Livet är ett äventyr

Har känt en sån fruktansvärt intensiv känsla av likgiltighet sen jag minns inte när. Undra om det är för att jag stänger ut allt just nu? Jag går upp som en zombie på morgonen, ger knappt 50% i skolan. Jag sover bort eftermiddagarna och har ångest tills jag somnar. Orkar ingenting längre..
Och till råga på allt ska det flyttas.. Mamma kom upp herromdagen och påminde om att vi måste rensa Axels rum. Men jag vill inte, ska inte han få följa med när vi flyttar? Så jag erbjöd mig att ta reda på alla saker. Han städade ju sitt rum helgen innan han blev sjuk, så han har knappt några saker alls ju ..

Och jag orkar inte mer!! Jag trodde att man skulle vänja sig, men jag får panikångest varenda gång jag tilllåter mig själv att tänka på honom. Allt är så jävla orättvist, och det gör så jävla ont. Det är en sån där tanke som plågar mig varje dag, och jag önskar jag kunde säga att jag blir glad av minnen av honom.. men dom är bara så jävla underbara att jag saknar honom ännu mer. Jag måste börja nu.. ingen idé jag skjuter upp det längre.. Hej så länge!