Livet är ett äventyr

Jag har vikit mig för min egen moral tuseltals gånger för din skull. Jag kan må så jävla dåligt utan att du ens förstår, jag försöker förklara med ord men du förstår ändå inte. Det är inte ditt fel, men inte mitt heller. Ibland så undrar jag vad fan jag sysslar med. Jag är så missnöjd med min situation men alla bara pressar mig åt olika håll hela tiden. Det finns dom som säger "Du ska göra som du själv vill, som känns bra för dig.", men det ända jag vill är att ingen ska vara arg på mig eller må dåligt på grund av mig.. och då blir det genast så mycket svårare att välja. Om jag fick välja skulle jag vilja starta eget och klättra mig uppåt, själv få bestämma och därav också kunna ta creds för mitt arbete. Just nu känner jag mig som en utpumpad slav som alla skryter om trots att det inte finns något att skryta om. Livet känns overkligt.
Ni vet, sådär som när man bara hoppar på ett tåg och inser när dörrarna stängs att man är på väg åt fel håll. Det går inte att stoppa.. det är bara att åka med. Kan inte nån dela med sig av lita jävlaranamma så jag kan bli lycklig någon gång..hur gör man?