Det är så lätt att vänja sig!
Jag har kommit fram till en sak: Det är helt livsfarligt att älska någon på riktigt. Det gamla hederliga uttrycket "kärleken gör dig blind" stämmer verkligen till punkt och pricka för en mesig tjej som jag. Jag vågade inte erkänna det ens för mig själv först, jag har ju alltid fått komplimanger för hur starkt psyke jag har. Mamma har alltid uppfostrat mig åt det feministiska hållet och jag tror budskapet var något i stil med att man är svag om man inte kan vara ensam som "kvinna". Jag kan inte vara ensam, men kanske kanske kan jag leva utan livskamrat. Men inte just nu, men jag tror att det skulle kunna gå att vänja sig av med alla pussar, kramar och lovord om att man är älskad.
Och tro mig när jag säger det, man kan inte säga ett skit om otrohet förrns man har stått där själv. Jag menar, innan jag hade älskat på riktigt, såsom jag gör med Michael nu, sa jag att jag aldrig skulle förlåta. Men jag förlät och jag ångrar mig inte!! Men när man står där i stormen, är förbannad, ledsen och har ångest och undrar om livet är värt att leva.. då är det ända som betyder något om han älskar mig eller inte. Snälla bara älska mig, jag skiter i allt annat. Så enkelt är det i dom situationerna för mig. Men antar att det är individuellt.
En helt annan sak är det när vardagskärleken sinar. Man ska inte behöva tigga om en kärleksfull kram varje dag. Man ska inte behöva tigga om att bli sedd och älskad för den man är. För älskar inte han mig, finns det garanterat någon annan som förtjänar min kärlek bättre. Han förtjänar min kärlek.
Jag vill leva med en passionerad person, någon som frågar efter mig, skryter om mig, kramar mig utan uppmaning och som bara älskar att vara med mig lika mycket som jag älskar att vara med denna.
Och OBSERVERA: Allt jag skriver här behöver nödvändigtvis inte ha något alls med mina egna erfarenheter att göra, utan är oftast bara funderingar hur det skulle kunna vara osv. Jag menar, det här med att jag vill leva med en passionerad person, det vill jag. Och har gjort också.
Så i övrigt vill jag slå ett slag för alla vänner som bara finns där, alltid.. hur lång tid det än har gått så finns det alltid några stycken man "connectar" med, som förstår en utan att man säger något.. ni fattar. Hade lite kvalitetstid med Anna Broström igår vilket jag tror vi båda behövde. Det är så jävla viktigt att bolla lite tankar om saker och ting för att få perspektiv. För man vänjer sig alltför lätt.. det kan vara jobb, kärlek eller boende eller vad som helst. Man fåååår inte begränsa sig, det är livsfarligt!! Det gör jag hela tiden och det har kostat mig så mycket energi.
Dom två senaste dagarna har gått i temat "du behövs" för min del. Har fått det så tydligt bekräftat att det faktiskt finns dom som behöver mig, och det behövde jag verkligen få veta igen. För alla har vi svackor och det är sällan man tar sig ur dom på egen hand. För att hänvisa att en av Psykologi A kursens lärdomar, du bekräftar det du redan tror och ser allt som du redan har bestämt dig för att det ska vara.
Nu känner jag mig tom och nöjd, tänker inte ens läsa igenom. Har fått ur mig dom tankar jag bar på.. Lyssnar på Toto-Africa och tänker på Michael. Sånt gör mig glaaad :) Idag blire tandis, McDonalds och lite blackjackspel.
Hej så länge
Och tro mig när jag säger det, man kan inte säga ett skit om otrohet förrns man har stått där själv. Jag menar, innan jag hade älskat på riktigt, såsom jag gör med Michael nu, sa jag att jag aldrig skulle förlåta. Men jag förlät och jag ångrar mig inte!! Men när man står där i stormen, är förbannad, ledsen och har ångest och undrar om livet är värt att leva.. då är det ända som betyder något om han älskar mig eller inte. Snälla bara älska mig, jag skiter i allt annat. Så enkelt är det i dom situationerna för mig. Men antar att det är individuellt.
En helt annan sak är det när vardagskärleken sinar. Man ska inte behöva tigga om en kärleksfull kram varje dag. Man ska inte behöva tigga om att bli sedd och älskad för den man är. För älskar inte han mig, finns det garanterat någon annan som förtjänar min kärlek bättre. Han förtjänar min kärlek.
Jag vill leva med en passionerad person, någon som frågar efter mig, skryter om mig, kramar mig utan uppmaning och som bara älskar att vara med mig lika mycket som jag älskar att vara med denna.
Och OBSERVERA: Allt jag skriver här behöver nödvändigtvis inte ha något alls med mina egna erfarenheter att göra, utan är oftast bara funderingar hur det skulle kunna vara osv. Jag menar, det här med att jag vill leva med en passionerad person, det vill jag. Och har gjort också.
Så i övrigt vill jag slå ett slag för alla vänner som bara finns där, alltid.. hur lång tid det än har gått så finns det alltid några stycken man "connectar" med, som förstår en utan att man säger något.. ni fattar. Hade lite kvalitetstid med Anna Broström igår vilket jag tror vi båda behövde. Det är så jävla viktigt att bolla lite tankar om saker och ting för att få perspektiv. För man vänjer sig alltför lätt.. det kan vara jobb, kärlek eller boende eller vad som helst. Man fåååår inte begränsa sig, det är livsfarligt!! Det gör jag hela tiden och det har kostat mig så mycket energi.
Dom två senaste dagarna har gått i temat "du behövs" för min del. Har fått det så tydligt bekräftat att det faktiskt finns dom som behöver mig, och det behövde jag verkligen få veta igen. För alla har vi svackor och det är sällan man tar sig ur dom på egen hand. För att hänvisa att en av Psykologi A kursens lärdomar, du bekräftar det du redan tror och ser allt som du redan har bestämt dig för att det ska vara.
Nu känner jag mig tom och nöjd, tänker inte ens läsa igenom. Har fått ur mig dom tankar jag bar på.. Lyssnar på Toto-Africa och tänker på Michael. Sånt gör mig glaaad :) Idag blire tandis, McDonalds och lite blackjackspel.
Hej så länge
Kommentarer
Trackback
