Livet är ett äventyr

Sitter och har ont i halsen för hundrade dagen irad nu, vill bara bli frisk! Hela hjärnan och sinnet säger åt mig att aktivera mig men kroppen säger nej. Och det gör mig galen. Vill bara ta tag i saker. Vill packa upp och göra fint i rummet, behöver tagga inför jobbet, behöver träna som ett litet as! Men nejrå, magsjuka och halsont sätter stopp för alla mina planer.

Och hade det inte varit för mitt förbannade virus så hade Los Angeles varit meeer än perfekt! Orkar inte inte skriva om allt vi gjorde, men känns som vi inte gjorde annat än åkte runt o kollade på grejjer, shoppade, solade och badade. Jag är såå nöjd! Hade en lite intressant flygresa på vägen dit. På onsdagkvällen gick jag aldrig och la mig utan dygnade till torsdagen eftersom min buss gick klockan 03:00 från Karlskoga. Och inte gick det att sova på bussen heller!  Det var proppfullt med svettiga, dreglande människor men lyckades komma fram utan utbrott. Köpte mig en vitamin vell och en påse maltesers och gick på planet till Oslo. Tog en klunk av min dricka och stoppade tillbaka den i handbagaget. I tullen tog dom min nästan oöppnade dricka, fyyy säger jag. Men fann mig och började gå mot min Newarkflight. Fick syn på gatetavlan och naturligtvis "Cancelled" eller hur fan det stavas. Och ingen jävla info fanns det. Så krånglade mig ut och gick en lååång väg bort till ankomst där det förbannade Continental hade sitt lilla infocenter. "ööh jaha äre inställt då får du väl hämta ut ditt bagage då". Men inget bagage kom. "Hoppsan, det stod visst kvar ute vid planet." ?! Och just där och då insåg jag att min malteserspåse inte var återförsluten och alla hade ramlat ut i väskan. Jag ville sätta mig ner och dö. Nästa problem var att jag inte förstod norskan i tullen när hon pladdrade på på norska om mitt bagage. Men när jag hade sagt "va" fyra gånger bad jag henne prata engelska, men hon vägra. Jävla norrbaggar alltså..Väl framme i New York var det ytterligare 5 timmars väntetid. Hurra.. anlände drygt 5 timmar försent, 30 timmars resetid.

Men hemresan var om möjligt ännu värre. Vaknade klockan 3 lokal tid med ett sjuukt illamående. Brukar sällan spy, men då var det i alla fall dags. Ursäkta min frispråkighet, men hur är det möjligt att må illa utan ett jota i magen? Spydde galla, sen trodde jag det skulle vara över. Men innan min airportshuttle kom stoppade Sabina två plastpåsar i fickan på mig. Efter tio min i minibussen var det dags att krampa igen. Krampade tills tårarna sprutade men fanns inget mer som ville upp. Väl framme på flygplatsen fanns jag naturligtvis inte längre med så blev ombokad. Mellan alla incheckningsbord sprang jag på toa, svettades, svimmade nästan och krampade. La mig och sov på en bänk i 4 timmar, sket fullständigt i att jag såg ut som en luffare. När jag vaknade käkade jag lite frukt och drack vatten, knaprade painkillers och bad till Gud att illamåendet var över för  alltid. Satte mig på planet och stensomnade. Bytte i London till München, där flygvärdinnan inför alla passagerare på planet sa åt mig att jag nog var tvungen att gå av för att dom inte hittade mig i datorn. Satt som på nålar när dom helt utan vidare sa i högtalare "Boarding completed". Tack o lov! Samma förbannade sak hände i München. Inkompetenta jävla as.

Och fatta om jag ska kräva ersättning för mina 8 timmars försening.. och  sjuk är jag fortfarande.
hejhej