Livet är ett äventyr

Jag är allt kvar i min lilla bloggvärld. Det är dom här ensamma stunderna som blivit allt färre bara tack vare att min starka sköld mot smärta har vuxit sig tjockare, och för det ska jag säga tack! Istället för att sätta mig här och blogga sönder mina känslor ringer jag kanske ett samtal, fördjupar mig i någon bättre tanke eller helt enkelt gråter en skvätt.
  Mamma och pappa har åkt på gårmiddag. De klädde upp sig och tog sig en var sin nubbe, pussade varandra på kinden och gick till bussen. Jag fotade dem en snabbis innan de stack. Jag blir glad av att se dem sams, det ger mig liksom hopp inför min egen framtid.
  De senaste veckorna har (tydligen) präglats av journalister från olika tidningar efter att rapporten från socialstyrelsen kom om Axels utredning. På onsdag kväll kommer en fotograf hit som ska fota mig också. Egentligen har jag ingen lust att utmärka mig för en sådan här sak men å andra sidan stödjer jag mammas kamp fullt ut med att göra sin röst hörd. Mest av allt vill jag bara krossa alla människor som lät både Mayvår, Axel och mamma sippra igenom systemet utan att vända sig om, men jag vet också att de allra flesta ville väl men att det fanns andra förtjänster för dem att ta del av.. för jag kan inte tro att alla iblandade gjorde det av ren elakhet. Men JUST DÄRFÖR vill jag också bli läkare så att jag kan göra allt det där som jag trodde att läkare gjorde. Min naiva syn innebar att jag trodde att de godhjärtat tänkte på människor som individer och ville hjälpa dem personligen i viss mån, eller åtminstone bidra till utvecklingen. Men nu mera vet jag att de flesta är ute efter sin förbannade lön. Visst, jag skulle inte vilja arbeta som läkare om jag inte fick betalt, men man väljer för fan inte yrket utan särskilda, helst personliga, syften.. enligt mig i alla fall.
  Och på fredag fyller Axel nitton år. Jag biter ihop när jag skriver detta.. Dra åt helvete med alla som tycker att minnet av en person som är död ska präglas av lycka och glädje. Okej, när jag pratar om Axel i vardagen nämner jag honom utan att blinka i situationer som jag skulle ha gjort om han levde, och jag kan bli glad av minnet. Men Axel är numera en nyckelretning till ilska och sorg. Det är klart som fan det innebär sorg!! Han dog ingen vanlig, naturlig död. Hade vi bott i USA hade han levat idag, då hade man gjort röntgen långt innan man ens kom på ordet i Sverige.. så varför i helvete bodde vi inte i USA? Och Gud.... vem fan tror på Gud i sådana här lägen. Ni får skratta nu om ni vill.. men den dagen han åkte in så kom Amanda hit en stund på kvällen när jag var som mest chockad. Mamma och pappa hade precis åkt till Göteborg och Björn hade åkt hem. Då kom Amanda och satte sig hos mig en stund. Innan det gick jag in i Axels rum och tog reda på hans spyor som han fick ur sig i och med hjärnblödningen. Efteråt tittade jag ut genom hans fönster.... varje natt när jag var i åldern 11-14 år ungefär bad jag en bön på kvällen. Egentligen trodde jag inte på Gud, men när jag gjorde det så inbilliade jag mig att allt gick lättare, att jag blev förskonad från allt som gjorde ont. Jag bad även till Gud innan Mayvår dog, något år innan. Då stod jag säkert en halvtimma på knä och grät och bad, JAG BAD, att vi skulle få behålla Mayvår. Jag gjorde det en gång, sedan fick vi reda på att hon var på bättringsvägen. När jag minst anade det, jag tror det var den 28:e december 2006, ringde mamma när jag var i Branäs och berättade att hon var död. Jag bannade mig själv för att jag inte hade bett ännu mer, men det är ingen idé att älta det längre. Hur som helst, den här kvällen.. stod jag i Axels rum och tittade ut. Han har en sådan där docka av trä i fönstret som man kan vrida aramar och ben på. Precis innan Amanda kom, fick jag ett infall att be till Gud. Jag ställde mig i fönstret och formade dockans armar som att den bad, sedan vände jag den mot månen.. det var nästan fullmåne. Det ironiska är att den står kvar så än idag. Ingen har rört den. Är det någon som vill se ett välstädat museum? Välkommen hem till Axel. Han städade det själv, rensade ut gammalt skräp helgen innan han dog. Det kanske var för väl, annars hade vi nog aldrig slängt det.

   Jag kommer nog aldrig riktigt bli kvitt min sorg. Vad fan betyder bearbeta? För mig är det ett påhittat ord som ingen förstår innebörden av men som alla använder flitigt för att få en känsla av att något hopplöst går att lösa. En nära väns död, en bror, syster, pojkvän, flickvän, mamma eller pappa eller för all del någon annan nära.... går inte att bearbeta. Man bär omkring på en tung jävla vikt resten av sitt liv. Jag ser inget positivt i min brors död. Ingenting! Jag hade hellre död en plågsam död än att vara med om det här. Men lätt att säga nu, det hade väl vem som helst gjort. Jag tänker ofta det.... vem man skulle offra framför vem. Av principskäl skulle jag aldrig offra någon familjemedlem framför en vän. Efter en stunds grubblerier kommer man på sig.... det kommer aldrig att hända, varför tänka på det?

   Huuuh. Andas. Och i stunder som när någon fjantig tjej lägger beslag på ens pojkvän, varför ödsla energi? Eller när skolan går dåligt, eller när man känner sig fet och har ångest. Jävla skitproblem!! Det finns värre saker, jag om någon borde för fan veta.

Ikväll blir det tv, läxor och massa glädje. Ska nämligen ringa en för er mycket välbekant kille. Fortsätt kommentera och skicka mail, det uppskattas. [email protected]
Hej så länge!