Livet är ett äventyr

Jag vill inte glömma allt det goda från förr. Det onda överskuggar stora delar av allt det jag vill minnas. Jag har ett minne som är så fruktansvärt starkt. Jag är till och med rädd för att tänka tanken, för jag är 100% säker på att både tårar och ångest kommer. Det är dom tre-fyra sista dygnen i Axels liv. Jag minns särskilt en känsla jag hade när jag vaknade efter två timmars sömn på sahlgrenska. Jag och Björn hade sovit i var sin besökssoffa. Jag tror dom var åt det oranga/grisrosa hållet.. vi fick var sin filt och en obekväm kudde. Fick ligga som en banan och jag tror jag drömde något bra. För jag minns att jag vaknade och ville bara somna igen när jag visste vart jag var och varför. Jag hade gråtit innan jag somnade. Jag mådde illa av trötthet men hade för mycket ångest för att somna om. Med spända käkar och en fruktansvärd frossa gick jag ut i det lilla vardagsrummet där pappa satt i soffan med händerna på ryggstödet. Mamma tittade på mig. Jag satte mig under pappas arm och först då kom verkligheten ifatt på riktigt. Jag lutade mig mot pappa och han la armen runt mig. "Jag vill inte att han ska dö" sa jag och allt föll samman.
Vilken sinneslöst dum mening.... det var ju så självklart.