Livet är ett äventyr

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan bättre. Det finns inte en ända positiv tanke i mitt huvud just nu. Jag stretar som en idiot mot mina egna tankar. Dels tycker jag så förbannat synd om mig själv idag. Har sån jävla ångest för precis allting. Har drömt mardrömmar och grubblat, stressat och bråkat.. jag ser inget slut på skiten! Det känns som om ingen förstår, ingen vill hjälpa till. Ibland handlar det inte om det man säger utan hur man säger det, men jag kanske inte kan förvänta mig att alla ska kunna tolka mina kryptiska meddelanden. Men det skulle kännas så himla mycket bättre om någon förstod. Och dels så kan jag inte sluta tänka att jag bara är en bortskämd skitunge som borde hålla käften och vara nöjd. Jag sitter i en helt okej lägenhet, mat i kylen, pengar på kontot och har faktiskt rätt bra underhållning om det nu skulle vara det jag sökte. Men jag saknar en massa sekundära saker i livet, närhet.. vänner. Jag saknar mamma o pappa, jag saknar att få ha en egen vilja och jag saknar att få bestämma. Jag vet att jag har extra kort stubin, att jag är sjukt känslig för att bli trampad på tårna, att jag kräver respekt som en jävla Hitler.. men jag kan inte hjälpa det. Det är sån jag är helt enkelt.
Och mitt i allt dimper det ner en massa kedjemail om en brud som har cancer och som skriver en dikt om det och sånt.. läste inte ens egenom det. Jag bryr mig redan för mycket, men OCH?! Det är ju inte som om jag kan påverka det. Jag vill men jag kan inte! Det finns inte en chans att jag skulle komma in på läkarlinjen eller något som skulle ta mig raka vägen till cancerforskning, eller det som jag bryr mig mer om, hjärnforskning. Jag är ledsen för den här tjejen som har cancer, uppriktigt. Jag om nån borde för fan veta, men jag pallar inte bry mig om ALLA. Huvet sprängs snart på mig, åhhhhh