När alla är tysta
Herromdagen fick jag höra nåt överraskande, det kändes nästan som om jag var i nån slags dröm. Kunde knappt tro det jag hörde: "Ibland känns det som att du håller inne med saker, som att alla vi andra viker ut oss men du liksom håller tillbaka." Jag blir nästan lite upprörd av tanken. Inte på personen som säger det, inte heller på ATT vissa känner såhär. Utan mer i största allmänhet irriterad. Hur mycket ska jag behöva skriva, diskutera, gråta, prata, skrika för att uttrycka mig tillräckligt? Jag känner mig som största nervvraket och, ja, jag försöker hålla tillbaka ibland när jag känner att jag har tålamod. Men det är ytterst sällan...
Jag tror att jag har fått det här mycket från när jag var yngre, men också nedärvt från min älskade mamma, mormor och den vägen. Men mest från den sociala uppfostringen. Det är väl ingen hemlighet att jag var speciell när jag var liten. Inte så jävla enkelt att komma utifrån till en liten ort där alla uppenbarligen känner alla, även som 5åring är det svårt att komma in i gänget när alla har gått på "vitsippan" tillsammans. Folk har redan sina "bästisar" och det tar ett antal år, uppoffringar, förnedringar innan man blir accepterad. Eller så blir man aldrig accepterad. Då är det lite svårare...
Jag skulle inte vilja beskriva min barndom som renodlad mobbning, men jag gissar att andra skulle det. Det vanliga med "vanliga" mobboffer är kanske att dom söker sig till mera likasinnade och BORT från dom elaka. Men av nån konstig anledning blev jag kvar, och relationen blev den precis motsatta. Såå nu har jag jättefina vänner som en gång i tiden har varit mina största fiender.
När man är en gäng kompisar intar man inom gänger vissa roller. Man uppträder på ett visst sätt och efter ett tag förväntas man till och med att uppträda på det här sättet. Så fort man bryter mönstret blir det problem. Jag är en sån där som gärna stannar kvar med mina gamla bekanta, har lite social ångest och vill inte gärna lämna ut mig åt vem som helst. Men ju större bekanskapskretsen blir desto mer inser jag hur återhållsam jag är i jämförelse, och att jag fortfarande spelar den där "91an" som man lite lätt ser ner på för att jag är ett år yngre. Nuu när jag umgås med folk i samma ålder, eller några som är lite äldre eller yngre, där jag faktiskt inte känner mig konstig länger inser jag vad jag har gått miste om genom att "hålla tillbaka".
Men när man PLÖTSLIGT säger ifrån, då måste det vara något som är fel. Något som jag måste prata om eller att det finns bakomliggande orsaker till att jag inte längre accepterar att folk tar mig för givet. Det är lite vanligt hyfs jag är ute efter, den hänsyn som jag alltid så jävla noga har visat alla andra. Varför ska jag sitta och spilla min tid på "vänner" som endå inte vill umgås med mig? Eller som finner allt annat viktigare? När det nu FAKTISKT, tro det eller ej, finns dom som kan tänka sig att umgås med mig frivilligt. Det är en rätt överraskande tanke.
Såå ni kan fortsätta att analysera bakom min rygg, vad det är för fel på mig, vad jag tänker och varför jag plötsligt säger ifrån. Ni får slösa eran tid bäst ni vill. Jag är helt enkelt inte beroende av en viss vänkrets längre utan jag kan välja mina vänner. Jag är en fruktansvärt snäll person, så det så! :)
I veckan ska jag hem till min älskade pappa och hund, försöka slappna av och lära mig lite matte inför nästa veckas tenta! Ska bli intressant o se om jag lyckas trycka in 12 hp på en vecka ^^ nattinatt
Jag tror att jag har fått det här mycket från när jag var yngre, men också nedärvt från min älskade mamma, mormor och den vägen. Men mest från den sociala uppfostringen. Det är väl ingen hemlighet att jag var speciell när jag var liten. Inte så jävla enkelt att komma utifrån till en liten ort där alla uppenbarligen känner alla, även som 5åring är det svårt att komma in i gänget när alla har gått på "vitsippan" tillsammans. Folk har redan sina "bästisar" och det tar ett antal år, uppoffringar, förnedringar innan man blir accepterad. Eller så blir man aldrig accepterad. Då är det lite svårare...
Jag skulle inte vilja beskriva min barndom som renodlad mobbning, men jag gissar att andra skulle det. Det vanliga med "vanliga" mobboffer är kanske att dom söker sig till mera likasinnade och BORT från dom elaka. Men av nån konstig anledning blev jag kvar, och relationen blev den precis motsatta. Såå nu har jag jättefina vänner som en gång i tiden har varit mina största fiender.
När man är en gäng kompisar intar man inom gänger vissa roller. Man uppträder på ett visst sätt och efter ett tag förväntas man till och med att uppträda på det här sättet. Så fort man bryter mönstret blir det problem. Jag är en sån där som gärna stannar kvar med mina gamla bekanta, har lite social ångest och vill inte gärna lämna ut mig åt vem som helst. Men ju större bekanskapskretsen blir desto mer inser jag hur återhållsam jag är i jämförelse, och att jag fortfarande spelar den där "91an" som man lite lätt ser ner på för att jag är ett år yngre. Nuu när jag umgås med folk i samma ålder, eller några som är lite äldre eller yngre, där jag faktiskt inte känner mig konstig länger inser jag vad jag har gått miste om genom att "hålla tillbaka".
Men när man PLÖTSLIGT säger ifrån, då måste det vara något som är fel. Något som jag måste prata om eller att det finns bakomliggande orsaker till att jag inte längre accepterar att folk tar mig för givet. Det är lite vanligt hyfs jag är ute efter, den hänsyn som jag alltid så jävla noga har visat alla andra. Varför ska jag sitta och spilla min tid på "vänner" som endå inte vill umgås med mig? Eller som finner allt annat viktigare? När det nu FAKTISKT, tro det eller ej, finns dom som kan tänka sig att umgås med mig frivilligt. Det är en rätt överraskande tanke.
Såå ni kan fortsätta att analysera bakom min rygg, vad det är för fel på mig, vad jag tänker och varför jag plötsligt säger ifrån. Ni får slösa eran tid bäst ni vill. Jag är helt enkelt inte beroende av en viss vänkrets längre utan jag kan välja mina vänner. Jag är en fruktansvärt snäll person, så det så! :)
I veckan ska jag hem till min älskade pappa och hund, försöka slappna av och lära mig lite matte inför nästa veckas tenta! Ska bli intressant o se om jag lyckas trycka in 12 hp på en vecka ^^ nattinatt
Kommentarer
Trackback
