Att bry sig, eller att inte bry sig.. de e fan frågan!
Jag skulle just i detta nu kunna radda upp tusen olika situationer där jag helt enkelt engagerat mig för mycket. Men jag ska inte dra dom.. eventuellt bra exemplifiera lite.
Har ni någon gång suttit i en diskussion där argumenten från dom andra är så dumma och barnsliga så du blir förbannad? Det har jag, och många gånger så frågar jag mig själv.. varför? Det finns inget i dessa personer som gör mig skyldig att bry mig och det är ofta småsaker som inte ens påverkar mig själv eller någon i min närhet. Det kan vara så enkelt som att diskutera inställningen till en etisk fråga.
Herromdagen diskuterade vi om etik i skolan. Det handlade då om huruvida en läkare kunde bryta sin tystnadsplikt i vissa situationer eller inte. Vi var några tjejer som tyckte ungefär samma sak, och gjorde vi inte det.. så såg jag till att alla så småningom höll med mig. Jag tålde helt enkelt inte att någon sa något annat. Detta var något jag kom på först i efterhand och frågade mig själv om det verkligen kunde vara nyttigt att vara så envis i såna frågor som jag är. Det är visserligen lätt att ta ställning, men att sen hålla på den i praktiken...njaa? Vi hade två stycken etikdagar, där jag satt och ömsom kokade, ömsom skrattade.. kände hur mitt hjärta rusade upp i löparpuls bara av att tänka på definitionen hjärndöd bl.a. Inför 120 personer ville jag gärna inte ta ställning till den frågan öppet då jag visste att jag skulle försäga mig då. Men mitt i allt detta avbryter läkaren som håller i seminaret och säger att syftet med dessa dagar var inte att komma fram till något, utan bara att ha diskuterat det. Och något vi skulle komma ihåg och fundera över var huruvida man verkligen ska hålla på sin personliga uppfattning i läkarsammanhang eller om man ska rucka på den till patientens fördel och önskemål.
Jag är i alla fall glad att det är lagar som styr de flesta småfrågor kring sjukvården, i händelse att jag skulle stå där själv en dag.
Sen är det det här med att bry sig i mindre diskussioner. I skolan kunde jag respektera de flesta svaren eftersom alla som sa något hade ett påtänkt argument bakom sina åsikter. Skillnad är det när man kommer ut i vardagen och möter folk, som mamma skulle ha sagt "kreti och pleti", som bara tycker utan bakgrund. Bara tycka, det hatar jag! Jag kan haka upp mig nåt fruktansvärt på folk som yttrar sig om sånt dom inte vet. Och någonstans där inne känns det som om det är min plikt att berätta för dom hur det ligger till för att dom inte ska råka illa ut i livet. Men jag är ingen jävla jesus som ska predika för folk, jag måste lära mig det! Eller måste jag det? Kan man utnyttja detta? Berätta i så fall.
I skolan i den där diskussionen, hade vi utöver tjejerna en irakisk man med i gruppen. Han hänvisade hela tiden till koranen vilket höll på att göra mig tokig. Med all respekt, koranen är en välskriven och smart bok.. men håll den för fan utanför sjukvården åtminstone!
Jag måste även sluta bry mig om de personer som drar ner mig i skiten just nu. De som nästan, NÄSTAN, lyckas få mig att känna mig sämre än någon annan. Jag är inte sämre! Och det kanske är bra att ha lämnat Micke, jag älskar honom fortfarande. Men jag undrar om vi verkligen kan få ett bra liv tillsammans efter allt. Det som inte dödar det härdar, men det här vettefan alltså..
Har ni någon gång suttit i en diskussion där argumenten från dom andra är så dumma och barnsliga så du blir förbannad? Det har jag, och många gånger så frågar jag mig själv.. varför? Det finns inget i dessa personer som gör mig skyldig att bry mig och det är ofta småsaker som inte ens påverkar mig själv eller någon i min närhet. Det kan vara så enkelt som att diskutera inställningen till en etisk fråga.
Herromdagen diskuterade vi om etik i skolan. Det handlade då om huruvida en läkare kunde bryta sin tystnadsplikt i vissa situationer eller inte. Vi var några tjejer som tyckte ungefär samma sak, och gjorde vi inte det.. så såg jag till att alla så småningom höll med mig. Jag tålde helt enkelt inte att någon sa något annat. Detta var något jag kom på först i efterhand och frågade mig själv om det verkligen kunde vara nyttigt att vara så envis i såna frågor som jag är. Det är visserligen lätt att ta ställning, men att sen hålla på den i praktiken...njaa? Vi hade två stycken etikdagar, där jag satt och ömsom kokade, ömsom skrattade.. kände hur mitt hjärta rusade upp i löparpuls bara av att tänka på definitionen hjärndöd bl.a. Inför 120 personer ville jag gärna inte ta ställning till den frågan öppet då jag visste att jag skulle försäga mig då. Men mitt i allt detta avbryter läkaren som håller i seminaret och säger att syftet med dessa dagar var inte att komma fram till något, utan bara att ha diskuterat det. Och något vi skulle komma ihåg och fundera över var huruvida man verkligen ska hålla på sin personliga uppfattning i läkarsammanhang eller om man ska rucka på den till patientens fördel och önskemål.
Jag är i alla fall glad att det är lagar som styr de flesta småfrågor kring sjukvården, i händelse att jag skulle stå där själv en dag.
Sen är det det här med att bry sig i mindre diskussioner. I skolan kunde jag respektera de flesta svaren eftersom alla som sa något hade ett påtänkt argument bakom sina åsikter. Skillnad är det när man kommer ut i vardagen och möter folk, som mamma skulle ha sagt "kreti och pleti", som bara tycker utan bakgrund. Bara tycka, det hatar jag! Jag kan haka upp mig nåt fruktansvärt på folk som yttrar sig om sånt dom inte vet. Och någonstans där inne känns det som om det är min plikt att berätta för dom hur det ligger till för att dom inte ska råka illa ut i livet. Men jag är ingen jävla jesus som ska predika för folk, jag måste lära mig det! Eller måste jag det? Kan man utnyttja detta? Berätta i så fall.
I skolan i den där diskussionen, hade vi utöver tjejerna en irakisk man med i gruppen. Han hänvisade hela tiden till koranen vilket höll på att göra mig tokig. Med all respekt, koranen är en välskriven och smart bok.. men håll den för fan utanför sjukvården åtminstone!
Jag måste även sluta bry mig om de personer som drar ner mig i skiten just nu. De som nästan, NÄSTAN, lyckas få mig att känna mig sämre än någon annan. Jag är inte sämre! Och det kanske är bra att ha lämnat Micke, jag älskar honom fortfarande. Men jag undrar om vi verkligen kan få ett bra liv tillsammans efter allt. Det som inte dödar det härdar, men det här vettefan alltså..
Kommentarer
Trackback
