Ungdomens tid i juletider
Jag tänker ofta numera, att när jag blir gammal så vill jag kunna tänka tillbaka på min ungdom och vara nöjd. Jag vill kunna titta på bilder och tänka hur fin och frisk jag var. Jag vill se framgång för varje nytt foto och se lust och livsglädje i mina ögon. För det har jag, oftast! Men när jag sitter här i Stockholm är jag inte lycklig. Jag känner mig alldeles för ung och ensam för att flytta hemifrån. Självkänslan försvann någongång i våras i och med att jag gjorde slut med Micke och det skrämmer mig! Inte för att jag behöver fundera över något liv utan honom just nu, men jag vill ändå känna mig trygg i mig själv. För gör man inte det, så blir egentligen ingenting bra. Därför flyttar jag hem på måndag. Jag flyttar hem till tryggheten, människorna, lugnet, vännerna. Jag är inte riktigt redo att styra mitt liv helt och hållet ensam än. Så, det ska bli så skönt!
Och för att nämna något lite mer lättsamt, komiskt men också ganska förargande:
Igår började jag dagen med att ta en lång sovmorgon. Åt min frukost i godan ro och tog en sväng ner till tvättstugan vid ettiden för att tvätta upp det sista inför flytten. I mitt förråd i samma hus och våningsplan hade jag placerat en rätt så stor resväska bland annat, som jag tänkte hämta samtidigt för att packa ner dom nytvättade kläderna. På min nyckelknippa hade jag en av de tre nycklarna som finns till förrådet och på denna satt ingen bricka med nummer på. Eftersom jag inte mindes vilket nummer jag hade fick jag prova mig fram men nyckeln passade ingenstans! Jag läste på nyckeln, kollade alla skåp med samma märke på hänglåset men den passade ingenstans! Jag kliade mig i huvet, svor lite tyst för mig själv och började sedan klättra upp på förråden för att kika in i dem och på så sätt lista ut vilket som var mitt, men mina saker fanns ingenstans! Jag började tro att jag hade drömt att jag hade fått ett förråd men hittade sedan brickan i en låda i lägenheten, med texten "1-förråd 440" på. Så jag gick ner igen, letade reda på förråd 440 men nyckeln passade inte! Jag klättrade upp och mina saker fanns inte heller där. Då börjar det gå upp för mig att någon kanske har kapat det....så jag letar reda på numret till styrelsen, som för övrigt är ett mystiskt mobilnummer, och en sömndrucken "Ahmed" svarar efter några försök. Han förstår gissningsvis ungefär hälften av vad jag säger men jag hänvisas till "George" som skulle ha hand om förrådsverksamheten, och som för övrigt visade mig mitt förråd och gav mig nyckarna när jag flyttade in. George är en snäll kille, ung och lättsam men låter trött och förkyld när jag ringer. Jag ringer, förklarar snällt min situation och frågar vad jag ska göra. Han frågar mig vilket förråd som är mitt och jag svarar då att det är samma som han visat mig från början, nummer 440. Han talar då kaxigt om för mig att det minsann inte är mitt förråd! Vid det här laget har jag tröttnat på allt skitsnack, och undrar då vilket förråd som i så fall är mitt och var mina saker borde finnas. Han muttrar och svär för sig själv men jag får inget svar. Då ställer jag frågan om han vet något om något byte eller om någon kommit och hävdat att det är deras förråd varpå han klämmer fram att det faktiskt är så att styrelsen själv har klippt upp låset och gett förrådet till någon annan. Jag, som för övrigt fortfarande behåller lugnet men blir alltmer sträng på rösten, frågar då snällt var mina saker är. Det kan han inte svara på. Då undrar jag lite mer irriterad om han har namnet på dem som tog över mitt förråd men efter många om och men kan han inte tala om det. Då kommer droppen! Han frågar mig vad jag hade i förrådet!? Jag svarar då med att det hoppas jag verkligen för deras skull att de har skrivit upp eftersom att det är dom personligen som kommer bli ersättningsskyldiga. Annars kan jag ju med all rätt hävda att jag hade min splitter nya Bang & Olufsen TV med tillhörande surroundsound anläggning och lite annat smått och gått. (Vilket jag förstås inte hade) Han muttrar ännu mer, svär lite till och hänvisar mig sedan till "Pierre" som är fastighetsskötare på företaget "Flodafors AB" och som enligt honom hade hand om detta "bytet", egentlig brottsrubricering "Inbrott". George är för "sjuk" för att själv ringa, vilket jag är tacksam för.. vill helt ta ett snacka med ansvarig själv, så han ger mig numret till Pierre. Jag tackar så mycket för hjälpen och vi lägger på. Jag ringer till "Pierre" som med sin telefonsvarare presenterar sig som "Marko". Då fick jag nog. Det blir polisanmälan. :)
Det blev Björns med Jackie igår för att fira den sista utekvällen i Stockholm tills vidare. Där drack vi oss runda om fötterna för 15/ölen och drog oss sen in till Club Nype Östermalmstorg och dansade kanske lite fööör mycket (?) Två av gänget blev utslängda av okänd anledning. Vakten påstod att de var för lättklädda, men när jag frågade så betedde de sig som "dagisbarn". "Du kan va ett dagisbarn", tänkte jag och återgick till mina bedrövliga dansaktiviteter. Kunde verkligen liknas vid en säl, haha! Sen blev det ett mindre drama, jag blev full, det blev MAX-käk, somnade på nattbussen men lyckades pricka Sollentuna station. Av promenaden hem minns jag smärta i fötter, höften och ben. På vägen från ytterdörr till säng ligger mina kläder i tur och ordning i en stig när jag vaknar. I övrigt ser rummet ut som ett bombnedslag, och jag städade igår? Var bakis fram till klockan 15 då det blev en dusch, frukost och Sollentuna centrum. Julklappar till Alexander och Sabina. Kommer sakna storstadsengagemanget, i Sollentuna i form av den underbara utebion som de visade på turebergstog lagom till att de stora snöflingorna föll. Det var maaagiskt när vinterängeln sjöng med enyainspirerande toner sina julsånger, barnen som lekte i med snöflingorna och näsorna var röda på varenda kotte som stod där, bortsett från fjortisarna med för mycket foundation på sig. ;) Och det var inte slut där! Nästan hemma börjar ett stort fyrverkeri på malmvägen som håller på i några minuter. Jag blev på något bättre humör, gick in och värmde mig min pizza och käkade framför TV:n.
Imorgon blir det ännu mera julstämning med Anna-Carin. Jag hoppas på julmarknad i Gamla Stan men man vet aldrig vad hon får för sig. Jag ska låta mig styras med hennes järnhand så blir det säkert något kul i alla fall. Hon är en kvinna med koll kan man lugnt säga. Har mycket att tacka henne för!
Nattinatt
Och för att nämna något lite mer lättsamt, komiskt men också ganska förargande:
Igår började jag dagen med att ta en lång sovmorgon. Åt min frukost i godan ro och tog en sväng ner till tvättstugan vid ettiden för att tvätta upp det sista inför flytten. I mitt förråd i samma hus och våningsplan hade jag placerat en rätt så stor resväska bland annat, som jag tänkte hämta samtidigt för att packa ner dom nytvättade kläderna. På min nyckelknippa hade jag en av de tre nycklarna som finns till förrådet och på denna satt ingen bricka med nummer på. Eftersom jag inte mindes vilket nummer jag hade fick jag prova mig fram men nyckeln passade ingenstans! Jag läste på nyckeln, kollade alla skåp med samma märke på hänglåset men den passade ingenstans! Jag kliade mig i huvet, svor lite tyst för mig själv och började sedan klättra upp på förråden för att kika in i dem och på så sätt lista ut vilket som var mitt, men mina saker fanns ingenstans! Jag började tro att jag hade drömt att jag hade fått ett förråd men hittade sedan brickan i en låda i lägenheten, med texten "1-förråd 440" på. Så jag gick ner igen, letade reda på förråd 440 men nyckeln passade inte! Jag klättrade upp och mina saker fanns inte heller där. Då börjar det gå upp för mig att någon kanske har kapat det....så jag letar reda på numret till styrelsen, som för övrigt är ett mystiskt mobilnummer, och en sömndrucken "Ahmed" svarar efter några försök. Han förstår gissningsvis ungefär hälften av vad jag säger men jag hänvisas till "George" som skulle ha hand om förrådsverksamheten, och som för övrigt visade mig mitt förråd och gav mig nyckarna när jag flyttade in. George är en snäll kille, ung och lättsam men låter trött och förkyld när jag ringer. Jag ringer, förklarar snällt min situation och frågar vad jag ska göra. Han frågar mig vilket förråd som är mitt och jag svarar då att det är samma som han visat mig från början, nummer 440. Han talar då kaxigt om för mig att det minsann inte är mitt förråd! Vid det här laget har jag tröttnat på allt skitsnack, och undrar då vilket förråd som i så fall är mitt och var mina saker borde finnas. Han muttrar och svär för sig själv men jag får inget svar. Då ställer jag frågan om han vet något om något byte eller om någon kommit och hävdat att det är deras förråd varpå han klämmer fram att det faktiskt är så att styrelsen själv har klippt upp låset och gett förrådet till någon annan. Jag, som för övrigt fortfarande behåller lugnet men blir alltmer sträng på rösten, frågar då snällt var mina saker är. Det kan han inte svara på. Då undrar jag lite mer irriterad om han har namnet på dem som tog över mitt förråd men efter många om och men kan han inte tala om det. Då kommer droppen! Han frågar mig vad jag hade i förrådet!? Jag svarar då med att det hoppas jag verkligen för deras skull att de har skrivit upp eftersom att det är dom personligen som kommer bli ersättningsskyldiga. Annars kan jag ju med all rätt hävda att jag hade min splitter nya Bang & Olufsen TV med tillhörande surroundsound anläggning och lite annat smått och gått. (Vilket jag förstås inte hade) Han muttrar ännu mer, svär lite till och hänvisar mig sedan till "Pierre" som är fastighetsskötare på företaget "Flodafors AB" och som enligt honom hade hand om detta "bytet", egentlig brottsrubricering "Inbrott". George är för "sjuk" för att själv ringa, vilket jag är tacksam för.. vill helt ta ett snacka med ansvarig själv, så han ger mig numret till Pierre. Jag tackar så mycket för hjälpen och vi lägger på. Jag ringer till "Pierre" som med sin telefonsvarare presenterar sig som "Marko". Då fick jag nog. Det blir polisanmälan. :)
Det blev Björns med Jackie igår för att fira den sista utekvällen i Stockholm tills vidare. Där drack vi oss runda om fötterna för 15/ölen och drog oss sen in till Club Nype Östermalmstorg och dansade kanske lite fööör mycket (?) Två av gänget blev utslängda av okänd anledning. Vakten påstod att de var för lättklädda, men när jag frågade så betedde de sig som "dagisbarn". "Du kan va ett dagisbarn", tänkte jag och återgick till mina bedrövliga dansaktiviteter. Kunde verkligen liknas vid en säl, haha! Sen blev det ett mindre drama, jag blev full, det blev MAX-käk, somnade på nattbussen men lyckades pricka Sollentuna station. Av promenaden hem minns jag smärta i fötter, höften och ben. På vägen från ytterdörr till säng ligger mina kläder i tur och ordning i en stig när jag vaknar. I övrigt ser rummet ut som ett bombnedslag, och jag städade igår? Var bakis fram till klockan 15 då det blev en dusch, frukost och Sollentuna centrum. Julklappar till Alexander och Sabina. Kommer sakna storstadsengagemanget, i Sollentuna i form av den underbara utebion som de visade på turebergstog lagom till att de stora snöflingorna föll. Det var maaagiskt när vinterängeln sjöng med enyainspirerande toner sina julsånger, barnen som lekte i med snöflingorna och näsorna var röda på varenda kotte som stod där, bortsett från fjortisarna med för mycket foundation på sig. ;) Och det var inte slut där! Nästan hemma börjar ett stort fyrverkeri på malmvägen som håller på i några minuter. Jag blev på något bättre humör, gick in och värmde mig min pizza och käkade framför TV:n.
Imorgon blir det ännu mera julstämning med Anna-Carin. Jag hoppas på julmarknad i Gamla Stan men man vet aldrig vad hon får för sig. Jag ska låta mig styras med hennes järnhand så blir det säkert något kul i alla fall. Hon är en kvinna med koll kan man lugnt säga. Har mycket att tacka henne för!
Nattinatt
Kommentarer
Trackback
