Livet är ett äventyr

Med risk för att låta "klyshig" idag....
Det här måste nog vara säsångens tema i mitt huvud. Allting känns så fruktansvärt falskt imellanåt. Och när jag en gång kom att tänka på det har jag sett det i nästan alla jag mött. Vissa gör det i små mängder medvetet, vilket enligt min åsikt är okej, medan andra bara öser ut bra reklam om sig själv när ingen i själva verket bryr sig ett skit. Varför är det så viktigt att kontrollera vad andra tycker? Och varför bryr man sig över huvud taget?
   Vi kan ju börja med det faktum att folk ger sig själva smeknamn eller låter sig associeras med coola saker eller personer för att få upp tankarna om sig själv hos andra. En gång i tiden fick jag smeknamnet "Nyfikon" av en väldigt gammal msnkontakt från Nora av den enkla anledningen att jag följde efterlyst utan undantag! Sedan dess har jag använt detta smeknamn på varenda community och adress jag kan komma på. Till mitt försvar kan jag kanske säga att att vara nyfiken inte alltid är något bra, det råkar bara stämma väldigt bra överens på mig. Dessutom är smeknamnet ledigt nästan överallt vilket gör det enklare för mig..men att kalla sig själv för "partypinglan", "sexybitch" osv. kan kännas lite VÄÄÄL krystat. Det är så uppenbart att man vill vara det här man kallar sig, mer än vad man egentligen är.. hur ska jag förklara.. Fattig klär sig rikt och tvärtom!
  Och för att fortsätta på det spåret, kläder och grejjer.. jag kan med handen på hjärtat säga att jag ibland önskar att jag hade alla dom där pengarna så att jag kunde köpa det dyraste, finaste, lyxigaste.. att bara kunna frossa i dyra material och känna sig nöjd och tillfredsställd. Men efter en dag på stan, då hela lönen/bidraget gått åt på några få men fina grejjer kommer dom där blandade känslorna krypande. Klart att jag är värd det bästa, något annat tror jag inte om mig själv, men jag hade kanske kunnat unna mig något lite mer värdigt än ännu ett klädesplagg.. som en resa, flygcert eller lägenhet. (På sikt då förstås).
   Jag läste "Så dumt" av Mia Törnblom eller vad hon heter. Hon pratar mycket om skillnaden på självförtroende och självkänsla. Jag tror att mitt självförtroende förvandlades till självkänsla någonstans där på vägen när allting var som jobbigast. Och ju mer självupptagna människor jag träffar, desto mer älskar jag mig själv. Det är dock vääldigt stor skillnad på att älska sig själv och vara självupptagen. En självupptagen person har enligt min uppfattning så pass låg självkänsla att man hela tiden måste marknadsföra sig själv för att känna sig bättre. Det spelar alltså vääldigt stor roll vad andra tycker. När man älskar sig själv har man nått den nivån av självkänsla som är idealiskt för att bli en omtänksam och förstående människa. Man står på en så stadig grund av sig själv att man har råd att bry sig mer och mer om andra. 
   Förr när min självkänska var sämre, hjälpte jag andra så mycket på min egen bekostnad att jag till slut rent konkret förlorade på det. Från början blev det nog ett beroende av bekräftelse, men så småningom tar folk det för givet att jag gör deras läxor, tvättar deras tvätt, stället upp med pengar eller alltid avbryter mig för att komma till undsättning. Det var då det var dags att tänka om. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt känner jag inte att jag behöver se resultat av det jag åstadkommer. Jag väljer vem jag hjälper, och jag gör det för att de förtjänar det, inte för att jag själv behöver få bekräftelse.

Och fyfan för att bygga livet på en falsk image, jag hoppas att jag aldrig hamnar där igen!