara sån så det är lika bra att lära sig leva med det. Han sa att jag får en kick nånstans där inne av att ge andra mer än mig själv och oavsett hur kasst jag mår av det så kommer jag alltid fortsätta. Jag har aldrig hört dem uttrycka sin uppskattning för mig förut men pappa berättade för mig och drog exempel efter exempel på hur jag alltid har tagit hand om andra medan jag själv fått lida. Det kändes både jobbigt och bra att höra. Å ena sidan är jag i princip en dokumenterat god människa, å andra kommer jag aldrig kunna fokusera på mig själv till hundra procent.. vilket är precis vad jag behöver just nu..
Aja, biologi nuuu..
Självrespekt
Det är vad jag jobbar på nu. Inte fan mår man bättre av att bli körd med. Just nu vill jag inte prata med någon, vill inte träffa någon.. För det var tusende gången idag.. tusende gången allting bara blev på någon annans villkor och jag följde med strömmen trots att jag ville något annat. Fyfan va de här låter klyshigt eller va de heter, men SJÄLVRESPEKT tack! Jag vet vad jag förtjänar!
Så idag blir det ingen ilska, ingen bitterhet och absolut inget smsande. Ska ta mig iväg till badhuset och träna, simma, basta o sola! Ska hoppas på lite bättre väder också.. hejdåå
