Take over control
Ibland händer det, eller ofta händer det, att när jag pratar inför eller med någon eller några känner att jag tappar kontrollen på lyssnarna. Jag tappar tråden eller de som lyssnar känner inte riktigt samma sak inför mitt prat som jag. Då slutar jag prata, känner att jag har misslyckats.
Och det är inte för att jag är av någon speciell kategori som folk gör såhär. Inte för att jag är tjej eller för att jag är ung eller råkar vara mindre respektingivande, utan för att jag är jag. Jag fick en liten "aha-upplevelse" när jag pratade med min kära vän Axelsson i marma herromveckan. Hon sa nåt i stil med att hon inte tror på det där med att folk ibland inte lyssnar på henne för att hon är tjej, utan för att hon är hon. Sånt som händer mig och sånt som jag grubblar över sååå ofta. Blev både lite lättad och lite förvirrad av tanken. Är inte det ännu värre? Att jag inte ens har något att skylla på? Nääe..
Men däremot när jag får fel reaktion, när någon inte uppfattar det jag säger rätt. Då panikar jag.. och det har jag egentligen ingen bra lösning på.
Som nu.. här sitter vi i en grupp om sju soldater, alla killar utom jag om det nu har med saken att göra. Jag fick "förmånen" att gå en extra fordonsutbildning på tgb11-20. Jag är mer än nöjd.. haken var att jag missar SIBen. Och nu tittar dom på mig, frågar om jag har haft "roligt".. frågar lite om vad som händer imorgon osv. Känns ungefär som när en förälder pratar med sitt barn som kommit hem från dagis. Med all rätt kanske? Fordonsutbildningen är visserligen heltid, men den e rätt seg jämfört med det som de andra håller på med. Men det var ju inte som om jag hade något val?
-----
I matsalen idag pratade vi lite om det kommande 23:e kompaniet.. vilket kommer att innebära en hel del utlandstjänst för de rekryterade. Jag har inte varit speciellt inne på det innan.. vi har ju inte fått någon speciell information och ansökningsdatumet gick tydligen ut herromdagen? Men ju mer vi pratade om det, desto mer insåg jag någonstans att det kanske var det jag borde göra.
Vad går livet ut på? Att man ska få resa och uppleva världen, ligga på stränder, hoppa bungy jump, simma bland delfiner? Ja kanske.. men blir inte livet lite mer värt att leva om man får leva någon annans verklighet också? Att man får stå någonstans, försvara, patrullera.. hela tiden rädslan att få huvet bortblåst, vara på hugget, kämpa för livet, för någon annans liv..
...jag skulle kanske vilja.
Och det är inte för att jag är av någon speciell kategori som folk gör såhär. Inte för att jag är tjej eller för att jag är ung eller råkar vara mindre respektingivande, utan för att jag är jag. Jag fick en liten "aha-upplevelse" när jag pratade med min kära vän Axelsson i marma herromveckan. Hon sa nåt i stil med att hon inte tror på det där med att folk ibland inte lyssnar på henne för att hon är tjej, utan för att hon är hon. Sånt som händer mig och sånt som jag grubblar över sååå ofta. Blev både lite lättad och lite förvirrad av tanken. Är inte det ännu värre? Att jag inte ens har något att skylla på? Nääe..
Men däremot när jag får fel reaktion, när någon inte uppfattar det jag säger rätt. Då panikar jag.. och det har jag egentligen ingen bra lösning på.
Som nu.. här sitter vi i en grupp om sju soldater, alla killar utom jag om det nu har med saken att göra. Jag fick "förmånen" att gå en extra fordonsutbildning på tgb11-20. Jag är mer än nöjd.. haken var att jag missar SIBen. Och nu tittar dom på mig, frågar om jag har haft "roligt".. frågar lite om vad som händer imorgon osv. Känns ungefär som när en förälder pratar med sitt barn som kommit hem från dagis. Med all rätt kanske? Fordonsutbildningen är visserligen heltid, men den e rätt seg jämfört med det som de andra håller på med. Men det var ju inte som om jag hade något val?
-----
I matsalen idag pratade vi lite om det kommande 23:e kompaniet.. vilket kommer att innebära en hel del utlandstjänst för de rekryterade. Jag har inte varit speciellt inne på det innan.. vi har ju inte fått någon speciell information och ansökningsdatumet gick tydligen ut herromdagen? Men ju mer vi pratade om det, desto mer insåg jag någonstans att det kanske var det jag borde göra.
Vad går livet ut på? Att man ska få resa och uppleva världen, ligga på stränder, hoppa bungy jump, simma bland delfiner? Ja kanske.. men blir inte livet lite mer värt att leva om man får leva någon annans verklighet också? Att man får stå någonstans, försvara, patrullera.. hela tiden rädslan att få huvet bortblåst, vara på hugget, kämpa för livet, för någon annans liv..
...jag skulle kanske vilja.
Kommentarer
Trackback
