14 maj 2011, tre dagar kvar av ungdomen!
Sitter i min vita klippansoffa som jag har ärvt av Björn. Han var nytt här med Petra och Alex på tårta, mamma va också med såklart. Är helt stinn om magen och sockerkicken har lagt sig så är dåsigare än nånsin. Ville egentligen göra nåt ikväll, men som jag känner mig nu blir det lite svårt. Heelt slut!
Nu är det bara tre dagar kvar tills jag fyller intetonåringlängre. Börjar känna mig gammal, har funderat mycket över vad jag vill göra med livet men det finns egentligen ingenting som lockar det minsta. Jag vill ha ett fint hus vid vattnet, en stor bil, en båt och sådär lagom mycket pengar så jag kan köpa vad jag vill och leva mitt eget liv. Men allt det där runtomkring är bara dimmigt. Jag vill inte ha nån kärlek, för med den erfarenheten jag har är det hopplöst, inga barn.. nej jag är nog helt enkelt inte typen som skaffar barn, och jag vet inte vad jag vill jobba med.
Går i obehagliga tankar nu när jag är singel också. Det är inte det att jag känner mig oattraktiv eller nåt, för jag vet att det är jag i slutändan som bestämmer om jag ska vara ensam eller inte. Jag vill vara ensam, det är skönt. Men jag drabbas ändå av lite småpanik ibland när jag faktiskt inser att jag är: helt ensam. Det finns ingen direkt vänskap kvar runtomkring mig. Kompisarna är alltid långt borta och dom (citat) "kan ju inte bara släppa allt och springa efter mig hela tiden". Som om det någonsin har hänt eller skulle hända. Det är liksom inget jag nånsin begär. Jag har helt gett upp det där med att arrangera små träffar. Kom eller skit i det. Så är det med allt och alla just nu. Men det där har ekat i mitt huvud sen jag hörde det, och jag förstår egentligen inte vad som menas.
Jag måste även vara nån slags magnet för ostabila killar. Därmed inte Micke inräknat, inte riktigt den typen av ostabilitet jag syftar på. Utan det är lite för mycket "allt eller inget". Senast fick jag fan nog och jag har nog aldrig varit så elak mot någon i hela mitt liv som jag var mot honom. Men jag vill inte ha ett till kontrollfreak i mitt liv när jag är ett sånt fantastiskt kontrollfreak själv. Fick rätt obehagliga sms när han insåg att det inte fanns så mycket som en gnista mellan oss.. och ska jag vara helt ärlig, har aldrig någonsin funnits heller. Till saken hör att vi har träffats irl totalt 3 ggr. Och vi snackar inte långa stunder. Men enligt honom var vi tydligen så gott som förlovade. Och när jag förklarade situationen, att jag inte vill ha någon, att jag inte är intresserad av barn, att jag tycker att killar i största allmänhet är idioter och att med tanke på min bakgrund vill jag leva ensam i framtiden fick jag höra hur onomal jag är. Jag tror jag exploderar. Vill bara spotta ur med dom fulaste orden jag kan i ett jävla vattenfall och slå, riktigt hårt. Det finns ingen som kan förklara för mig hur jag bör eller inte bör känna. Det finns ingen som kan påverka det jag känner, och speciellt inte genom den taktiken. Det värsta jag vet är när psykologamatörer ska analysera mina känslor. Ni har inte varit där, okej? Därmed inte sagt att jag är asocial och blir arg när någon plingar på dörren oanmält, eller när någon appropå ingenting ringer o säger hej. Men det är kraven som stör mig, kräv för fan ingenting tillbaka.
Och, för att summera. Jag har ingen lust att träffa fler fylleragg. Har ingen lust att behöva lova att jag bara ska träffa just en. Har fan ingen lust att bli bestämd över eller tjatad på. Men jag vill ha någon som finns där. Som jag kan åka till, krypa ner hos och bara vara. Någon som jag kan hänga hos när jag känner för det, dra hem när jag inte orkar. Någon som svarar i telefonen när man ringer, som öppnar när man plingar på. Någon som lyssnar när man berättar saker, och någon som berättar saker för mig när jag inte själv orkar prata.
Det är inga dåliga krav jag har på mitt blivande sällskap, men jag har råd att va kräsen. Jag är trots allt bara 19, så det så.
Nu är det bara tre dagar kvar tills jag fyller intetonåringlängre. Börjar känna mig gammal, har funderat mycket över vad jag vill göra med livet men det finns egentligen ingenting som lockar det minsta. Jag vill ha ett fint hus vid vattnet, en stor bil, en båt och sådär lagom mycket pengar så jag kan köpa vad jag vill och leva mitt eget liv. Men allt det där runtomkring är bara dimmigt. Jag vill inte ha nån kärlek, för med den erfarenheten jag har är det hopplöst, inga barn.. nej jag är nog helt enkelt inte typen som skaffar barn, och jag vet inte vad jag vill jobba med.
Går i obehagliga tankar nu när jag är singel också. Det är inte det att jag känner mig oattraktiv eller nåt, för jag vet att det är jag i slutändan som bestämmer om jag ska vara ensam eller inte. Jag vill vara ensam, det är skönt. Men jag drabbas ändå av lite småpanik ibland när jag faktiskt inser att jag är: helt ensam. Det finns ingen direkt vänskap kvar runtomkring mig. Kompisarna är alltid långt borta och dom (citat) "kan ju inte bara släppa allt och springa efter mig hela tiden". Som om det någonsin har hänt eller skulle hända. Det är liksom inget jag nånsin begär. Jag har helt gett upp det där med att arrangera små träffar. Kom eller skit i det. Så är det med allt och alla just nu. Men det där har ekat i mitt huvud sen jag hörde det, och jag förstår egentligen inte vad som menas.
Jag måste även vara nån slags magnet för ostabila killar. Därmed inte Micke inräknat, inte riktigt den typen av ostabilitet jag syftar på. Utan det är lite för mycket "allt eller inget". Senast fick jag fan nog och jag har nog aldrig varit så elak mot någon i hela mitt liv som jag var mot honom. Men jag vill inte ha ett till kontrollfreak i mitt liv när jag är ett sånt fantastiskt kontrollfreak själv. Fick rätt obehagliga sms när han insåg att det inte fanns så mycket som en gnista mellan oss.. och ska jag vara helt ärlig, har aldrig någonsin funnits heller. Till saken hör att vi har träffats irl totalt 3 ggr. Och vi snackar inte långa stunder. Men enligt honom var vi tydligen så gott som förlovade. Och när jag förklarade situationen, att jag inte vill ha någon, att jag inte är intresserad av barn, att jag tycker att killar i största allmänhet är idioter och att med tanke på min bakgrund vill jag leva ensam i framtiden fick jag höra hur onomal jag är. Jag tror jag exploderar. Vill bara spotta ur med dom fulaste orden jag kan i ett jävla vattenfall och slå, riktigt hårt. Det finns ingen som kan förklara för mig hur jag bör eller inte bör känna. Det finns ingen som kan påverka det jag känner, och speciellt inte genom den taktiken. Det värsta jag vet är när psykologamatörer ska analysera mina känslor. Ni har inte varit där, okej? Därmed inte sagt att jag är asocial och blir arg när någon plingar på dörren oanmält, eller när någon appropå ingenting ringer o säger hej. Men det är kraven som stör mig, kräv för fan ingenting tillbaka.
Och, för att summera. Jag har ingen lust att träffa fler fylleragg. Har ingen lust att behöva lova att jag bara ska träffa just en. Har fan ingen lust att bli bestämd över eller tjatad på. Men jag vill ha någon som finns där. Som jag kan åka till, krypa ner hos och bara vara. Någon som jag kan hänga hos när jag känner för det, dra hem när jag inte orkar. Någon som svarar i telefonen när man ringer, som öppnar när man plingar på. Någon som lyssnar när man berättar saker, och någon som berättar saker för mig när jag inte själv orkar prata.
Det är inga dåliga krav jag har på mitt blivande sällskap, men jag har råd att va kräsen. Jag är trots allt bara 19, så det så.
Kommentarer
Trackback
