Livet är ett äventyr

Och eftersom jag aldrig har upplevt annat är det svårt att förstå, men ibland tror jag att jag faktiskt förtjänar bättre. Tidigare idag trodde jag att jag kom över ett berg i livet, en sån där sak som jag har gått omkring länge och funderat över. Mamma har ställt alltför höga krav på mig, hon har vänt så många släktingar emot mig och pressar mig tills jag nästan kräks. Därför sa jag till henne idag, på skarpen. Jag gjorde allt jag kunde för att bli tagen på allvar. Jag grät, jag bad snällt, jag blev förbannad och jag satt tyst en stund. TILL SLUT, bad hon om ursäkt. Jag skulle få sköta mig själv.. jag andades ut, kände mig lättad. Halvvägs ner för trappen sprack allt igen.... "Har du betalat din räkningar?"

Varför är det så? Varför tror ingen på mig? Hur ska jag göra för att bli tagen på allvar? Och det är inte bara mamma som gör såhär, det gör ni alla till och från. Och ibland är det okej, jag kan visa när jag är med på skämt och när det är okej att bli lite retad med. Jag är ju inte utvecklingsstörd heller! Men jag kan rabbla upp så många gånger då jag helt allvarligt har sagt "Sluta, jag tycker inte att det är roligt." Varpå ett asgarv eller flin, ett fnys eller en sån där blick följer mellan personer. Och jag ser, ni bryr er inte. Det kan hända att jag har extra känsliga tår, jag tål inte att bli driven med. Men ska jag behöva ha en tröja på mig med texten på för att ni ska fatta?! Det är slut med det här nu, jag ska fan kämpa för mig själv.

Jag hoppas ni förstår, respekterar och fortfarande finns kvar hos mig trots att jag säger ifrån. Annars blir jag tvungen att hitta ett annat liv. Jag pallar fan inte mer.