Primära behov
Jag var i kyrkan idag. Det har känts så himla konstigt så länge nu, och jag minns kyrkan som ett ställe där jag verkligen kunde slappna av. Men det gick inte idag. Hade inte hunnit ringa Micke innan så kände mig stressad, behövde prata. Det bjöds på nattbvard och jag tänkte på mamma. Det var ju vin med alkohol, så jag struntade i det ifall om mamma hade tänkt att göra det. Hon tog i alla fall. Jag kom att tänka på det här med behov, varför man blir beroende osv. Jag har ett beroende, det är Micke. Jag fungerar fan inte utan honom. Det har nog inte gått en dag sen den där dagen i april 2005 då vi först började prata som vi inte har haft kontakt. Och jag tänkte på mamma, med ciggaretter och alkohol. Ibland har jag så svårt att förstå hur det kan vara så svårt att sluta, men nu vet jag varför. Ett beroende är något man utvecklar. Det är en vana som kommer för ofta. Så ofta att det snart är lika viktigt som ett primärt behov, såsom mat, sömn osv. Det är väldigt svårt att skippa att käka när man har gått hungrig en hel dag, precis så svårt som det är att hålla sig vaken hur länge som helst. Snart ger kroppen efter. Men vad händer när det där behovet inte kan tillfredställas? När en alkoholist låses in eller när jag inte få prata med Micke? Jag kan bara beskriva ur eget perspektiv.
Det är så hemsk att säga men man saknar sällan kon förr än båset är tomt. Jag saknar Micke varje dag, men inte så mycket som när jag inte ens får prata med honom. Men den största rädslan jag har är att han ska försvinna ifrån mig. Jag vet att det är så lätt hänt, det är bara att han stänger av telefonerna så händer det inte. Nu tänkte ni kanske att det är lika lätt för mig, men jag har varken tålamod eller hjärta till det. HUR ILLA det än är, så stänger jag inte av telefonen. Ett av mina väldigt få mänskliga behov är Michael. Och jag kommer alltid att behöva kämpa för att få det tillfredställt. Det finns alltid någon ivägen, alltid något besvär, alltid någon annan än jag? Eller så är det mina egna huvudspöken som pratar.. jag vet inte vad som är värst. Jag vill kunna älska dig villkorslöst! Men jag vill ha dig för mig själv, det är mitt villkor.
Men däremot kan det gå en hel dag utan att jag själv ringer om jag hela tiden vet att jag kan ringa. Och det dåliga samvetet gnager, men jag måste kunna leva ensam också. För en dag, idag?, kan vara den sista.
Och vad gör jag resten av mitt liv?
Det är så hemsk att säga men man saknar sällan kon förr än båset är tomt. Jag saknar Micke varje dag, men inte så mycket som när jag inte ens får prata med honom. Men den största rädslan jag har är att han ska försvinna ifrån mig. Jag vet att det är så lätt hänt, det är bara att han stänger av telefonerna så händer det inte. Nu tänkte ni kanske att det är lika lätt för mig, men jag har varken tålamod eller hjärta till det. HUR ILLA det än är, så stänger jag inte av telefonen. Ett av mina väldigt få mänskliga behov är Michael. Och jag kommer alltid att behöva kämpa för att få det tillfredställt. Det finns alltid någon ivägen, alltid något besvär, alltid någon annan än jag? Eller så är det mina egna huvudspöken som pratar.. jag vet inte vad som är värst. Jag vill kunna älska dig villkorslöst! Men jag vill ha dig för mig själv, det är mitt villkor.
Men däremot kan det gå en hel dag utan att jag själv ringer om jag hela tiden vet att jag kan ringa. Och det dåliga samvetet gnager, men jag måste kunna leva ensam också. För en dag, idag?, kan vara den sista.
Och vad gör jag resten av mitt liv?
Kommentarer
Trackback
