Felprioriteringar
Fick tillbaka mattetentan idag, som ett bevis på hur dålig jag är. Eller nej förresten, jag är fan inte dålig. Och SPECIELLT inte på matte. Men det var nog mer ett bevis på hur fel jag har prioriterat min tid och energi det senaste. Jag ställer mig en massa fråor.. ska jag verkligen jobba så mycket som jag gör? Ska jag säga upp mig från allt och bara koncentrera mig på skolan? Ska jag lägga mindre energi på vänner etc.. ska jag ens gå kvar i skolan? Ska jag ens bo kvar i Stockholm?
Mina värderingar har egentligen inte ändrats så mycket över tiden. Men jag vet nog inte riktigt exakt vad jag vill. Jag träffade en väldigt konstig, men förmodligen ändå rätt vettig, kille på tåget från Motala i förrgår. Han började fråga ut mig vad jag hade för passion i livet. Jag fick tänka efter.. ja juste! Jag skulle ju bli pilot! Vafan gör jag här då?! Aaa men juste, jag hade ju som mål att köpa utbildningen! Sälja några kåkar och dra in miljonerna, sen dra till Norge och köpa flygcert. Men råkade snöa in mig på fastighetsbranschen och militären, så nu sitter jag här.
Men samtidigt, någonstans kan jag inte låta bli att vara lite nöjd med mig själv. Jag fick höra av den vettigaste människan jag känner just nu, Maria, att hon var imponerad av min simultankapacitet. Jag blev nästan lite rörd. Det var länge sen jag uppmärksammade någon av mina bättre egenskaper själv! Det är så skönt att höra ibland! Men samtidigt ska man inte fokusera så mycket på alla de bra egenskaperna, utan att förbättra de lite sämre.
Veckan (eller veckorna) har även bestått av en hel del tröstande av en tjej i skolan. Det gjorde ont att se. Oavsett vad man har varit med om så är det hopplöst när det händer. Det är en sak att bli dumpad, en annan att bli lämnad av den man trodde var allt på hela jorden. Hopplöshet är det värsta jag vet. Jag är så övertygad av att få min vilja igenom när jag väl vill någonting, att det känns overkligt att inte kunna det. Men man kan ju inte tvinga någon att bli kär.. (eller?) Jag drar på ett handikapp i kärlek (och vänskap, jobb, osv): Jag är så rädd att bli lämnad att jag hellre lämnar själv, låångt innan det blir tal från den andras sida. Åtminstone har det varit så det senaste! Det känns tusen gånger bättre att vara ett svin än att bli utsatt av ett, hur konstigt det än låter.
OCH, nu till saken: mina felprioriteringar. Ända sedan jag flyttade till Stockholm har jag jobbat och slitit för att få allt att falla på plats. Men ju mer saker och ting faktiskt gör det, desto mer problem hittar jag. Och ALLT går före skolan. Fel fel fel!!
Så, dagens första åtgärder:
Mina värderingar har egentligen inte ändrats så mycket över tiden. Men jag vet nog inte riktigt exakt vad jag vill. Jag träffade en väldigt konstig, men förmodligen ändå rätt vettig, kille på tåget från Motala i förrgår. Han började fråga ut mig vad jag hade för passion i livet. Jag fick tänka efter.. ja juste! Jag skulle ju bli pilot! Vafan gör jag här då?! Aaa men juste, jag hade ju som mål att köpa utbildningen! Sälja några kåkar och dra in miljonerna, sen dra till Norge och köpa flygcert. Men råkade snöa in mig på fastighetsbranschen och militären, så nu sitter jag här.
Men samtidigt, någonstans kan jag inte låta bli att vara lite nöjd med mig själv. Jag fick höra av den vettigaste människan jag känner just nu, Maria, att hon var imponerad av min simultankapacitet. Jag blev nästan lite rörd. Det var länge sen jag uppmärksammade någon av mina bättre egenskaper själv! Det är så skönt att höra ibland! Men samtidigt ska man inte fokusera så mycket på alla de bra egenskaperna, utan att förbättra de lite sämre.
Veckan (eller veckorna) har även bestått av en hel del tröstande av en tjej i skolan. Det gjorde ont att se. Oavsett vad man har varit med om så är det hopplöst när det händer. Det är en sak att bli dumpad, en annan att bli lämnad av den man trodde var allt på hela jorden. Hopplöshet är det värsta jag vet. Jag är så övertygad av att få min vilja igenom när jag väl vill någonting, att det känns overkligt att inte kunna det. Men man kan ju inte tvinga någon att bli kär.. (eller?) Jag drar på ett handikapp i kärlek (och vänskap, jobb, osv): Jag är så rädd att bli lämnad att jag hellre lämnar själv, låångt innan det blir tal från den andras sida. Åtminstone har det varit så det senaste! Det känns tusen gånger bättre att vara ett svin än att bli utsatt av ett, hur konstigt det än låter.
OCH, nu till saken: mina felprioriteringar. Ända sedan jag flyttade till Stockholm har jag jobbat och slitit för att få allt att falla på plats. Men ju mer saker och ting faktiskt gör det, desto mer problem hittar jag. Och ALLT går före skolan. Fel fel fel!!
Så, dagens första åtgärder:
- Städa
- Träna
- Köpa anslagstavla (För att kunna formulera problem och inte gå med dom i huvudet.)
- Se över överklagan till matteprovet
- Skriva på PM
Så! Då kör vi!
Kommentarer
Trackback
