Love Story...
Varför måste allting vara så himla rörigt? Just nu står paniken mig upp i halsen. All brist på uppskattning den senaste tiden har gjort mig galen.. och jag orkar inte mer.
Nu sitter ni där och tänker att jag säkert är överöst med uppskattning eftersom jag tigger så förbannat om det, men hur jag än vrider och vänder på det känner jag ett sånt fruktansvärt självhat. Jag ska radda upp för er vad som pågår i mitt huvud just nu:
-Biologiprov på fredag, ett stort med bakterier, DNA/RNA och virus mm.
-Jobba fredag & lördag
-Matte E prov på tisdag
-Körkortet
-Dansen
-Flytten
-Min egen vikt
-Pengar
-Framtiden
-Vad alla tycker om mig
-Elevrådet
-Religionsuppgifter
-Svenska artikel som skulle varit inne för 3 veckor sen
-Labrapport i biologi B och breddning
-Fördjupningsuppgift till biologin
-Studentkläder
-religionsuppgifter
-Kemi OS
-IG på samtliga fysikprov
-Mammas problem
-Axel
-En påträngande ångest för mitt patetiska beteende mot min stora kärlek
-Pappa
-Måste klippa håret
-Sömnbrist
-Idrottslektion
-Engelskaprov imorrn
-Spenderar för lite tid med mina vänner
...
Men vet ni vad det värsta är? Jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag ser mig själv som en stabil och positiv person. Men ibland kommer perioder då allting bara brister. Jag vill ta en paus från livet ett tag, bara somna eller kunna slappna av. Inatt drömde jag mardrömmar igen.. jag drömde att jag var en kub som inte kunde sluta snurra, sen vaknade jag tre gånger av att kissens beundrare (MED SKABB?!) står och skriker på min balkong. Jag sprang ut barfota med kratta tre gånger.. i vanliga fall hade jag skrattat. Men nästa gång dödar jag den jäveln. Dessutom har jag utvecklat nån slags halvpanik och fobi för ensamhet och mörker. Jag skulle kunna analysera mig till döds, men jag har fått gåvan att kunna fantisera mig ifrån alla problem. Men det gör mig även till en mindre tillgänglig person, kall kanske det kallas. Ni får ursäkta, men det är mitt sätt att försvara mig. Skratta och fantisera.
Men nog om mig.
Amanda, min älskade vän, ska ha ett stort tack för att hjälp förra veckan. Det finns ingen ursäkt för att jag inte hörde av mig, förlåt! Hoppas vi ses snart, kramis!
måste säga att jag börjar känna ungefär samma sak som du :P Men det enda positiva är att man måste ta en sak i taget.. och hade jag varit smart hade jag redan börjar plugga matte under lovet... nu kommer hela helgen bli förstörd...
Nej jag tror det mesta kan lösas genom att planera sin tid mer, ska faktiskt börja med det redan nu.
Men som tur är får vi dig i alla fall att vara kvar i skolan :P hur mycket skulle du annars missa och vara tvungen att ta igen
Åh, läste allting... Hoppas att du snart mår bättre och att du kämpar emot dina motgångar! Finns här för dig, oavsett om inte jag är det första valet men vill bara att du skall veta att jag finns där vid din sida! Ha det så bra. Kram på dig!
