Livet är ett äventyr

Det är måndag. Tre dagar kvar till torsdag och fyra dagar kvar tills jag äntligen är i USA. Fast då har tiden gått bakåt så det är bara tre dagar. Jag kände mig euforisk imorse. Mamma var nykter och jag packade och städade, sen gick dagen utför men jag klandrar inte någon. Det är så ibland. Jag borde hållit mig för mig själv idag men det är inte alltid så enkelt. Det är mycket i mitt huvud idag. Jag är 19 fyllda och bor hemma. Jag känner mig som världens mest misslyckade människa som inte ens har råd att betala för mig. Jag städar inte, lagar inte mat, går knappt ut med hunden, jag tvättar sällan mina egna kläder, jag kör bilarna utan att tanka, jag låter mamma betala när pengarna är slut. Och på torsdag åker jag på min födelsedagsresa som jag inte ens har gjort mig förtjänt av. Jag måste plugga och komma vidare, jag bara måste det. Jag vill stå på egna ben eller åtminstone kunna stänga dörrn om mig och få vara ifred, men det är inget jag kan begära när jag bor hemma och beter mig som jag gör. Men just nu känner jag mig hopplöst fast i situationen.

Jag är även fast i mina egna tankebanor, dåliga rutiner eller inga alls och gör om samma misstag gång på gång. Jag vill vara fri från kärlekskänslor och börja leva på nytt. Jag vill vara lycklig och trygg i mig själv, men jag känner fortfarande det där starka begäret efter två livsnödvändiga saker; antingen choklad eller en kram. Jag har inte kramats nåt vidare idag, men jag åt en marabou till frukost. Jag vill klara mig utan dom två sakerna, men samtidigt är det naivt av mig att tro att jag klarar mig ensam. Eller är det det?


Hur som helst, jag är glad att det är sommar och att jag får komma iväg och leva lite. Om jag inte är lika depp imorrn så blire upp tidigt och köra löpturen på gymmet och köra lite ben och mage, kanske en kvart i solariet också innan stranden. Känns lite tårta på tårta, men vafan. Ska man till L.A så ska man :)