Jag tror att jag går i cirklar
Och rösterna ekar i mitt huvud.. Hur många gånger har jag inte hört från äldre kvinnor att det inte GÅR att göra om sina män. Och jag försöker ta till mig, dom vet säkert bättre med all erfarenhet. Men jag vill ju inte förändra honom? Eller är det precis det jag vill? Rent spontant skulle jag vilja bli mer respekterad, få mer uppmärksamhet, känna mig mer älskad och slippa dela med andra. Jag vill alltid komma i första hand precis som han alltid gör det för mig. Kommer jag någonsin att hitta någon med samma värderingar, eller borde jag fortsätta satsa på den människa som jag just nu älskar högre än allt annat jag vet. Det kanske är så enkelt att det aldrig kommer att bli sådär bra som jag föreställer mig, så som det kändes i början. Jag kommer kanske aldrig att få ha honom helt för mig själv.
Men om jag skulle rucka lite på reglerna då, om jag skulle låta mig själv komma i andra hand då och då. Man måste ju vara realistisk. Skulle allt rasa samman då? Jag menar, om jag en gång låter mig bli tagen för givet.. kommer det bli mer regel än undantag då? Jag vill inte låta mig förnedras egentligen, men jag tror att jag är en extra känslig person så det kommer jag att behöva för att kunna ta mig fram lättare genom livet. Det har pappa lärt mig. Men eftersom att jag vet att jag är såhär känslig, hur ska jag då kunna lära mig var gränsen går för ren och skär förnedring som är allmänt accepterat? Det är svårt det där.. och hade det inte varit för Micke hade jag nog varit en sån där jävla brud som låtit mig misshandlas för kärleken. Jag är nog fan en liten idealist i alla fall!
Så nu sitter jag här på tåget igen för tusende gången. Jag grät även idag. Det gör jag nästan alltid. Det är inte det att vi får dåliga avslut, men jag gråter delvis därför att jag vet att han inte saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Och jag tänker på alla brudar som hade skrattat mig rakt upp i ansiktet för min dumhet. Men jag älskar ju honom! Det är inte så jävla enkelt. Jag behöver någon riktigt stark känsla att gömma mig bakom för att kunna glömma på riktigt, om det nu ens är möjligt efter så mycket bearbetning av mig själv.
Är det någon som förstår?
Men om jag skulle rucka lite på reglerna då, om jag skulle låta mig själv komma i andra hand då och då. Man måste ju vara realistisk. Skulle allt rasa samman då? Jag menar, om jag en gång låter mig bli tagen för givet.. kommer det bli mer regel än undantag då? Jag vill inte låta mig förnedras egentligen, men jag tror att jag är en extra känslig person så det kommer jag att behöva för att kunna ta mig fram lättare genom livet. Det har pappa lärt mig. Men eftersom att jag vet att jag är såhär känslig, hur ska jag då kunna lära mig var gränsen går för ren och skär förnedring som är allmänt accepterat? Det är svårt det där.. och hade det inte varit för Micke hade jag nog varit en sån där jävla brud som låtit mig misshandlas för kärleken. Jag är nog fan en liten idealist i alla fall!
Så nu sitter jag här på tåget igen för tusende gången. Jag grät även idag. Det gör jag nästan alltid. Det är inte det att vi får dåliga avslut, men jag gråter delvis därför att jag vet att han inte saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Och jag tänker på alla brudar som hade skrattat mig rakt upp i ansiktet för min dumhet. Men jag älskar ju honom! Det är inte så jävla enkelt. Jag behöver någon riktigt stark känsla att gömma mig bakom för att kunna glömma på riktigt, om det nu ens är möjligt efter så mycket bearbetning av mig själv.
Är det någon som förstår?
Kommentarer
Trackback
