Livet är ett äventyr

Jag har funderat mycket. Gör alltid det när jag är ensam. Just precis just nu är det en tanke som stör mig otroligt mycket. Men ska försöka få fram den på ett sätt som inte hänger ut någon, trots att det hänger lite ihop med det som händer i mitt liv just nu.

När två människor älskar varandra, och då menar jag verkligen älskar varandra på riktigt, är det svårt för att inte säga omöjligt att skilja dem åt. Det kanske låter klyshigt, men hittills har väl jag o Micke varit ett levande bevis på detta. Vi har haft många olika åsikter om saker o ting, men den platonska kärleken är jag helt övertygad om att vu båda alltid stått för när det gäller varandra. Vilket också är det som gör mig lugn när svartsjukan är som svårast. Det spelar ingen roll vad alla säger eller gör, jag står fast vid mina känslor.

Men när modet svajar och någon annan kommer in i livet, för det kan hända.. och det är okej, så kommer uppenbarligen inte handling före tanke vilket olyckligtvis har lett till en och en annan tjej som gråtit sig till sömns över denna underbara kille/man/pojke? Därför att det visar sig att det inte betyder ett skit för honom.

Det här funkar inte längre, jag måste tala klarspråk!

Det finns en tjej som uppenbarligen är djupt förälskad i min Michael. (inte den första....) De har varit vänner i flera månader och pratat ofta, spelat spel på internet osv. Hon har aldrig sagt ett ljud till mig trots att jag har hängt som ett bihang på min älskade sen lååååångt innan dom kände varandra.
Nu blev det så tokigt att Michael inte var kär i henne, hon måste ju ha blivit helt förkrossad den stackarn. (idiot..)

Och DÅ.. DÅÅÅ passar det att komma med skvaller om Michael.

Vad tror man att man tjänar på att försöka förstöra för två människor som älskar varandra? Man blir ju knappast mer omtyckt av endera parten.

Tillåt mig svära, fyyfan.
Jag älskar dig, Michael.