Livet är ett äventyr

En lite allmän status på allting:

Sitter just nu i mitt ångestladdade studentrum. Jag har försökt och försökt tvättat men känns fortfarande som allt är besudlat av sommarmygg, matos och allmänt äckel från hela det här förbannade berget. Skolan börjar på torsdag, bröllop med Peter i helgen i Leksand och en massa jobb inbokat framöver. Sabina har sagt upp sig och flyttar till Örebro nästa vecka, Amanda och Anna har fått en var sin liten prins och jag flyttar tillbaka till Sollentuna. Det blir en större renovering och jag önskar av hela mitt hjärta att det blir bra den här gången. Jag orkar inte flytta mer.

Hela den senaste tiden har präglats att misslyckanden av olika slag. Jag beter mig på ett självdestruktivt sätt och kommer liksom inte ur alla onda tankar och framförallt handlingar. Det är som tvångstankar som gör att jag, trots att jag vet hur dåligt jag kommer må efter, ändå gör dom här sakerna. Det kan till exempel handla om att jag till lunch smäller i mig en stor hamburgare istället för något normalt när jag vet hur äcklad och tung jag känner mig efteråt. Jag sitter och låter frågor bubbla upp, förväntningar, försöker spela cool.. för att sedan explodera i en frågefontän, överexstas eller överdrift i största allmänhet. Vad faan är det för fel på mig? Och sen har vi paranoian, svartsjukan och separationsångesten. Växer man nånsin ifrån den? Är det bara jag som är sån här? Jag vill verkligen inte! Telefonen bränner liksom i fickan på mig dessutom. Måste kolla fem miljoner gånger om dagen. Ibland stänger jag av ljudet och intalar mig själv att jag inte bryr mig, men det resulterar ju bara i att jag måste kolla ÄNNU oftare för att jag ju inte hör om nån hör av sig. Jag måste verkligen göra något åt det här.

Gick upp imorse med ett relativt bra humör, trots att hela näsan och halsen var igensatt. Det tar några timmar att kunna andas ordentligt, men tröttheten sitter i. Jag tog bussen till Solna och umgicks med Anna-Carin hela morgonen till en bra stund efter lunch. Åkte hem och lugnet höll i sig hela eftermiddagen. Men sen händer något som rubbar mina planer, telefonnätet lägger av. Jag fullständigt tappar greppet och känner liksom en stress över att inte ens KUNNA ringa någon om jag vill. Jag hade ju inte tänkt att ringa nån speciell ikväll, skulle bli en lugn och skön kväll, sova tidigt och sådär.. men bara för att jag inte kunde ringa någon så blev jag såklart stressad och ville göra det ändå. Hela kvällen har sedan präglats av att desperat hitta någon att prata med. Stressen tog över och jag gick till överdrift, igen!

Medan jag ändå håller på och avreagerar mig på dåliga saker.. När jag publicerar det här kommer det ha gått över tolvslaget. Det betyder att det har blivit den 15 augusti. Det betyder att det är exakt fem långa år sen min älskade Axel försvann. Det officiella dödsdatumet är ju den 19:e, men det betyder ingenting. Han slocknade för alltid på eftermiddagen den 15 augusti, efter en pizza framför disney channel.

Det var sommarlov. Jag pluggade till traktorkortet och Axel vanlig körkortsteori. Det var några dagar där den veckan som vi faktiskt umgicks av någon anledning. Jag brukade ju inte göra det så ofta då. Måndagen åkte vi tillsammans till körskolan och pluggade vid var sin dator. Jag tror jag fick något rätt mer än honom, så han svor lite. Sen satt han koncentrerad i tjugo minuter innan han utbrast ett sånt där "kapten-krok-hahaa" och visade stolt att han hade fått alla rätt. Så klart. Lite småsur gick vi ner till mcdonalds. Axel bjöd, han hade precis fått sommarjobbslönen. Jag minns att jag fick skuldkänslor och lovade mig inombords att jag skulle betala tillbaka. Det fick jag aldrig..

Dagarna den veckan passerade och Axel började må dåligt. Han sov hela tisdagen med svår huvudvärk. Även hela onsdagen låg han i sängen. Han kom upp en stund på kvällen när jag och mamma var i köket. Mamma sa nåt om att vi var söta eller nåt, så när jag skulle gå förbi honom tog han fast mig i "kramfällan". Han hade en gigantisk famn med bastanta armar och det var knappt någon idé att kämpa sig loss. Jag saknar den här kramfällan nåt så sjukt.

Torsdag morgon..

Vi sov länge. Möttes i vardagsrummet framför Disney Channel. Axel mådde fortfarande dåligt. Vi kollade på Quack Attack och Luftens hjältar, sjöng med i introlåtarna som vanligt. För övrigt helt normala och mogna 16 och 17 åringar. Eller? :) Nånstans runt lunch värmde Axel en pizza. Den förbannade pizzan luktade svett och jag störde mig på hans smaskande. Jag åt säkert inget vidare nyttigt heller, men jag tyckte säkert att jag var mycket bättre i alla fall. När han skulle gå o lägga sig efter pizzan vart jag lite sur och besviken. Sova IGEN?! Hur jobbigt kan migrän vara egentligen?? Jag satt kvar vid tvn..Nån gång under eftermiddagen måste jag gå upp och ge honom en aspirin. Aspirin akut till och med. Extremt blodförtunnande. Mitt livs största misstag.

Ett par timmar senare.. klockan kan kanske ha varit runt 15-16 nånting, hör jag min mobil ringa. Den är på ovanvåningen. Redan på den tiden var jag lite mobilfixerad så jag tog trappan i fyra kliv men såg till min besvikelse att det var Axel som ringde. Vafan ville han nu då?! Går in i hans rum med en irriterad ton, sa säkert nåt riktigt spydigt. Han hänger över papperskorgen. Kräks. Det brukade han inte göra?

"Anna, ring ambulans. Du måste ringa ambulans."

"Men va? Varför då? Är det säkert?"

"Bara ring abull..."

Suck.. jag går iväg och ringer... pappa?! Jag är en sån stor snorunge. Pappa kastar på i örat på mig. EN minut senare ringer dom från amublansen. Ställde massa konstiga frågor. Jag säger att det nog inte är så farligt. Dom kommer sjukt snabbt. Jag lyckas klä på Axel nån tröja tror jag.. han får en blöt handduk lindad runt huvudet och jag leder ner honom för trappan, hur nu det gick till? Dom tar lugnt in honom i amublansen, pratar lite och åker iväg. Pappa kommer hem i samma stund. Vi skulle åka ner lite senare.

Jag satt vid sängen bredvid honom på sjukhuset, fattade ingenting. Vet inte var pappa var. Axel låg sövd med en slang i munnen. Ringde mamma, hon var på konferens. Lät ändå ganska samlad. Björn kom. Han grät. Varför grät han? Jag hade hört att Axel hade fått en hjärnblödning. Men han skulle ju vakna snart? Vadå helikopter? Till Göteborg? Jag och Björn lämnade av Axel vid helikoptern. Jag minns att mormor ringde. Hon grät. Björn tog sig för ansiktet. Det är nog totalt andra gången i mitt liv fram tills då jag sett honom gråta. Jag tror att jag förstod lite då. Mamma och pappa åkte till Göteborg direkt. Framåt kvällen blev det allvar. En till hjärnblödning, jättestor. Vid 22 satte jag och Björn oss i en taxi. Björn skulle inte köra i sitt skick. Sjukt lång tid i taxi till Göteborg. Framme mitt i natten. Pappa mumlar nåt om att det är kört. Han gråter. Jag trodde honom inte. Men det var så jävla kört.

Jag har så länge velat skriva ner alla detaljer från dom här dagarna. Kan kanske vara bra på något sätt att veta att jag aldrig glömmer. Men jag glömmer inte. Jag har drömt om det, ältat det, tänkt på det allt för många gånger för att det ska ens gå att förtränga. Jag undrar hur livet hade varit med Axel. Mycket mycket bättre i alla fall. Det saknas alltid nånting. Han saknas i alla lägen. Jag saknar honom speciellt när jag inte kan sova. När jag var liten fick jag alltid sova i hans rum när jag var rädd. Det hade ju inte gått idag i alla fall, men ändå.

Axel, min älskade, älskade bror.

Jag saknar dig så det gör ont!