Bring me to life

BHAAM!

Så dunkar tunga känslor ner i bröstet som från ingenstans. Allt är väl jättebra egentligen? Jag har kommit in på den utbildningen jag faktiskt ville gå, jag sitter i mina nitton fina kvadrat och har allt jag kan önska mig. Förutom ett nytt kylskåp och några tvkanaler... Men det är lite tungt att sitta här själv ibland, och veta att det inte direkt finns någon som jag är tillräckligt nära att kunna ringa för att bara komma över. Jag saknar mamma och pappa, jag saknar Freddie och kissen.. och jag saknar en livskamrat. Men det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag kommer att försöka, för det tar två dagar.. sen känns det konstigt, motbjudande liksom. Jag känner mig nästan otrogen mot någon som inte finns.

Och det är vansinnigt tungt att inte ha Axel i mitt liv. Jag vet att jag lever i det gamla.. men det är knutar i  ryggen, klumpar i magen, i halsen, huvudvärk, stress.. allt det där är överväldigande bara fööör jävla mycket!! Kan jag bara inte få vakna ur den här jävla mardrömmer snart?! Snälla Axel bara hoppa fram nu, det räcker...Det har gått fyra år sedan du dödförklarades men du finns i mina drömmar, hela tiden med mig.. jag påminns varje dag. Jag saknar dig, jag saknar dig....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0